Som man bäddar får man ligga

Ljuset kom till byn. Kaffet svart och tydligt, men jag har ändå inte vaknat. Det är som ett litet sorgeflor över världen just nu, samtidigt som julvärmen gör gott. Hörde lite av Patrick Modianos tal och så ville tårarna fram. Den stillsamma eller desperata sorgsenheten. Det där om livet som är det enda vi har och alla historieförfalskare på vägen. Precis som att mitt liv försvinner med min glömska. Vem är jag om jag inte kommer håg mina handlingar och ord? Mina känslor, eller dina. Vilken är vår verkliga relation? 

Så tänker jag på att varje gång Henrik Arnstad försökte säga något verkligt intressant i morgonsoffan så blir han avbruten. Och så tänker jag på våra skilda världar. Min dröm om att någon som kunde tala till alla fick lite mer plats. Jag tänker på min uppväxt i Ingmar Bergmanstan, akademiker i basker och att de lärde gärna var både höger och rasister (ledsen att säga, men det här hör ihop). De kanske inte är några stora tänkare, men det har i alla fall rytmen i blodet. Sådant har vi alla fått höra i Bergmanstan; vi som växt upp med äldre Gösta Bohman-människor eller/och arbetat inom hemtjänsten i stadens mer centrala delar. Detta är fakta och det är den typen som Per Svensson beskriver ur ett historiskt och dagsaktuellt perspektiv. Det är historiska fakta som järnsrörsmänniskorna vill stoppa oss från att ta del av. Det kallas censur. Sverigedemokraterna är livsfarliga och ibland har jag lust att säga: Kom inte och gråt hos mig sen. Som man bäddar får man ligga. Alla kommer att drabbas om vi låter dem växa. Alla. alla. alla. alla...

Så tänker jag på budgeten och att de rödgröna faktiskt kommit med konkreta budgetförslag som skulle påverka hela samhället positivt, i en mer humanistisk, och ur en veteskapligt mer hållbar (och därmed lönsam, om man ska vara petig och sådan), riktning. Så tänker jag att jag hellre ser flera tusen undersköterskor och studieplatser och fungerande järnväg, än rabatterade ungdomsjobb i restaurangbranschen. Med erfarenhet från både restaurangbranschen och som småbarnsförälder: Det är ingen jättejättebra arbetsmiljö för unga. Punkt. För det, och skattesänkningar, är väl det enda Alliansen har att komma med (utom Fas3 och Nuon då)? Det slitna ansvarskortet är faktiskt inte är giltigt längre. Sorry borry, Annie Banni och gänget. 

Annars känns det som att hjärtat ska sprängas av sorg och livet av trötthet, men än har jag lite tid kvar, och barnen. Barnen som är ljuset. Nu är kaffet kallt och sängarna bäddade.  Dags för Olle Ljungström idag? Känns så just nu i alla fall <3.

Puss
/Döden döden döden

Skrev för övrig här kring en artikel i Nöjesguiden att: 'Om Så: Dö, kultur. Dö' om vi inte fick lov att inspireras av varandra. Här två andra herrar (Andres Lokko och Erik Helmerson) kring samma fråga. Och så det där med solidaritet, avslutningsvis. Fint och svårare än man kan tro <3

Ett litet tips: The Secret Life of Walter Mitty  med ett fint soundtrack till.