Kommer ingen vart.
Tänk att så många i Skåne hellre röstar på Sverigedemokraterna i landstingsvalet än, säg Vårdpartiet, som knappt fick några röster alls, eller C, MP, FP, V, FI för den delen. Att man med hela sin kropp väljer tokskallar framför människor med kompetens och hjärta. Jag är djupt fascinerad. Skrev om det där med meritokrati i samband med sjukvården tidigare, och en klok person jag känner tyckte nog ändå att det var bättre med folkvalda i vård och omsorg. Så jag har gått och funderat på det lite av och till sedan dess. Men med facit i hand så vidhåller jag nog min åsikt: hellre kompetent och engagerad sjukvårdspersonal som representanter i Region Skåne, än rättshaverister (läs: SD) utan kunskap, laddade med hjärtan fyllda av en ideologi fullständigt baserad på invandrarhat eller -rädsla, och direkta lögner kring vad de har och vill åstadkomma politiskt. De är ett högerpopulistiskt parti och har absolut ingenting med Tage Erlander att göra. Okej?) Jag vill överhuvudtaget inte ha några sköna lirare i politiken. Jag vill ha dugligt folk. När det gäller Vårdpartiet i Skåne, vilka jag faktiskt röstade på (bara med hjärtat och helt utan taktik. Shame on me!) så undrar jag lite försynt om det kanske vore klokt att inkludera sådana som mig: patienten och den anhöriga? Men vad vet jag, hjärnan är full av gammal gröt just nu. Slår hårt och knackigt på det stackars tangentbordet.
Jag tappade luften lite. Vem och vad ska jag tro på? Går det att fortsätta efter den här nesan? Att en stor del av Sverigedemokraternas framgångar faktisk beror på äldre damer är något jag också fascineras över. Och att man inte talar om det mer. Det är kanske så att det är lättare att se de där vrålande trollen med järnrör, men har ni hört tanterna viska någon gång? Det har jag. Damen som ställer sig och stirrar och virrar på huvudet åt tiggaren, eller tanten som väser: SPÖÖÖÖKE efter flickan med huvudduken. Vi borde nog ta hand om tanterna lite bättre, tror jag.
Men en sak är jag däremot väldigt säker på. Det är att det aldrig är så enkelt som vissa vill få det till. Jag håller helt med Orrenius om skolan*, och Boisen har också en pytteliten poäng, men vad de missar är vad som händer när något faktiskt händer. Det vill säga om någon har dyslexi, svårt hemma, är sjuk, olycklig, blir mobbad, har sjuka anhöriga eller någon form av handikapp eller diagnos. Det är då det brukar brista nämligen. Sedan kan föräldrarna vara hur närvarande, kloka och fina som helst, men dom kan inte vara experter på allt. De ska vara föräldrar främst, inte logopeder, pedagoger eller kuratorer och så vidare. Alla har inte heller två föräldrar, bil och cash på banken till läx-hjälp. Just sayin'. Så enkelt är det tyvärr aldrig. Alla kämpar. Alla bär sina strider och just därför ska vi vara snälla mot varandra. Dessutom, såg ni programmet Djävulsdansen i går: Hillevi Wahl <3 dig, MEN skulle verkligen en svårt missbrukande förälder återförenas med sin själsligt hårt drabbade son i tv, med Ann Söderlund som stöd? Jag bara undrar. Något sensationslystet (oh, läckert tv-mässigt?) om ni frågar mig. Men jag kan ha fel?
<3
/Döden döden döden
* Vår förskola och skola där vi bor i vår M-kommun, ja, jag nyper mig i armen fortfarande. Så bra verkar det, men då är våra flickor friska och kloka som små barn brukar vara i deras ålder. Just nu och så tacksam jag är över det. Så väldigt tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar