Att skämmas eller att skrämmas, det är frågan.
Hur var det han twittrade?
Något om att medierna kommer att tystas i sinom tid?
I somras var jag på en högtidstillställning med min ena dotter. Det var ett fint och vackert firande och en trevlig sammankomst. Jag pratade efteråt med min vän som hade festen och jag sa: "Alla var så snälla". och hen svarade: - Men såklart är alla snälla! och lät uppriktigt förvånad. Efter det samtalet har jag gått omkring och tänk på det, och tänkt att jag lever i en miljö där snällhet inte är något värt. Jag tänker på det ofta och tycker mig se är en ny slags självupptagen hänsynslöshet. Att samtalens tid är förbi. Härska är grejen: antingen genom vrål, hot och bråk, eller via offermanipulationer. Tårar, eller en smäll, om man får överdriva lite. En miljö där ingen lyssnar och alla kör sitt eget race. Tänkte på det och på en vårdnadstvist jag blivit tvungen att bevittna på nära håll. Där den part som vägrade samarbeta vann vårdnaden, men att det var bättre än att slita sönder barnet. Det är aldrig någon som tänker på dem/den de berör. Och nu ser jag Alliansen som den icke-samarbetande föräldern. Bara man får härska så är alla medel tillåtna. Jag tror att jag inbillade mig att vi i Sverige är lite försynt förståndiga och vana vid att samarbeta politiskt, historiskt sett. Men vi går nu, helt klart, en annan framtid till mötes. Alla lika skyldiga. Vissa för härsklystnad, andra för naivitet några av pur ideologisk lättja.
Till Alliansens försvar så är det givetvis så att de måste rösta på sin egen budget. Det har de dessutom varit tydliga med under hela valrörelsen. Det som de däremot måste börja tala med väljare och oss medborgare om är att de inte längre är enskilda partier, utan just Alliansen - och faktum kvarstår: det svenska folket röstade bort dem. Eller snarare, valde andra alternativ.
Jag vet många socialliberala som skulle känna sig trygga med säg Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Folkpartiet till exempel. Problemet med Folkpartiet är dock att de vill vara Alliansen och Jan Björklund inte är intresserad av varken skolan eller en socialliberal politik. Det är 'bara' väljarna som känner trygghet inför den tanken. Det här är sorgligt för Sverige, men inte mycket att göra åt så länge Alliansen tänker mobba fram sin politik genom fokusomflyttning; peka hit och peka dit, men titta inte på mig eller och mitt ansvar för då skriker jag floskler som liten arg gris. Jag vägrar samarbeta om inte jag får bestämma. Jag kan personligen inte heller på något enda vis se det vänsterextrema med att satsa på välfärden; det som en gång i tiden gjorde Sverige till ett inte alls perfekt, men ändå, stolt och hyfsat neutralt föregångsland för många.
När det gäller Sverigedemokraterna (ni röstade på den budget som svek era väljare mest), vilka jag inte vill prata onödigt mycket om egentligen, måste min fråga till er bli: vad skulle du/ni göra om ett gäng jihadister kom till er by? Stanna kvar och fika, eller fly för livet. Om du hade barn, vad hade du gjort? Stannat kvar med dem, eller sökt något säkrare och bättre? Jag beundrar dem som lyckats fly över kontinenter och ett hårt Europa. Som av kärlek till livet och sin familj gör allt för att överleva och sedan försöker skapa sig något annat. Det är inte heller så att alla vill bo i Sverige. Däremot klarar inte vi av att hantera segregationen och orättvisorna vilket skapar andra allvarliga konsekvenser, problem och olika former av utslagning. Det är inte på långa vägar hållbart med den ojämna fördelningen av människor i flykt. Vad hände med den Europeiska gemenskapen? Men om jag blir tvingad på grund av krig, försörjning eller klimat att fly Sverige för att kunna överleva så hade jag givetvis gjort det. Jag hade dessutom älskat att träffa andra svenskar, för även om vi idag inte älskar varandra så delar vi ändå mer än bara ett språk. Jag hade tytt mig till mina landsmän och kämpat för livet för att lära mig mitt nya land och språk, och jag tror att det är precis det en absolut majoriteten av alla invandrare faktiskt försöker göra. Vi är egna individer i olika grupper. Precis som jag inte heller vill kladdas ihop med fulla svenskar på en charterort idag, skulle jag säkert älska samma människor i ett annat läge. Tillgång och efterfrågan. Sedan när jag förhoppningsvis hjälpligt lärt mig mitt nya språk hade jag med stapplande steg försökt hitta andra med samma intressen om mig. Då hade jag velat ha några vänliga händer att hålla i. Jag kan inte förklara det bättre än: vi måste ta hand om varandra bättre.
En annan sak som jag tror att många väljare måste börja inse är vad Sverigedemokraterna är. De är ett gammal nazistparti i modernare kostym. De står både för väldigt tydliga högervärderingar och fascism. Inget annat. Jag skulle också önska att någon duktig murvel börjar rota i vem eller vilka som sponsrat/sponsrar dem. Var kommer pengarna ifrån? Innan de nått några som helst politiska mandat hade de faktiskt så mycket pengar att de kunde flasha med både fyrfärgsfoldrar med post till hela svenska folket och en riktigt fläskig valturné. Follow the money, please. Jag är så nyfiken och återigen, lite skrämd. Läs lite om ledarnas Lundabakgrund här (Sydsvenskan 2010).
Ja, så jag skäms. Jag skäms så fruktansvärt mycket över svensk politik. Över det politiska klimatet. Över bristen på samhällsansvar och arbetslust. Jag skäms över att politiken och forskningen inte gör något åt världens kriser rent praktiskt. Busy doin' nothin' at all. Att vi inte kämpar och hjälps åt mer. Jag skäms över att tiggarna nu tillhör vår normala världsbild. Att svenska uteliggare slåss mot utländska medan vi dag efter dag informeras om hur storägare och investerare blåser människor, stater och vår framtida miljö. Jag skäms över att människor inte skäms över att de inte har självkännedom nog att inse sina begränsningar. Jag skäms och skräms över Tea-party-rörelsen, jihadister, dumskallar och fåntrattar och det tar liksom aldrig slut. Vad är det som har hänt? Dumskallarnas sammansvärjning inlindat i bajs. Ursäkta mig, men så känner jag det. Och jag håller (faktiskt) helt med Dilsa Demirbag-Sten när det gäller det här. Det hon skriver kan även appliceras på våra kära politiker. Kan ni inte samtala och samarbeta är ni inte cut for the job, enkelt uttryckt (om man inte gillar diktaturstilen då). Alla som sliter och kämpar och jobbar/har jobbat, alla vi vet att det skulle vara omöjligt att få fortsätta våra anställningar eller projekt om vi vägrade att samarbeta, eller utföra det vi blivit ålagda. Vi kan inte lära våra barn vikten av teamwork och vägra lyssna och samtala själva. Att livet inte alltid är superkul vet vi också. Ibland får man helt enkelt bita ihop, eller sadla om. Ja, tuffa bud i Mellerud.
Så jag skäms något fruktansvärt över att Jan Björklund inte sagt upp sig än, eller erkänt att folkpartiet inte existerar mer än som en floskelspruta i Alliansen. Jag skäms över Annie Lööf för att hon verkar njuta över att vägra samarbeta. Hellre mobba än att jobba, om man säger så. Jag förstår däremot den enkla psykologin i att det är lättare att peka finger och vråla än att ta ansvar över sina egna (urusla) resultat. Jag skäms så fasligt över att Stefan Löfven inte verkar vara den vassaste kniven i lådan. Jag skäms över svensk politik just nu. Jag hoppas verkligen att det vänder.
Men kul att Carl Bild och Sverigedemokraterna är glada i alla fall (den här tillägnar jag er <3). Vad Fi anser har jag inte en aning om men nu börjar det twittras rosa har jag sett.
/Döden döden döden (kanske min sämsta text någonsin, men jag står för mina ord i alla fall.)
(Nu ska jag trösta mig Lena Sundströms kloka ord igen. Klok text i en ding-ding värld. Ska sätta på en ny kanna kaffe och packa min badväska. Tänker att det är sorgligt att jag kan bekräfta båda här och där det jag skrev i Att låtsas att det regnar-inlägget. Om någon tvekat. Tok-listan växer ju dagligdags, så tröst och tröst... Sammanfattningsvis, det där jag aldrig begripit när det handlar om marknadsekonomin: hur man inom vissa kretsar styrs så mycket av ideologisk övertygelse att man hellre rear ut sin själ och sitt land, än låter något långsiktigt löna sig för fler än bara en. Tjata tjata tjata <3 <3 <3 och väl skrivet av Katarina Mazetti. Man ska vara snäll.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar