Tracey Emin

Förlåt, för trött.
Ljuset är som något jag vill äta till efterrätt.
Som människa är jag slagen.

Mamma, nu går vi till konsten.

Så den ständiga frågan

(If  I Could Just Go Back and Start Again, 1995)

<3

  

/Döden döden döden

Höstglöd

Det viner. Det visslas.

Vilken erbarmlig trötthet. Det sjunger i öronen (känns som att det aldrig ska ta slut). Golven böljar, marken rör sig. Har vimsat på stan några dagar. Hjärtat slår: dunk dunk dunk. Någon (eller hundra sexåringar) som ska firas, massor som måste göras och ett minne som inte håller. Låtsas att jag vet vart jag är på väg. Har ingen som helst aning om någonting. Ser någon. Någon med något svårt jagat i blicken, och en trött, trött, tråkig mun. Grå i tonen och håret risigt på ända. Spegeln i affären i ögonvrån. Det är ju jag. Trött så att jag stundvis vill dö, fast ändå inte. Outhärdligt av och till. Kroppen värker influensalikt.

En man visslade efter mig och jag tänkte att här borde jag nog ha blivit arg, men jag orkar aldrig bry mig om sådana saker, fast jag nog borde det. Jag vet inte. Det är som det där med barnen: man får välja sina strider. Istället började det bubbla inom mig. Nästa år är jag mer femtio än fyrtio. Så jag ville bara stå kvar, mitt på gatan och skratta. Sådär lite tokigt, som man inte får. Skratta åt det bisarra med män som visslar och trötta gamla jag. Skulle jag inte nått längre, blivit bättre och mer själsligt framgångsrik och klok? Så blev jag bara en sådan där sliten människa som fnissar; skrattar åt 'tokiga klipp' och yvs över livets frågor. Stora som små. Av och till. En ganska enkel och ytlig person, med berg och dalar. Facetterna ni vet. Precis som när man är mellan- och högstadieung, och blandar Sidney Sheldon med Per-Anders Fogelström med lite Tjechov för att sedan drömma om en ny Jackie Collins efter Nikolai Gogol; de böcker som dök upp. Eller som när man varvade Kool & The Gang med brittiskt svårmod med Prince, Wham och italo 12:or. Det gick faktiskt hur bra som helst.

Orden klarar jag inte just nu. Det får bli som det blir. Rappakalja för dig, något annat för mig. Jag är så lyckligt lottad och ändå står jag bara här. Grå och trött. Nött och dan. Så glad jag ändå kan känna mig för en kopp kaffe och lite matrester. Solen, lite grått och vinden. Löven och livet. Stort och så smått. (Förresten, har ni tänkt på det där med floskler. De där floskelmaskinerna som skriver självklarheter  i stil med:  Glass är kallt! Kompisar är kul! och alla hurrar på. Det är baske mig smått genialt och samtidigt lite märkligt om man får vara sån?)

 Puss!

/Döden döden döden 

Så här.

Så fint.
Här i det tysta grå.

Efter frukosten så kan man titta på tröjor från förr och undra över hur barnen tar hand om mormor på det enorma köpcentrumet. 'Det ska visst finnas väldigt bra glass där.'

/Döden döden döden

Frukost i sängen?

Man får drömma.

/Döden döden döden

Mindre rimligt

Tänk, det fanns en tid då en kille i prickig blus och page hade varit ett lätt beslut. Tänkte sen på ett inlägg jag skrev för hundra år sedan när jag hörde låten ovan. Ung och  kär. Så Sami Said: och stackars, stackars oss alla. Det går lite hand i hand med den sköna känslan som infinner sig när det berättas om den nuttiga kriminalvårdspersonalen som åker och bor femstjärnigt (sänds på söndag) för att verkställa utvisningar. Är det barn det handlar om, eller kriminella, sjuka eller familjer som flytt krig som ska bort och ut? Klart man måste vila upp sig lite klassmässigt, flyga business och så*. Orkar inte läsa om 'Super-Reva'. Min lättja, eller min hjärna? Kan och orkar inte bära allt dumt i mitt hjärta just nu. All denna sorg över känslans och moralens korruption; att vi vänjer oss så snabbt vid den allmänna (köpe)kulturen. Klarar inte längre texter. Skriver så märkligt och så fel: "tårka", "och så" "ock så vidare". Det ni. Hoppas att ni slipper, man kan bli galen för mindre. Drömmer mig bort, ifrågasätter mig själv. Mina bevekelsegrunder. Hela jag är ett tveksamt projekt, men innerst inne känner jag mig ändå lite glad. Det är hösten och mörkret som ger mig en chans att pusta ut. Barnen sover sött och mjukt; de doftar så varmt och gott. Livet. Finns så mycket bra och fint att kämpa för, även om man aldrig blir den där fantastiska människan. Den där personen av betydande betydelse, eller något lagom märkvärdigt sådär.  Jag jobbar med min inre orealism. Jag erkänner den.

(Tänkte lite på det där med slumpen? Saab och Alliansvinst, och Volvo och sossarna. Bara tänkte lite alltså. Sen ska jag nog testa att spy galla på tvångslärlingsplatserna, men vi tar det en annan dag. ...Och så det där att borgare (inte de mest fanatiskt nyliberala, eller de med egna vinstintressen, men många övriga), mittentyper och vänsterfolk är ganska överens om detta: att marknaden inte hör hemma överallt (som i välfärden). Däremot kan det mesta skötas bättre tror jag. Båda marknaden och välfärden.)

Nej, oh, vad jag önskar er alla en fin partyhatt och blanka dansskor ikväll! Vi skulle ha åkt in till stan, gått på bio och ätit en bit. Nu åker vi bort. Ut på landet en sväng. Tröttheten som en tung yllefilt. Helt fantastiskt det med. Längtar nästan alltid efter höstluft och hav och något mer...


Fred, kärlek och jazzhands på det,
/Döden döden döden

* – Jag har respekt för att man tycker att det är mindre rimligt, att det till och med kanske ibland är lite stötande. Men nu får vi titta på hur vi ska reglera det här och där göra bedömningen om vad som är rimligt och inte rimligt (Hans Lagerlöf, chefen över reseplanering och köp)

1900 x 2

Öronen tjuter. 

Alldeles för trött. 

Där ute fortsätter hösten och skatan.

Det är grått och blött. 

Från filmen 

Är man summan av sina erfarenheter? De böcker, filmer och människor man genom åren mött. Likväl de möten, eller återseendet, som aldrig kommer att ske. Men vad händer med allt det man glömt bort?

Lyssna (ganska nytt (2008) och väldigt bra)

Titta (några år på nacken (1976) och också väldigt bra)

Skriver och tänker knackigt, men intentionen, innerst inne, är faktiskt ganska god. Jag försöker med något. Osäkert dock med vad.

Puss!

/Döden döden döden kan inte tänka en redig tanke idag. Sorry.

Höstlövie

Mjuk i konturen.
Mjuk i hjärtat.

Den ljusa, smutsgrå himlen, flyttfåglarna på rad. Det dagas så sakteliga.

I ett väntrum med bullrigt barn och pratig mor. Lätt tortyr, men i övrigt bra.

 ❤
/Döden döden döden

Lite om mod

Malala

Motsatsen till feghet och lättja måste väl ändå vara Malala Yousafzai <3.

Framtiden. Stötta, inte konkurrera. 

Puss!

/Döden döden döden

Lite om lättja

Gå på glas.

© Patrick Modiano, undated, by Olivier Roller

"Modiano skriver om tid, minne, identitet och sökande. 
Ämnen som han återvänder till gång på gång med olika infallsvinklar. 
Hans böcker talar med varandra, säger Peter Englund, 
"De är eko av varandra"." 

Vilken lycka att inte ha läst. Ett nästan skånskt litet pris. <3

Helgen har varit full av höstens milda guld. Än blommar dahliorna och jorden doftar liv och sen. Något mer och alla höstars längtan efter nytt. Nystarten, ni vet.

Nu är det grått och tyst. Jag älskar även det.

Men låt oss tala lite om lättja. Alla letar efter svaren på frågorna. Varför hit, och varför dit, och när jag söker i mig själv och betraktar mina andra så blir svaret på våra felaktigheter och ibland vanföreställningar alltid: lättja. Jag ser inget större fel i lättja, det kan vara skönt och behagligt att dra benen efter sig: att inte känna efter, att inte tänka efter, att inte söka svaren, att inte ifrågasätta sig själv, sina tankar, idéer eller ideal. Sin eventuella ideologi. Att luta sig tillbaka, mot den stora bekvämligheten. Ibland kan det bara göra för ont. Jag tycker inte heller att man alltid bör gå på tå, eller vältra sig i sitt innersta i det oändliga; självupptaget älta och gå på. Det är en annan sorts lättja; kanske en rädsla från att gå vidare i livet. Eller sjukdom. För det kräver sin människa att våga ta ansvar för sig själv och de sina, men jag återkommer hela tiden till ordet lättja. Att det är intellektuell, politisk, viljemässig eller själslig lättja som skapat vår tids monster. Den gråa massan njae-sayers, de enkla lösningarnas filosofi. Feghet och lättja är i princip samma sak skulle jag vilja våga påstå, eller varandras speglar och syskon i alla fall. De kompletterar varandra perfekt. Att inte våga eller orka se, tänka och känna efter: vår tids gift.

Så hur gör man för att hitta balansen, för att inte trilla ner och slå sig alltför illa? Att orka gå vidare, trots känslans avgrundsdjup, på halkigt golv. Att njuta av solnedgången när pengarna är slut. Att våga hoppas och ge de andra fingret då och då och samtidigt vara snäll, empatisk och rättvis. Att våga ta det lugnt utan att sluta tänka för den sakens skull. Att inte sluta kämpa för och tro på de stora och små sammanhangens betydelser. Att våga vara hel och sann. Alla vi som vet att allt kan gå sönder. Nästan när som helst.

Artikeln Torka alltid tårar med dubbla handskar och citatet därifrån får bli veckans ledord tycker jag.

”Facing it, always facing it, that’s the way to get through. Face it”.

Jobbigt, jobbigt!

Så mycket kärlek.

/Döden döden döden

  

Dagarna

Sorterar mitt liv. Det går inte så jättebra.
Hösten och grytan. Röran och jag.

Puss
/döden döden döden

Budapest tur och retur

Hotellet och badet

Skriver för att inte glömma. Kommer att fylla på allteftersom, men lägga ut innan det försvinner från min horisont och känns alltför passé. 

Jag kom fram. Jag vandrade och jag irrade runt. Jag badade och bastade. Åt gott och fett och lite sött. Spottade ut en bit stör, jag som älskar fisk och allt, men inte stör helt klart.

Det var väldigt skönt att vara själv, men vissa insikter slog mig hårt: att det inte finns någon plats jag kan smita till för ro. Hur mycket mina barn och min man än stör min hjärnas gång (som en stickning som måste repas upp, och börjas om och om och om och om och om igen varje gång jag blir avbruten; var var jag? minns inte... får repa upp och starta om, helt om. Igen. Är jag själv så hinner jag i bästa fall med ett litet, litet stycke.) men jag behöver mina barn och min man. Inte bara känslomässigt, utan som mina ledsagare... Återknytningspunkterna. En inte alltigenom lättsam insikt. Detta beroende; ett beroende av att ledas in och på rätt spår (hela tiden). Så min hjärna fick vila från avbrott, men ändå denna förtvivlade förvirring: valutan? Det blir svart: hur skulle jag tänka och räkna? Tar med mig allt utom adressen dit jag ska. Inget wifi. Irrar runt. Hur tar jag mig från A till B?Minns inte namnet på gatan, men antal broar att passera. Tror jag. Huvudet utan struktur. Sådant är livet numer och jag har ingen annan att skylla än mig själv. Eller farbror doktorn då, om man ska vara petig.

Dagarna har varit fina, i ett dis av overklighet och diesel. Budapest är snällt att åka till allena. Jag kunde vara ifred och fri med det, bredvid alla möjliga konstellationer av människor och grupper. Det var skönt. Dessa pampiga hus. Att vara i Europas hjärta, och att ha råd till det ett par dagar. Vila. Tystnaden på rummet. Som att sugas in i ett vakuum, i en palatsliknade byggnad med möblemang från förr om än med tveksam stil och fräschör. Vaknar. Äter en långsam frukost med näsan ut över grågrönt Donau, sen ner i mobilen och guideboken. Jag behöver inte låtsas att jag vet och kan allt. Sen nästa uniform: baddräkt, tofflor och badrock. Turkiska badet. Simhall. 40c eller 38c eller 36c? Tänk att få välja, eller doppa sig i något som känns som en isvak mitt i alltihop. Simmar lite. Sätter mig och bara glor och är en stund i varm bassäng. Sen värmer solen och torkar mig sakta. Flopp plopp, tofflorna traskar och slaskar. Så stort, får ingen grepp om lokalerna. Vilse i vilan, men det gör inte så mycket. Alla är lugna och vänliga. Och nu får männen bada i damernas turkiska bad och kvinnorna i männens. Männens var lite hetare och lite vackrare, men allt som allt som i en stillsam saga.  

Parken på ön
Margitsziget

På ön finns det simhallar, badhus, spahotell och till och med ett Grand hotell. Skog och öppna platser, kapell, vattentorn, spelande fontän, mini-zoo, fik och diverse cyklar att hyra. För en stund kändes det lite lättare att andas och hade jag inte varit så förtvivlat kissnödig hade jag nog njutit än mer. Gott kaffe fick jag i mig. Så centralt, en paus från avgaser och de tusen nyanserna av grått. Det gjorde mig gott. Löven, gulnar och glödgas i små fläckar, men än råder blommor och grönt.  

  

Staden  

Så överdådigt, skönt, bedagat och slitet. Så fattigt och så rikt och så väldigt, väldigt vackert. Något för nästan alla. 

New York Palace

Alldeles trött, högblank i ansiktet och vid första anblickens bord fick jag sitta. Guld och sammet, krusiduller en masse. Skatan i mig njöt maximalt, men just där och då hade det nog varit bättre att vara två. Rekommenderar detta till alla med en faiblesse för guld från förr.  Mysrys och en air av ett svunnet Europa. Eller är vi  på väg tillbaka?   (Observera: helt fantastiskt var det faktiskt.) 

Ja, att åldras, om hösten. Jag återkommer till det och sorgen, som droppar som fläckat ett ark. På resande fot och allt. Alla människor jag aldrig kommer att lära känna, alla böcker jag aldrig kommer att hinna läsa och den människa jag faktiskt aldrig någonsin kommer att bli. Eller helt lära känna. Livet som jag inte riktigt förstår hur jag ska förhålla mig till. Det är ju bara här och nu och ett litet ögonblick. Så vackert och så precist - och det kan vara gott och ändå kännas tungt. Ska vi bara förmultna för att sedan återuppstå?   

/Döden döden döden