Glasburen

Dörren

Drömmen

Havet

Jean Seberg-dokumentären går ett tag till.  

Det är ingen glaskupa. Det är en glaslåda utan lock. Jag kan höra, känna doften, andas in och se vad som sker. Men dörren saknas. Inga samtal. En (trasig) monolog, med ständiga avbrott. Ungefär så. Trippar fram på tå. Jag kan inte svara dig, men jag längtar ibland. Av och till och då och då. Så mycket. 

Sorgligt i solen. 

En ackumulerad hjärntrötthet i ett hav av frustration, men jag njuter. Det där lilla, ibland föraktade, livets skönhet. Är det min skönhet nu. Drömmarna om havet och något större. Ja, något bättre och skönare. 

Ikväll kommer vi inte att se Penthouse North, men en annan kväll blir det nog så. Sen borde vi tala mer om det där med rättvisan, men först bara...  

En dag i taget. Man kan bli galen för mindre. 

Några stulna sekunder, en rapport. Så grandiost är livet, och futtigt.

Puss och glass

/Döden döden döden mot vulkanen