Work Bitch

Min läkare berättade med skräck och medkänsla i blick att han har försäkrat sig upp över öronen. Han berättade att han dagligen ser vad som händer dem som trots hårt arbete, nit och flit blir sjuka, eller drabbas av anhörigs sjukdom: - "Ett ovärdigt liv". Precis så sa han.

Jag har skrivit det förr. Jag tror på att arbeta. Göra rätt för sig, betala skatt och känna sig delaktig i samhället. Att göra så gott man kan. Jag anser även att det avser den som anställer. Om man ska slå sig för bröstet för att man är så oerhört skicklig att man kan starta eller driva ett företag, bör man då inte vara så pass begåvad att man inser att det är människor man anställer, och att de kommer att prestera bättre om de får arbeta under rimliga premisser?  Men allt fler blir avtvingade sig sina anställningar (begärs starta eget eller nyanställs via bemanningsföretag) och förlorar därmed sin trygghet och sina rättigheter*.  Och tystas i värsta fall. En större mängd arbetsgivare tar således allt mindre ansvar. Det här vet väl i och för sig de flesta, men vi bör nog påminna oss om det med jämna mellanrum då dumheterna och felaktigheterna floskelstaplas på varandra. Orsakerna till att arbetsskador och sjukskrivningsantalen ökar kan rimligtvis läsas som ett svar på vad som händer då och där lönerna och tryggheten minskar, men belastningen ständigt växer, på arbetsplatser men även i det privata; skolor och äldrevård som inte reder ut sina uppdrag och sitt ansvar drabbar de flesta förr eller senare. Mestadels kvinnor av en mängd olika skäl.

Ja, och då är vi tillbaka på ruta ett: sjukvården. Den stackars sjukvården som inte styrs av sjukvårdsutbildade och ekonomer, utan av politiskt tillsatta. Jag är jätteledsen, men jag tror mer på att sjukvården ska styras av dem som kan och förstår den tillsammans med ekonomer som förstår sig på ekonomi. Inte sköna lirare som är bra på politiskt mingel och som oftast saknar förmåga eller utbildning att tolka verksamheten på ett djupare plan. Och varför man aldrig kan tänka längre och lite större undrar jag ständigt? Försenade diagnoser kostar oändligt mycket mer än det lilla labbtest man struntar i att göra, inte orkar analysera eller svara på i den ansvarslösa besparingsivern (vinstmaximeringen?). Allt kan och bör inte skjutas på framtiden. Sjukvården, barnomsorgen och skolan måste få kosta och den ska bara bra. Punkt. Kvalitet kostar, sedan kan man vara kreativ, sparsam och så vidare. Men vi har inte råd att spara pengar på bekostnad av människoliv.

Jag tror också att flera hundra års erfarenhet kring det faktum att marknaden inte klarar av att reglera sig själv (tack professor U J för den självklara formuleringen), borde få fäste i gemene mans begreppsvärld någon gång? Mycket vill alltid ha mer, det är vetenskapligt bevisat, precis som att samarbete lönar sig i längden. Det är dags att gå vidare och satsa lite mer långsiktigt.

Sen kan jag inte annat än hålla med Andre Geims om att det bästa med att ha pengar är att man slipper tänka på dem <3. Så är det ju. För den lyckligt lottade.

Vad vi människor är korkade trots allt. Tänk om vi stod ut med att hjälpa sjuka att blir friska(re) och svaga bli starkare och accepterade varandras olikheter, styrkor och svagheter lite bättre? Vilken underbar värld vi skulle leva i. Istället vimsar vi runt rädda och avundsjuka. Vi människor. Så snälla och så dumma på en och samma gång.

Oändligt med kärlek!

/Döden döden döden     

En facebook-bekant hade detta som statusuppdatering:
"Alliansens ungdomsförbund spelar Work B**ch på Almedalens DJ-battle och jag tänker osökt på Karin Arbsjös text om låten. Och här är videon från ikväll." 

(man får tjata lite. man får faktiskt det)

* Principiellt har jag inget emot att människor startar eget, tvärtom, det kan vara jättebra och står var och en fritt. Men det ska inte innebära ett tvång eller sämre villkor