Så här dagen efter: Är det verkligen någon som på allvar är förvånad? Tänker att borgerligheten ändå måste känna viss tillfredsställelse; de får ju fortsätta att nästan regera eller bråka lite klädsamt tillsammans med SD, utan ministerposter och ansvar. De rödgröna får jobba i motvind för ökad humanism och värme för stora som små, miljön, landsbygden, jobb och infrastruktur. Det är dags att kräva Sverige åter. Kanske självdör Sverigedemokraterna om den stora delen av dem vi andra röstat fram reder ut att samarbeta. Det blir svårt att spela offer när man är tredje största parti nämligen. Jag tror att Sverige klarar det. Jag tror att vi klarar det. Jag tror på oss (den stora majoriteten består helt klart av ganska kloka oliktänkande människor).
Jag känner mig glad och hoppfull, mitt i allt elände. Nu är monstret ute ur garderoben och vi måste hantera det, vare sig vi vill eller inte. Ingen kan låtsas som att Jimmy och övriga rasister inte finns längre. Aldrig har jag varit med om under en valrörelse att så många har bekänt färg, av olika slag. Äntligen har politik blivit viktigt igen och inte hemligt,privat eller tråkigt. Jag tror stenhårt på diskussioner och möten mellan människor. Och, som de skriver på fb idag: vi är 87% som inte är rasister. Nu gör jag som Gudrun Schyman, kavlar upp armarna och tar nya tag!
SvaraRaderaPrecis och helt rätt. Bara att kämpa på och engagemang är baske mig fint. Dags nu. <3 kram
SvaraRadera