Vad tros, ett hjärnskade-epos någon?
Eller lite hederlig rasism bara.
Det krävs för mycket och känns för svårt att beskriva hur det är. I nuet. Förklara, förklara, förklara med vreden som pyr tillsammans med oron och sorgen: under hud och muskler, i hjärtat - och så trycket på huvudet och kroppen som inte orkar mer. Det blir sällan så bra då. I affekt. Men vet ni, jag har en nära släkting som för en tid sedan sa att hen inte förstått att jag är trött (!). Det svindlar. Jag blir yr.
Så på något sätt måste jag ju få ur mig det här. För någonstans måste jag uttrycka mig väldigt otydligt och luddigt, eftersom budskapet aldrig tycks nå fram? Döden är trött. Punkt. Jättetrött. Utropstecken.
Det är emot min natur att göra en klagosång till signaturmelodi, men det är svindlande, smärtsamt och obegripligt för mig att informationen inte gått fram, efter sex år. Jag jobbar på att bli lite gnälligare och tydligare, men det är svårt. Jag tycker att det känns genant om jag ska vara ärlig. Så jag måste kanske börja jobba på ett manifest: ett litet hjärnskadeepos. Försöka beskriva det som ingen kan förstå. Nej, Jag är inte småbarnstrött, jag är
hjärntrött (på den översta skalan), på gränsen till död av och till, - och på det är jag småbarnstrött. Och nej, man kan inte bygga muskler eller peppa fram orken. Orken (och lyckan) finns när det har funnits vila och återhämtning - och varje vaken sekund handlar om prioritering. Vad ska jag prioritera? Det blir barnen, det mest akuta och kanske hälsan. Orken hinner aldrig ikapp och sommaren är allra värst.
Ibland tänker jag att om någon är svårt allergisk mot, säg nötter, så pressar ingen dem att testa lite bara? Det gör väl inget med lite nötter? Det är inte nötterna, det är inbillning, det kan vara vad som helst, men allergi det tror vi inte på.... Samtliga professionella inom sjukvården har fel!
Måste ta itu med det här. Kanske någon släkting förstår till sist? Hade jag varit några milligram bättre hade jag kastat mig ut i livet. Allt jag gör kostar extremt mycket. Det tar ibland veckor att återhämta mig efter ett 'spontant besök'. Det kostar och jag ger gärna, och mycket mer än ni förstår. Av hela mitt hjärta, men alldeles för ofta, mer än jag förmår.
Som hjärnskadeläkaren som själv drabbades sa: "Man tror att man kan förstå begreppet hjärnskadetrötthet, men det går inte att fullt ut förstå den förrän man själv drabbats. Det liknar ju ingen annan trötthet, på något sätt..."
Nej, så jag byter spår här och nu. Jag ska jobba på den här vreden, sorgen, oron, förklaringsmodellen och drömmen om ett annat, lite mer hanterbart liv. Praktiskt som känslomässigt.
Så lite Ametist Azordegan istället. Jag håller helt med om det där med normaliseringen hon nämner. Verkligen. Jag skulle däremot, väldigt, väldigt gärna vilja att alla erkände att de är rasister. Att vi alla brottas med fördomar och kass empati (i olika grad och på olika vis), oavsett ursprung. Ja, utom barnen då, som arbetar efter andra principer. Men, vad jag vill komma till, är att det är just därför det blir komplicerat. Och det går knappast att skylla på svenskens emotionella störning/självbild (jag begriper vad hon menar, det är inte det) eller invandrare (kom igen, skärpning!), men kanske andra, viktigare faktorer. Försöka acceptera att det är naturligt att känna osäkerhet och i värsta fall rädsla inför det, eller dem, man inte känner till, men att det inte behöver vara rätt eller sant för den sakens skull. Att rasismen ligger där och pyr i var och en av oss (inom de flesta folkslag och kulturer). Läs om vad rasism är . Vad nazism innebär vet ni, och ni vet också att det är på den grunden Sverigedemokraterna vilar, hur trevliga kostymer de än har. Ni kan fortsätta lura er själva att det är normalt, men det är bara ondska, lättja, oförstånd och en oförmåga att faktiskt prata om det (och göra något vettigt från politiskt håll) som har curlingsopat banan för Sverigedemokraterna.
Vi lever så extremt socialt segregerat idag, anser jag från villaköksfönstret i den välmående kommunen i södern. Ja, så tycker jag från min dåsiga horisont.
Förvirringen över sommaren accelererar. Sommaren, i sitt mjuka gröna badvänliga skimmer. Livet, så ensamt och så trött. Jag orkar inte mycket mer, men jag ska kämpa och testa gnället lite till (fy bubblan..).
I morgon tuffar jag och en liten upp till Ingmar Bergmanstan. Kanske i regn, kanske i sol, får se hur tågen går. Vi får försöka ta det lugnt och andas sakta. Ta en glass, en bok och några kritor.
Fred och kärlek
/Döden döden döden, er allra gnälligaste vän <3
