The sound of silence

Petit gents

Jamen som jag sprungit. Jagat min trasiga svans. Ska jag fortsätta ett par varv till, eller är det dags nu? Acceptera nederlaget. Det finns inget guld där borta i nattskymningen. Doften ljög. Jag är över. Jag, din gamla tamburmajor. Lyfter gaffeln tungt mot munnen.

Letar efter tystad och tal. Ta bladet från munnen, andas och bara vara (mig själv för) en liten stund. Alla dessa röster och vrål och ingen som orkar lyssna vad som sägs. På riktigt. Ja, som folk vrålar. Tänk om någon kunde viska fram sanningen lite mjukt och snällt. Jag skulle bara ligga där och lyssna. Och blunda. Tänk om... Men jag är bara så fruktansvärt hopplös: så ledsen och så låg. Trafiken dånar därborta, någon annanstans. Nattfjärilar. Nattlinne. Inte nattsvart än. Det glittrar ju därborta, fast jag kan (och får nog) inte vara med.
Satt själv i skymningen härom kvällen. Om ni hade passerat mitt fönster skulle ni ha sett ansiktet fladdra blått. Själv såg jag vida bort; över himmel, hav och hus. Blåviolett med toner av guld, vit persika och apelsin. Ansiktet som majestätiskt stadigt drar sig mot marken och liksom tryckts ihop. Ringarna och jag (-Är det det som kallas blåtiror, mamma?). Låtsas vara vanlig. Nu sitter jag i kvalmigt kök och tvätt nummer två hänger snällt på linor och vinda. Lite färg och lite svart. Det skymmer åter och tiden och språket brister och tär. Aj.

Tänker på skuld och synd, straff och det där med förlåt - och att inte vara snäll mot barnen. Det är den stora sanna synden. Den som inte går att förlåta. Acceptera och förstå, men inte förlåta. Att inte vara snäll mot de små. Det måste vara synden i ett nötskal. Som jag brister. Tänkte på det i dag när jag lyssnade på Christian Falk <3. På hur svårt det är att leva och alla tiders strider, och att aldrig döma någon. Det är inte lätt. Lyssna och titta och tänka lite först. Så lyssnade jag på Athena Farrokhzad <3 och jag förstår inte mer än att om man blir arg av Ebba Grön-texter så är man liksom lite sent på bollen. Om man är för krig och orättvisor vad är man då?

Så, den nyliberala inkonsekvensen. Som jag funderat kring det ur ett reflekterande, något mer ödmjukt kapitalistiskt perspektiv och även ur ett mer socialistiskt. Göran Greider sätter fingret på ytterligare en sak att reta sig på: "Det paradoxala här är ju att ett grundläggande syfte med borgerlig politik är att öka skillnaderna. I en borgerlig världsbild uppskattas inkomstskillnader, karriärstegar och större lönespridning (detta märkligt positiva ord för ojämlikhet) eftersom det ger människor incitament, som det heter. Ett stående argument är att inkomstskillnaderna har varit för små, lönestrukturen för ”sammanpressad”, ja man har pratat om ”lönestelhet”. Men när klyftorna väl ökar, i enlighet med det ideologiska önskemålet, gläder sig borgerligheten aldrig öppet. De förnekar istället fakta". Orättvisorna föds vi med, resten får vi kämpa för. Just nu, mer än aldrig förr. Och jag tänker, med den tunga ledsamheten i mitt bröst som stundvis gör det svårt att andas, att allt bara handlar om att vi är rädda för att någon annan ska få mer än mig, eller dig 'utan att förtjäna det'. Trots att det är bra att vara snäll och rättvis (läs om Utahs uteliggare) så envisas vi med motsatsen. Jag förstår bara inte. Är vi så i hjärtat små? Så små? Läs om FAS 3 (det kan hända vem som helst, måste tjata om detta). För det finns inget frihetligt med att i som medborgare blir av med våra demokratiska rättigheter. Finns ingen frihet alls, bara sorg och elände.

Så, snälla glöm inte det i sommarvärmen med cavan och grillen med havet som kuliss. Vi är lyckligt lottade. Just nu. Lite ödmjukhet, tack. Ja, tolerans, bitte.

FRED!
/Döden döden döden är less