Lite om lättja

Gå på glas.

© Patrick Modiano, undated, by Olivier Roller

"Modiano skriver om tid, minne, identitet och sökande. 
Ämnen som han återvänder till gång på gång med olika infallsvinklar. 
Hans böcker talar med varandra, säger Peter Englund, 
"De är eko av varandra"." 

Vilken lycka att inte ha läst. Ett nästan skånskt litet pris. <3

Helgen har varit full av höstens milda guld. Än blommar dahliorna och jorden doftar liv och sen. Något mer och alla höstars längtan efter nytt. Nystarten, ni vet.

Nu är det grått och tyst. Jag älskar även det.

Men låt oss tala lite om lättja. Alla letar efter svaren på frågorna. Varför hit, och varför dit, och när jag söker i mig själv och betraktar mina andra så blir svaret på våra felaktigheter och ibland vanföreställningar alltid: lättja. Jag ser inget större fel i lättja, det kan vara skönt och behagligt att dra benen efter sig: att inte känna efter, att inte tänka efter, att inte söka svaren, att inte ifrågasätta sig själv, sina tankar, idéer eller ideal. Sin eventuella ideologi. Att luta sig tillbaka, mot den stora bekvämligheten. Ibland kan det bara göra för ont. Jag tycker inte heller att man alltid bör gå på tå, eller vältra sig i sitt innersta i det oändliga; självupptaget älta och gå på. Det är en annan sorts lättja; kanske en rädsla från att gå vidare i livet. Eller sjukdom. För det kräver sin människa att våga ta ansvar för sig själv och de sina, men jag återkommer hela tiden till ordet lättja. Att det är intellektuell, politisk, viljemässig eller själslig lättja som skapat vår tids monster. Den gråa massan njae-sayers, de enkla lösningarnas filosofi. Feghet och lättja är i princip samma sak skulle jag vilja våga påstå, eller varandras speglar och syskon i alla fall. De kompletterar varandra perfekt. Att inte våga eller orka se, tänka och känna efter: vår tids gift.

Så hur gör man för att hitta balansen, för att inte trilla ner och slå sig alltför illa? Att orka gå vidare, trots känslans avgrundsdjup, på halkigt golv. Att njuta av solnedgången när pengarna är slut. Att våga hoppas och ge de andra fingret då och då och samtidigt vara snäll, empatisk och rättvis. Att våga ta det lugnt utan att sluta tänka för den sakens skull. Att inte sluta kämpa för och tro på de stora och små sammanhangens betydelser. Att våga vara hel och sann. Alla vi som vet att allt kan gå sönder. Nästan när som helst.

Artikeln Torka alltid tårar med dubbla handskar och citatet därifrån får bli veckans ledord tycker jag.

”Facing it, always facing it, that’s the way to get through. Face it”.

Jobbigt, jobbigt!

Så mycket kärlek.

/Döden döden döden