Livet är en fest

En känsla av förr. Av efteråt och då.

Och så nu:et, hallå?

Om jag vore företagare så skulle jag bli så ytterst provocerad av Attendo, exempelvis. Jag tänker att om jag drev en rörelse så skulle säkert de ohemult höga hyrorna driva mig till vansinne - och att andra, som varken satsat eget kapital, eller skapat något själva, kallar sig företagare. Att de dessutom inte betalar skatt, som alla andra faktiskt gör, det skulle göra mig tokig. På dem. De här riskkapitalisterna är Sveriges sanna bidragstagare - och kommuner, stat och landsting skrattar rått och glatt och håller med - då de får hjälp att frånsäga sig sitt samhällsansvar och uppdrag, genom att sedan skylla allt på den billigaste entreprenören. 

Istället hoppar fattiga, svaga och sjuka på varandra. Vilket frimodigt sagt är helt idiotiskt, men samtidigt hör ihop med den maktlöshet många upplever.

Lika enfaldigt är det med alla föräldrar som tycker att de funnit vishetens källa och således har rätt att tycka vad som helst om människor, andra föräldrar, de inte känner. Man ser dreven, och anar en aningslöshet och säkert ett snällt hjärta (eller en gammal mobbartyp) i de sociala medierna. Någon som gjort si och en annan förälder som gjort så, och alla går i taket. Men snälla någon, vem tror du att du är om du upplever att du är en bättre förälder än någon annan, och vet bättre på något magiskt vis, än en individ du absolut inte känner? Prova den andra människans skor ett par dagar. Var ödmjuk (!) skriver jag här och nu, utan minsta mildhet. Ni som känner en ensamstående förälder utan anhöriga inom rimligt geografiskt avstånd och kanske med en helt frånvarande andre förälder. Ni vet hur det kan vara för andra. Ni kanske är där själva. Det är därför helt i linje med det som Katrine Kielos skriver och det jag försöker uttrycka. Att den ultraflexibla och rörliga arbetskraften och politiken som säljer ut allt, inte hör hemma i verkligheten. Vi måste vara snälla och vi måste se det, samhället, ur ett vidare, mänskligare perspektiv. Bra skola, vård och omsorg åt alla.    

- Och när vi ändå talar om perspektiv: Jag blev, och det här var ju en tid sedan, det ska erkännas, personligen väldigt skakad av en glasögonkampanj. Min följdfråga blev: men hur ser då ett par arbetslöshetsglasögon ut? Eller sjukskrivningsblicken? Kan ett par snygga bågar göra mig frisk igen? Det hade varit något. Superspännande helt klart. 

Nej, jag har så svårt att förstå. Jag är dessutom alltför trött; för osammansatt och sliten av sommaren just nu. Men jag drömmer om höstens lugn och lite klarare tankar och luft. Vila och återhämtning. Jag söker mig själv. 

Så mycket kärlek. Så mycket fredagsmys!

/Döden döden  döden