Pretty in pink

Festa med F!

Girlpower

Nina Björk är så himla bra. Sitter här och funderar på Fi. Ibland får jag för mig att det bara är en fest; en massa coola akademiker, hbtq-vänner och kändisar som festar och peppar varandra - och vackert så (åh, fy mig, så fördomsfull jag är. F!, kanske vår tids suffragetter?). Jag, som isolerats i ett villaområde och hamnat lite utanför och på sniskan, jag inbillar mig att de mest finns bland välsituerade i storstäderna - och att det, precis som i SD:s fall, till stor del handlar om personkult och PR. Alla älskar Gudrun och rosa (utom Jimmies gäng då).  Jag blir liksom både kär och överrumplad av all rosa kärlek, men ändå ligger det något och skaver i mig.

Jag hoppas att jag har fel, för Fi:s frågor är givetvis urviktiga. Så nog ligger det på mig alltid; att jag är så fruktansvärt usel på det där med att vara kvinna? Jag vet liksom inte riktigt hur man gör. Hur man fnissar och gråter och beter sig. I alla fall inte i grupp. Jag saknar begåvningen och kan inte koden, eller så vägrar jag den för jag förutsätter jämlikhet. Det är inte ett krav. Jag förutsätter det (och det är väl som bäddat för trubbel) - Och visst, visst vill jag ha ett parti som kämpar för jämlikhetsfrågor (men inte bara fokus på jämställdhet) för jag känner att jag och vårt är större än mitt (kön). Jag är en människa, och nu vill alla festa med Fi, och precis som Nina Persson säger klokt i Fi-filmen nedan, så önskar jag att det inte ska var en trend. Så tänker jag på Nina Björk igen och på en som skrev så här i sitt bildflöde på Instagram nyss: 'och just nu brinner mitt <3 för de som kämpar i det tysta och i ett underläge'. Så tänker nog jag med.

Och ni ska veta en sak till. Jag vet och kan ingenting. Jag vill bara att alla ska få det så bra och vackert som det bara går. Alla. Jag tycker och jag prövar mer än gärna mina idéer. Jag tror att det är vettigt att sådana vanliga, oproffsiga människor som jag, luftar idéer och ifrågasätter ibland. Inte bara tankesmedjefolket eller de med fasta politiska agendor. Alla verkar undrar hur en SD:are tänker, men ingen frågar grannen, eller faster Rut, om ni förstår hur jag tänker? Så jag är skyldig mig själv och mina barn att inte bara vilja vara med och haka på, utan också vara lite tråkig, peta lite på andras tankar och försöka lära mig något litet då och då. Lyssna på Nina Persson nedan.

Alla lika alla olika.

Snart ska jag väl skriva om min teori kring män och hjärnskador, men jag tyar inte riktigt. Vi tar det efter valet. 

Fred och kärlek!

/Döden döden döden - en riktigt ovanligt trist typ.

- Förlåt, säkert 90 % mina, framförallt kvinnliga, vänner, men jag kände mig tvungen att ifrågasätta festen lite. Jag är kanske avundsjuk, eftersom jag är alldeles för trött för party - och det i sin tur beror på hur samhället ser ut, utan att exkludera jämställdhetsbiten. Tvärtom (I'm well aware). Kanske är det flödet som blir för övermäktigt för mig bara? Att jag bor så här utanför stan i grill- och äppelträdslandet och helt enkelt inte riktigt förstår. Eller är det tanken på Alliansen, som haft åtta år på sig, och nu, med facit i hand, så känns varken skolan, vården, försvarsmakten, miljösatsningarna eller Nuon-affären vara särskilt så mycket att stoltsera över? För att nämna några få små bekymmer. Så, det vore så ledsamt om F! eventuellt omkullkastar möjligheten till förändring och miljöförbättring, trots att intentionerna är så goda. Jag hoppas innerligt att jag har fel.

Annie Kenney och Christabel Pankhurst