Tillägg

Förra inlägget. 

Jag påstår verkligen inte att jag vet hur någon annan människa har det. Hur en annan människa känner sig, eller har någon egentlig sann förståelse över andra människors upplevelser. Det är väl egentligen precis tvärtom jag menar. Jag söker någon slags ömsesidig respekt över våra olikheter, och likheter.  Jag känner mig också trött på att ständigt vara orolig över vad jag får och kan skriva på den här lilla bloggen. Mitt andrum. Jag söker nyanserna även om svartvitt är både vackert och funktionellt - och ibland enklare att förstå.  Att livet är mycket större och svårare (komplext) även om vi bara vill få vara dem vi är. Den mänskliga respekten alla borde få uppleva. Jag kan också känna mig lite less på hur lättkränkta vi alla är. Vad hände med det så kallade levande samtalet? Att tillåtas pröva sina idéer lite då och då? Jag vidhåller dock att de flesta av oss är fördomsfulla och rasistiska i en eller annan mening. Alla. Sedan vet jag att de flesta av oss har mjuka hjärtan som slår - och att en ballad alltid är en ballad. 

<3

/Döden döden döden