...in the kitchen at parties.
(om det där med hjärnskador, män och att vara stark)
Jag är ganska så bra på att laga vanlig mat*. Jag är till och med helt okej på att baka, vilket jag förtränger så gott det går.
När jag väl gör de där köttbullarna så känner jag mig så himla bra. Som att hela mitt människovärde ligger i köttbullsperfektionen. Så goda, så runda och så lite hemodlade grönsaker, sås och pressad potatis till. Ja, ni hör, rena Lantlivs-reportaget (tvi vale*).
Det är samma sak när jag cyklar över fälten i motvind. Den lilla sitter i en för liten barnstol därbak och pratar och pratar och pratar och hennes fötter stöter i mina ben varje tramptag jag tar. Jag försöker säga att vi kommer att välta för mamma orkar inte hålla cykeln igång mer. Mamma måste få ha det lite tyst när hjärnan skriker och kroppen gråter; det bultar och kraften sinar med värken. Då, i de ögonblicken kommer den där mammavärderingen upp i mig: att jag måste stark och duktig för sådana är riktiga mammor. Så känner jag mig jättebra och stark; tvingar mig, fast jag inte klarar av det. Jag går ju fullständigt sönder. Sen, blir jag en jättedum konstig mamma som inte fattar någonting: jag glömmer spisen, hittar inte orden eller sammanhangen och chansar, samtidigt som jag haltar, öronen tjuter och själen liksom vissnar ihop. Blir så konstigt: så förstörd. Jag är inte hemma. Men jag bara måste klara det, och för en kort stund känner mig som världens bästa människa. Det är en härlig känsla, men var kommer denna idioti ifrån? De korta sekunderna av självförhärligande? Att jag bara är bra om jag orkar?
Testar att ta det lugnt i trädgården istället. Det går inte att sluta, tills jag hör mig själv flåsa högt. Håller på att ramla ihop och sen yrselbruset i huvudet (bzzzzz i pannan). Släpar mig fram. Grannarna måste undra? Tänk, vissa som blir svårt sjuka, blir friska igen, men jag kommer alltid att vara så här trött. Tanken är outhärdlig och att svårt att stå ut med. Måste jobba med acceptansen, hitta balansen. Går in. Tänker att jag kan sätta mig i tystnad och ensamhet och klippa små lavendelblommor. Det går en stund, sen börjat det brusa och susa i huvudet. Det blåser ute. Vill så hemskt gärna göra något. Pausar facebook en tid: det enda sociala liv jag har. Undrar om jag blir piggare av det, men hur trött, uttråkad och ensam kan en människa bli? Kämpar på. Det vänder ju alltid åt något håll.
Jag ville starta en ny väg att vandra på. Eller en våg av föräldrar som sade NEJ till hetsen oftare, men jag tvivlar på att vi (jag) kan det. Problemet ligger kanske i hur man generellt värderar (kvinnlig) duktighet och föräldraskap? Att det är så himla duktigt och viktigt att vara stark (och pysslig, mild, och överambitiös). Starkare än man är. Eller är det bara är jag som har de här problemen? Män är som hjärnskadade kvinnor (kommer inte ihåg en enda namnsdag, födelsedag, eller var vintervantarna ligger och jobbar bäst, gärna ostört, med en sak i taget och så vidare*), men hjärnskadade kvinnor är en synnerligen otrevlig belastning. För någon jävla ordning på torpet måste det ändå vara!? Nej, jag ska kämpa och näbba ifrån. Hytta med näven åt alla 'duktiga människor' och åt mig själv när jag faller igenom. Så trött på mig själv och mitt behov att känna mig stark och duktig. Borde inte jag (och du med) satsa på att bli världens bästa på att ta det lugnt istället?
- Ja, för varför går jag alltid och nynnar på Internationalen när jag går hemma och städar?
Thank God It's Friday!
/Döden döden döden som skriver en lång, rätt kass, men inte helt oviktig, text för att få anledning att lyssna på Jona Lewi. Det ni.
*Under optimala förutsättningar måste tyvärr tilläggas.
*Inget ont om Lantliv <3 men tidningen hånskrattar rått åt mig och mina drömmar. Blir deppad, inte peppad, om man säger så.
* Erkänn problemet. Gör något. Är det så att den stora majoriteten av charmigt förvirrade långsamma män inte reder ut vardagsbestyren, kanske det är dags att låta männen gå ner i arbetstid, eller att kommunerna går in med hemhjälp i någon form, i alla fall när det finns barn involverade? För den här obalansen är inte okej. Det är inte charmigt att glömma bort allt hela tiden, det är skitjobbigt (jag vet!). Det är bara det att vi kvinnor älskar, eller tvingas, känna oss som riktiga kvinnor, vad det nu betyder, och många se männen som helt hjälplösa. Roller, mönster eller genetik (beats me, men troligtvis lite av allt). Ja, jag generaliserar och förenklar mycket, mycket grovt, men faktum är att jag skulle kunna skriva en roman kring detta och stapla exempel rätt så högt. Däremot, måste jag verkligen understryka är det här ett gemensamt skapat problem som borde gå att lösa: It always takes two to tango. Alltid, och utan pardon. OM vi nu orkar se oss själva i spegeln. Alla är olika. Jag vet det och du med. Puss igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar