Dåligt med sömn. Kaffebryggaren på och snön smälter bort i trädgården. Så sorgligt. Läste Yung Lean-artikeln i Arena och är helt fascinerad. Älskade nog den. Hemma.
/Döden döden döden
infododen@gmail.com
tisdag 30 december 2014
fredag 19 december 2014
Inte glömma Nallegrisen
Som jag längtar efter ett riktigt samtal, eller finns de bara på film?
Packar. Eller ska. Har börjat. Känns helt omöjligt. Fastnar i en loop och dricker ljummet kaffe. Huvudet bråkar med mig. Och kroppen. Jag ser ut som hundra år (av ensamhet). Overall, eller set? Snyggjacka, eller basjacka? Svart eller brunt? Rosa vantar, eller täck, och hinner jag med en julklapp till? Nej, vi skulle ju ta det lugnt. Tjuväter kolan och får inte glömma Nallegrisen. Får absolut inte glömma Nallegrisen. Och att äta frukost efter klockan 12. Nej, kaffe och en kola till då. Öronen tjuter. Ögonen brinner.
Nu På Spåret!
Nu På Spåret!
/Döden döden döden ska ta det väldigt lugnt i jul. i Ingmar Bergmanstan och allt. Längtar.
torsdag 18 december 2014
Frihet under ansvar
Om budgeten (och rasismen)
(Illustration: Ilon Wikland)
”Det finns saker man måste göra,
även om det är farligt.
Annars är man ingen människa
utan bara en liten lort”
(Jonathan Lejonhjärta ut Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren)
Nu är jag så där äckligt trött igen (som vanligt) och lägger ut en text som kanske inte är precis som jag önskat, men jag lägger ut den ändå. Kanske gör jag det för att trotsa min egen rädsla och för att kunna säga till mina barn att jag försökte, lite grann i alla fall.
Oavsett var du befinner dig på den politiska kartan, nog finns det saker och värden att kämpa för. Här Tove Lifvendahls krönika (det är upp till oss vanliga mesar och medborgare nu).
Sverigedemokraterna har ju äntligen börjat visa sitt fula tryne och klivit ur sina leksakskostymer (läs!). De vill bara en sak och nu vet alla vad det handlar om. Inte är det skola, vård, utbildning, kultur, hjälpa fattiga, arbetslösa, sjuka, misshandlade kvinnor, pensionärer eller miljön i alla fall. Inte Sverige, om man ska tala klarspråk. Om man väljer att fortsätta tro på dem så är man antingen rasist, nazist eller helt enkelt... (förlåt, nej, vill inte skriva så elakt som jag först tänkte). Sedan kan jag ju inte bortse ifrån att Stefan Löfven inte verkar särskilt mediastark eller anmärkningsvärt strategiskt skicklig, heller. Halvfjuttiga självmål då och då med ansträngd röst och svajig blick, men problemet kanske också ligger hos sådana som mig, och i det Ekis (heja) oerhört pricksäkert beskriver; och det är ju ett av problemen med ett öppet samtalsklimat och en ifrågasättande samt kritiskt tänkande grupp människor. Avundas mina så fina Ayn Rand-kramande vänner. De liksom hejar på sitt lag, följer ledaren, eller snarare science fiction-filosofin, glatt och lyckligt, och är nöjda med det. I alla fall i det offentliga rummet. Något andefattigt, men också funktionellt.
Jag tänker också att de ultra-konservativa, oavsett om det handlar om kristen höger, jihadister eller nazister: vilka ju vill bekämpa varandra och samtidigt är dom likar varandra mest när det gäller tankar kring begrepp om alla individers frihet, rättigheter och människors lika värde. Den där bristen på perspektiv, kärlek och empati. Vet inte om det handlar om osäkerhet; drömmen om tydliga regler och ramar, alternativt livet i svart eller vitt? Att det blir lättare att leva så? Så, om jag tolkat budgetarna rätt så kan vi antingen fortsätta som om ingenting hänt (med exempelvis usla PISA-resultat, ökande klassklyftor, vårdvalet, konkursade skolor och kämpa för fler låglönejobb), eller så kan vi satsa lite mer på framtiden. Så enkelt, kring något så komplicerat. Samarbete över blocken tycks dessvärre vara uteslutet nu för tiden. Trist tycker jag. Kanske vill delar av politiken mest av allt nå fram till en slags bananrepublik. Som att vara på ständig semester och känna sig lite rikare än andra? Lite bättre? Lämna de andra, prekariatet, och de med osäkra anställningar och låg säkerhet bakom sig - och skylla på individens oförmåga.
Om SD tillsammans med borgarna vinner budgetstriden på grund av gårdsvinsförsäljning, restaurangmomsen och Bromma flygplats så ligger vi rätt dåligt till intellektuellt sett. Jag tycker verkligen inte att gårdsvinsförsäljning är dumt alls (tvärtom verkar det mycket sympatisk), och jag gillar Bromma flygplats, till exempel. Men är det inte viktigare att ta hand om varandra bättre först? Saneringen av Bromma flygplats kan vi tala om en annan gång, men ryms med största sannolikhet inte i någon budget inom de närmsta 100 åren i alla fall. Så lugn i stormen. Förbifart Stockholm verkar också bli av, så stilla er, ni vänner av tung lastbilstrafik <3.
Så om man ser till det där extravalet och budgeten så är är väl valet egentligen väldigt lätt beroende på vem du är och vad man tror på? Nyligen avled till exempel en kvinna med ett barn vid ett stenbrott i Skåne. Han, gärningsmannen, var visst militär, och här har vi ett par tydliga och stora problem som inte behöver röra just det här fallet, men ändå har viss relevans. Dels hur lite hjälp människor som arbetat militärt får vid psykiska problem, och sedan de ekonomiska följderna för dessa personer vid krigsskador eller psykisk sjukdom. Att det sedan inte finns resurser till kvinnojourer är under all kritik. Kvinnor (eller någon annan för den delen) ska aldrigaldrigaldrig behöva sätta livet till på grund av sin partner. Inte för att resurser saknas - och inga ska sättas i några polisregister (vad lever vi i för land egentligen?). Tydliga exempel på att psykiatrin, Försäkringskassan och kvinnojourerna behöver resurser och vettiga lagar att luta sig mot. Tycker lilla jag.
BUDGETEN ALLTSÅ (huller om buller):
Sjukförsäkringen (det är inget bidrag, utan en försäkring!)
Alliansens budget (förlåt, jag menar modernas budgetförslag)?
Judar och samer inte svenskar? Så urbefolkningen, alternativt den religion du tillhör, är ett hot mot svenskheten? Nu börjar det - och det är faktiskt upp till dig och mig nu!
Lite om den muslimska världen
Migration och ekonomerna
Flyktingarna och lagen
Skolan, barnen och betygen
Jobblinjen då? Här intressant från Veckans Affärer <3.
Migration och ekonomerna
Flyktingarna och lagen
Skolan, barnen och betygen
Jobblinjen då? Här intressant från Veckans Affärer <3.
'De rödgröna vill inte stoppa vinster i välfärden, men väl begränsa dess möjligheter' Frihet under ansvar ni vet...?
Snart ska jag röra kola med nötter i och lite har jag städat. Öronen tjuter oavbrutet och dimman ligger tät över fält och åkrar. Oro och glädje i samma kropp. Det står jag ut med, och kaffet smakar bra. Tänker att nästa år, det ska bli bra, Jag hoppas det i alla fall. Bättre. Kanske fika med en vän?
Så avslutningsvis en svängig klassiker till alla Sverigedemokrater (och kram på er!).
Puss!
/Döden döden döden lite för trött men kolan blev god.
Snart ska jag röra kola med nötter i och lite har jag städat. Öronen tjuter oavbrutet och dimman ligger tät över fält och åkrar. Oro och glädje i samma kropp. Det står jag ut med, och kaffet smakar bra. Tänker att nästa år, det ska bli bra, Jag hoppas det i alla fall. Bättre. Kanske fika med en vän?
Så avslutningsvis en svängig klassiker till alla Sverigedemokrater (och kram på er!).
Puss!
/Döden döden döden lite för trött men kolan blev god.
onsdag 17 december 2014
Ulf
har börjat blogga,
så han får en pepparkaka av mig. Kanske någon lyssnar på honom, Börje och de förvånade fnissen från Färöarna i alla fall?
Nu vill jag titta på Fanny och Alexander. Kanske göra lite hemmagjord kola och få långt och fluffigt hår. Jag skulle vilja äta en calzone (och känna mig sunkig och alldeles för mätt) och sova riktigt gott i natt. Sova och sen börja packa. Putsa skorna och röja upp i tvättstugan. Få lite energi. Sen längtar jag efter att få skratta riktigt mycket. Så där så att man får ont i magen och blir yr i bollen. Går det för sig?
Eder hopplösa,
/Döden döden döden, som älskar doften av snö
Sömnen
och Väggen
Kan inte sova. Väcktes av röda lågor och röster. Ungdomarna i byn. Längtar efter mormor. Eller farmor. Vill gråta. Den lilla snusar på vid min sida i trassligt hår och tomtepyjamas. Jag är faktiskt för trött. Jag är på gränsen till död. Kan ingenting alls. Känner mig obehaglig till mods. Den där ständigt pågående svagheten och insikten: det tar ju aldrig slut. Finns det ingen gräns någonstans; en kulle att bestiga och en dal att rulla nedför? Nej, jag kan absolut ingenting längre. Borde läsa en bok men orkar inte med att läsa om en kvinna som inte reder ut det där med bedrägliga beteenden och att alla känslor inte alltid besvaras, eller respekteras. Boken ska vara jättebra, men det finns viktigare saker just nu. Sömnen. Eller det där med rättvisa, sanningen och minnet av mig. Av oss. Jag är väldigt trött och ordet är väl ensam, förmodar jag. Tänkte att jag skulle vilja läsa något annat, men just nu är det den enda bok jag har. Stackars stackars mig...
Inte ett ord orkar jag skriva om den bruna sörjan (gyttjet) eller budgeten. Det går inte utan att bli dålig själv. Som ett slags besudlande. Nej, jag kan inte tänka, jag kan inte skriva, jag inte göra något vettigt alls. Jag vill bara sova och göra något verkligt och fint någon gång.
Puss
/Döden döden döden
torsdag 11 december 2014
tisdag 9 december 2014
Tisdagsmusik
Nu och då då.
Tänker att det här kommer inga Stockholmare* att lyssna på. Skåningarna får åka till Tyskland istället. Ingen bitterhet alls, endast ett knastertorrt konstaterande. Vackert är det i alla fall. På riktigt.
Sen har vi den här herrn också som står bakom en av mina disco-favoriter. Tack för tipset JPWL <3.
/Döden döden döden
Inget ont om Stockholmare dock. Miss you <3.
Bedårande barn av sin tid
Fria fantasier
Ibland längtar jag bara efter ett glas champagne, en tight klänning och lite Bryan Ferry, så tänkte jag igår när jag vandrade till bruksorten för att hämta den äldsta med Song For Europe i hörlurarna. Ibland tänker jag att man inte ens får fantisera så, men det gör jag. Mina glättiga drömmar som jag både står för och skäms över. Min generations drömmar om det ljuva livet och världen, som jag tycker att Historieätarna äntligen lyckades definiera, eller linda in i en mer försonande satinmantel (och med pannband och tangatrosa på) igår. Tack för det <3.
Man kan tro på rättvisa i paljetter också (även om det mest blir kaffe i manchester).
Fred och kärlek!
/Döden döden döden ska snart ut och gå
måndag 8 december 2014
Som man bäddar får man ligga
Ljuset kom till byn. Kaffet svart och tydligt, men jag har ändå inte vaknat. Det är som ett litet sorgeflor över världen just nu, samtidigt som julvärmen gör gott. Hörde lite av Patrick Modianos tal och så ville tårarna fram. Den stillsamma eller desperata sorgsenheten. Det där om livet som är det enda vi har och alla historieförfalskare på vägen. Precis som att mitt liv försvinner med min glömska. Vem är jag om jag inte kommer håg mina handlingar och ord? Mina känslor, eller dina. Vilken är vår verkliga relation?
Så tänker jag på att varje gång Henrik Arnstad försökte säga något verkligt intressant i morgonsoffan så blir han avbruten. Och så tänker jag på våra skilda världar. Min dröm om att någon som kunde tala till alla fick lite mer plats. Jag tänker på min uppväxt i Ingmar Bergmanstan, akademiker i basker och att de lärde gärna var både höger och rasister (ledsen att säga, men det här hör ihop). De kanske inte är några stora tänkare, men det har i alla fall rytmen i blodet. Sådant har vi alla fått höra i Bergmanstan; vi som växt upp med äldre Gösta Bohman-människor eller/och arbetat inom hemtjänsten i stadens mer centrala delar. Detta är fakta och det är den typen som Per Svensson beskriver ur ett historiskt och dagsaktuellt perspektiv. Det är historiska fakta som järnsrörsmänniskorna vill stoppa oss från att ta del av. Det kallas censur. Sverigedemokraterna är livsfarliga och ibland har jag lust att säga: Kom inte och gråt hos mig sen. Som man bäddar får man ligga. Alla kommer att drabbas om vi låter dem växa. Alla. alla. alla. alla...
Så tänker jag på budgeten och att de rödgröna faktiskt kommit med konkreta budgetförslag som skulle påverka hela samhället positivt, i en mer humanistisk, och ur en veteskapligt mer hållbar (och därmed lönsam, om man ska vara petig och sådan), riktning. Så tänker jag att jag hellre ser flera tusen undersköterskor och studieplatser och fungerande järnväg, än rabatterade ungdomsjobb i restaurangbranschen. Med erfarenhet från både restaurangbranschen och som småbarnsförälder: Det är ingen jättejättebra arbetsmiljö för unga. Punkt. För det, och skattesänkningar, är väl det enda Alliansen har att komma med (utom Fas3 och Nuon då)? Det slitna ansvarskortet är faktiskt inte är giltigt längre. Sorry borry, Annie Banni och gänget.
Annars känns det som att hjärtat ska sprängas av sorg och livet av trötthet, men än har jag lite tid kvar, och barnen. Barnen som är ljuset. Nu är kaffet kallt och sängarna bäddade. Dags för Olle Ljungström idag? Känns så just nu i alla fall <3.
Puss
/Döden döden döden
Skrev för övrig här kring en artikel i Nöjesguiden att: 'Om Så: Dö, kultur. Dö' om vi inte fick lov att inspireras av varandra. Här två andra herrar (Andres Lokko och Erik Helmerson) kring samma fråga. Och så det där med solidaritet, avslutningsvis. Fint och svårare än man kan tro <3
torsdag 4 december 2014
Härskarna
Att skämmas eller att skrämmas, det är frågan.
Hur var det han twittrade?
Något om att medierna kommer att tystas i sinom tid?
I somras var jag på en högtidstillställning med min ena dotter. Det var ett fint och vackert firande och en trevlig sammankomst. Jag pratade efteråt med min vän som hade festen och jag sa: "Alla var så snälla". och hen svarade: - Men såklart är alla snälla! och lät uppriktigt förvånad. Efter det samtalet har jag gått omkring och tänk på det, och tänkt att jag lever i en miljö där snällhet inte är något värt. Jag tänker på det ofta och tycker mig se är en ny slags självupptagen hänsynslöshet. Att samtalens tid är förbi. Härska är grejen: antingen genom vrål, hot och bråk, eller via offermanipulationer. Tårar, eller en smäll, om man får överdriva lite. En miljö där ingen lyssnar och alla kör sitt eget race. Tänkte på det och på en vårdnadstvist jag blivit tvungen att bevittna på nära håll. Där den part som vägrade samarbeta vann vårdnaden, men att det var bättre än att slita sönder barnet. Det är aldrig någon som tänker på dem/den de berör. Och nu ser jag Alliansen som den icke-samarbetande föräldern. Bara man får härska så är alla medel tillåtna. Jag tror att jag inbillade mig att vi i Sverige är lite försynt förståndiga och vana vid att samarbeta politiskt, historiskt sett. Men vi går nu, helt klart, en annan framtid till mötes. Alla lika skyldiga. Vissa för härsklystnad, andra för naivitet några av pur ideologisk lättja.
Till Alliansens försvar så är det givetvis så att de måste rösta på sin egen budget. Det har de dessutom varit tydliga med under hela valrörelsen. Det som de däremot måste börja tala med väljare och oss medborgare om är att de inte längre är enskilda partier, utan just Alliansen - och faktum kvarstår: det svenska folket röstade bort dem. Eller snarare, valde andra alternativ.
Jag vet många socialliberala som skulle känna sig trygga med säg Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Folkpartiet till exempel. Problemet med Folkpartiet är dock att de vill vara Alliansen och Jan Björklund inte är intresserad av varken skolan eller en socialliberal politik. Det är 'bara' väljarna som känner trygghet inför den tanken. Det här är sorgligt för Sverige, men inte mycket att göra åt så länge Alliansen tänker mobba fram sin politik genom fokusomflyttning; peka hit och peka dit, men titta inte på mig eller och mitt ansvar för då skriker jag floskler som liten arg gris. Jag vägrar samarbeta om inte jag får bestämma. Jag kan personligen inte heller på något enda vis se det vänsterextrema med att satsa på välfärden; det som en gång i tiden gjorde Sverige till ett inte alls perfekt, men ändå, stolt och hyfsat neutralt föregångsland för många.
När det gäller Sverigedemokraterna (ni röstade på den budget som svek era väljare mest), vilka jag inte vill prata onödigt mycket om egentligen, måste min fråga till er bli: vad skulle du/ni göra om ett gäng jihadister kom till er by? Stanna kvar och fika, eller fly för livet. Om du hade barn, vad hade du gjort? Stannat kvar med dem, eller sökt något säkrare och bättre? Jag beundrar dem som lyckats fly över kontinenter och ett hårt Europa. Som av kärlek till livet och sin familj gör allt för att överleva och sedan försöker skapa sig något annat. Det är inte heller så att alla vill bo i Sverige. Däremot klarar inte vi av att hantera segregationen och orättvisorna vilket skapar andra allvarliga konsekvenser, problem och olika former av utslagning. Det är inte på långa vägar hållbart med den ojämna fördelningen av människor i flykt. Vad hände med den Europeiska gemenskapen? Men om jag blir tvingad på grund av krig, försörjning eller klimat att fly Sverige för att kunna överleva så hade jag givetvis gjort det. Jag hade dessutom älskat att träffa andra svenskar, för även om vi idag inte älskar varandra så delar vi ändå mer än bara ett språk. Jag hade tytt mig till mina landsmän och kämpat för livet för att lära mig mitt nya land och språk, och jag tror att det är precis det en absolut majoriteten av alla invandrare faktiskt försöker göra. Vi är egna individer i olika grupper. Precis som jag inte heller vill kladdas ihop med fulla svenskar på en charterort idag, skulle jag säkert älska samma människor i ett annat läge. Tillgång och efterfrågan. Sedan när jag förhoppningsvis hjälpligt lärt mig mitt nya språk hade jag med stapplande steg försökt hitta andra med samma intressen om mig. Då hade jag velat ha några vänliga händer att hålla i. Jag kan inte förklara det bättre än: vi måste ta hand om varandra bättre.
En annan sak som jag tror att många väljare måste börja inse är vad Sverigedemokraterna är. De är ett gammal nazistparti i modernare kostym. De står både för väldigt tydliga högervärderingar och fascism. Inget annat. Jag skulle också önska att någon duktig murvel börjar rota i vem eller vilka som sponsrat/sponsrar dem. Var kommer pengarna ifrån? Innan de nått några som helst politiska mandat hade de faktiskt så mycket pengar att de kunde flasha med både fyrfärgsfoldrar med post till hela svenska folket och en riktigt fläskig valturné. Follow the money, please. Jag är så nyfiken och återigen, lite skrämd. Läs lite om ledarnas Lundabakgrund här (Sydsvenskan 2010).
Ja, så jag skäms. Jag skäms så fruktansvärt mycket över svensk politik. Över det politiska klimatet. Över bristen på samhällsansvar och arbetslust. Jag skäms över att politiken och forskningen inte gör något åt världens kriser rent praktiskt. Busy doin' nothin' at all. Att vi inte kämpar och hjälps åt mer. Jag skäms över att tiggarna nu tillhör vår normala världsbild. Att svenska uteliggare slåss mot utländska medan vi dag efter dag informeras om hur storägare och investerare blåser människor, stater och vår framtida miljö. Jag skäms över att människor inte skäms över att de inte har självkännedom nog att inse sina begränsningar. Jag skäms och skräms över Tea-party-rörelsen, jihadister, dumskallar och fåntrattar och det tar liksom aldrig slut. Vad är det som har hänt? Dumskallarnas sammansvärjning inlindat i bajs. Ursäkta mig, men så känner jag det. Och jag håller (faktiskt) helt med Dilsa Demirbag-Sten när det gäller det här. Det hon skriver kan även appliceras på våra kära politiker. Kan ni inte samtala och samarbeta är ni inte cut for the job, enkelt uttryckt (om man inte gillar diktaturstilen då). Alla som sliter och kämpar och jobbar/har jobbat, alla vi vet att det skulle vara omöjligt att få fortsätta våra anställningar eller projekt om vi vägrade att samarbeta, eller utföra det vi blivit ålagda. Vi kan inte lära våra barn vikten av teamwork och vägra lyssna och samtala själva. Att livet inte alltid är superkul vet vi också. Ibland får man helt enkelt bita ihop, eller sadla om. Ja, tuffa bud i Mellerud.
Så jag skäms något fruktansvärt över att Jan Björklund inte sagt upp sig än, eller erkänt att folkpartiet inte existerar mer än som en floskelspruta i Alliansen. Jag skäms över Annie Lööf för att hon verkar njuta över att vägra samarbeta. Hellre mobba än att jobba, om man säger så. Jag förstår däremot den enkla psykologin i att det är lättare att peka finger och vråla än att ta ansvar över sina egna (urusla) resultat. Jag skäms så fasligt över att Stefan Löfven inte verkar vara den vassaste kniven i lådan. Jag skäms över svensk politik just nu. Jag hoppas verkligen att det vänder.
Men kul att Carl Bild och Sverigedemokraterna är glada i alla fall (den här tillägnar jag er <3). Vad Fi anser har jag inte en aning om men nu börjar det twittras rosa har jag sett.
/Döden döden döden (kanske min sämsta text någonsin, men jag står för mina ord i alla fall.)
(Nu ska jag trösta mig Lena Sundströms kloka ord igen. Klok text i en ding-ding värld. Ska sätta på en ny kanna kaffe och packa min badväska. Tänker att det är sorgligt att jag kan bekräfta båda här och där det jag skrev i Att låtsas att det regnar-inlägget. Om någon tvekat. Tok-listan växer ju dagligdags, så tröst och tröst... Sammanfattningsvis, det där jag aldrig begripit när det handlar om marknadsekonomin: hur man inom vissa kretsar styrs så mycket av ideologisk övertygelse att man hellre rear ut sin själ och sitt land, än låter något långsiktigt löna sig för fler än bara en. Tjata tjata tjata <3 <3 <3 och väl skrivet av Katarina Mazetti. Man ska vara snäll.)