Jag, Robot.

Det dagas så sakta. Jag ser den där kastanjen, den där jätten, avteckna sig allt tydligare bakom mörkt blyertsgrått och vitt. Ibland kommer doften. Doften: snö. Och doften av clementiner. Första koppen kaffe och lite stulen tid. Önskar att det vore lättare samtidigt som jag känner mig så djupt förunnad.

  

Tänkt lite, och just nu vadar jag i tung och sårad, en mörk och dyster leråker (som så ofta), på det där med Valerie Kyeyune Backström och twerkarna och.... nog förstår jag vad hon menar och nog kan hon ha någon poäng.... Men det är fortfarande, för mig, obegripligt att blanda grus med vatten. Rasism och fördomar är inte okej, men måste varje kulturyttring isoleras? Får vi inte inspireras? Om så: Dö, kultur. Dö. För då kan vi lika gärna lägga ner all konst (dans, musik, måleri, skriveri och så vidare) om vi inte får låna eller inspireras av varandra? Då skulle varken rocken, bluesen eller hiphopen existera för att nämna några idag levande musikgenrer. Väldigt manliga i och för sig (och beklagligt nog). Personligen är jag less på all sexualisering inom populärkulturen även om jag gillar kroppar, och jag känner mig för gammal, ja, verkligen way to old, för att gå loss och twerka till tunga beats. Jag kan testa att dansa som en robot, men twerka, det reder jag inte ut. Jag känner mig nog innerst inne allra mest less på det där med att det mest är välbärgade barn som blir stjärnor idag. De som får chansen. Den här texten skulle kunna bli väldigt lång och det finns så mycket mer att orda om, men jag är för trött. Världen blir alltmer skev. Oh. himmel över oss. Lite mer år rosa och ljusblått. Det vilar något tungt över världen. Känner ni? 

Nej, hej helgen. Idag ska vi glittra mossa och binda granris. Göra lite julefint. Jag ska linda in min sorg i rött och tända några ljus. Det ska blir fint. Ja, julefint och gött.


/Döden döden döden