Rebecka, Åh...

Dåligt med sömn. Kaffebryggaren på och snön smälter bort i trädgården. Så sorgligt. Läste Yung Lean-artikeln i Arena och är helt fascinerad. Älskade nog den. Hemma. 

/Döden döden döden

Inte glömma Nallegrisen

Jag har nog ett magiskt oviktighetsfilter som gör att allt jag säger bara försvinner ut i rymden. Jag ska jobba med det där, för jag tystnar alltmer; ger upp i olika grad. Ibland kan jag i alla fall skriva ett par rader, om än av något tveksam karaktär.

Som jag längtar efter ett riktigt samtal, eller finns de bara på film?

Packar. Eller ska. Har börjat. Känns helt omöjligt. Fastnar i en loop och dricker ljummet kaffe. Huvudet bråkar med mig. Och kroppen. Jag ser ut som hundra år (av ensamhet).  Overall, eller set? Snyggjacka, eller basjacka? Svart eller brunt? Rosa vantar, eller täck, och hinner jag med en julklapp till? Nej, vi skulle ju ta det lugnt. Tjuväter kolan och får inte glömma Nallegrisen. Får absolut inte glömma Nallegrisen. Och att äta frukost efter klockan 12.  Nej, kaffe och en kola till då. Öronen tjuter. Ögonen brinner.

Nu På Spåret!

/Döden döden döden ska ta det väldigt lugnt i jul. i Ingmar Bergmanstan och allt. Längtar. 

Frihet under ansvar

Om budgeten (och rasismen)

(Illustration: Ilon Wikland) 

”Det finns saker man måste göra,
även om det är farligt.
Annars är man ingen människa
utan bara en liten lort”

(Jonathan Lejonhjärta ut Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren)

Nu är jag så där äckligt trött igen (som vanligt) och lägger ut en text som kanske inte är precis som jag önskat, men jag lägger ut den ändå. Kanske gör jag det för att trotsa min egen rädsla och för att kunna säga till mina barn att jag försökte, lite grann i alla fall.

Oavsett var du befinner dig på den politiska kartan, nog finns det saker och värden att kämpa för. Här Tove Lifvendahls krönika (det är upp till oss vanliga mesar och medborgare nu).

Sverigedemokraterna har ju äntligen börjat visa sitt fula tryne och klivit ur sina leksakskostymer (läs!). De vill bara en sak och nu vet alla vad det handlar om. Inte är det skola, vård, utbildning, kultur, hjälpa fattiga, arbetslösa, sjuka, misshandlade kvinnor, pensionärer eller miljön i alla fall. Inte Sverige, om man ska tala klarspråk. Om man väljer att fortsätta tro på dem så är man antingen rasist, nazist eller helt enkelt... (förlåt, nej, vill inte skriva så elakt som jag först tänkte). Sedan kan jag ju inte bortse ifrån att Stefan Löfven inte verkar särskilt mediastark eller anmärkningsvärt strategiskt skicklig, heller. Halvfjuttiga självmål då och då med ansträngd röst och svajig blick, men problemet kanske också ligger hos sådana som mig, och i det Ekis (heja) oerhört pricksäkert beskriver; och det är ju ett av problemen med ett öppet samtalsklimat och en ifrågasättande samt kritiskt tänkande grupp människor. Avundas mina så fina Ayn Rand-kramande vänner. De liksom hejar på sitt lag, följer ledaren, eller snarare science fiction-filosofin, glatt och lyckligt, och är nöjda med det. I alla fall i det offentliga rummet. Något andefattigt, men också funktionellt. 

Jag tänker också att de ultra-konservativa, oavsett om det handlar om kristen höger, jihadister eller nazister: vilka ju vill bekämpa varandra och samtidigt är dom likar varandra mest när det gäller tankar kring begrepp om alla individers frihet, rättigheter och människors lika värde. Den där bristen på perspektiv, kärlek och empati. Vet inte om det handlar om osäkerhet; drömmen om tydliga regler och ramar, alternativt livet i svart eller vitt? Att det blir lättare att leva så? Så, om jag tolkat budgetarna rätt så kan vi antingen fortsätta som om ingenting hänt (med exempelvis usla PISA-resultat, ökande klassklyftor, vårdvalet, konkursade skolor och kämpa för fler låglönejobb), eller så kan vi satsa lite mer på framtiden. Så enkelt, kring något så komplicerat. Samarbete över blocken tycks dessvärre vara uteslutet nu för tiden. Trist tycker jag. Kanske vill delar av politiken mest av allt nå fram till en slags bananrepublik. Som att vara på ständig semester och känna sig lite rikare än andra? Lite bättre? Lämna de andra, prekariatet, och de med osäkra anställningar och låg säkerhet bakom sig - och skylla på individens oförmåga.

Om SD tillsammans med borgarna vinner budgetstriden på grund av gårdsvinsförsäljning, restaurangmomsen och Bromma flygplats så ligger vi rätt dåligt till intellektuellt sett. Jag tycker verkligen inte att gårdsvinsförsäljning är dumt alls (tvärtom verkar det mycket sympatisk), och jag gillar Bromma flygplats, till exempel. Men är det inte viktigare att ta hand om varandra bättre först? Saneringen av Bromma flygplats kan vi tala om en annan gång, men ryms med största sannolikhet inte i någon budget inom de närmsta 100 åren i alla fall. Så lugn i stormen. Förbifart Stockholm verkar också bli av, så stilla er, ni vänner av tung lastbilstrafik <3. 

Så om man ser till det där extravalet och budgeten så är är väl valet egentligen väldigt lätt beroende på vem du är och vad man tror på? Nyligen avled till exempel en kvinna med ett barn vid ett stenbrott i Skåne. Han, gärningsmannen, var visst militär, och här har vi ett par tydliga och stora problem som inte behöver röra just det här fallet, men ändå har viss relevans. Dels hur lite hjälp människor som arbetat militärt får vid psykiska problem, och sedan de ekonomiska följderna för dessa personer vid krigsskador eller psykisk sjukdom. Att det sedan inte finns resurser till kvinnojourer är under all kritik. Kvinnor (eller någon annan för den delen) ska aldrigaldrigaldrig behöva sätta livet till på grund av sin partner. Inte för att resurser saknas - och inga ska sättas i några polisregister (vad lever vi i för land egentligen?). Tydliga exempel på att psykiatrin, Försäkringskassan och kvinnojourerna behöver resurser och vettiga lagar att luta sig mot. Tycker lilla jag.

BUDGETEN ALLTSÅ (huller om buller):

Kvinnfridsbrott och kvinnojorerna? 

Sjukförsäkringen (det är inget bidrag, utan en försäkring!)

Förlossningsvården? 

Gratis medicin till barn? 

Såssarnas budgetförslag?

Vårdval?

Alliansens budget (förlåt, jag menar modernas budgetförslag)?

Barnmorskorna?

Bert Karlsson bjuder på lördagsgodis och tjänar miljoner

Största klyftorna på 30 år

Alliansen mot kulturen

Rädda prekariatet

JULMATEN

Billig personal i shoppen, eller ett brett kulturliv - det är budgetfrågan

Skota det fria ordet och konsekvenserna

Fyra nyanser av brunt

Lite om att avsky skatt

Judar och samer inte svenskar? Så urbefolkningen, alternativt den religion du tillhör, är ett hot mot svenskheten?  Nu börjar det - och det är faktiskt upp till dig och mig nu! 

Krisen på Karolinska

Lite om den muslimska världen
Migration och ekonomerna
Flyktingarna och lagen
Skolan, barnen och betygen

Jobblinjen då? Här intressant från Veckans Affärer <3.

'De rödgröna vill inte stoppa vinster i välfärden, men väl begränsa dess möjligheter' Frihet under ansvar ni vet...?

Snart ska jag röra kola med nötter i och lite har jag städat. Öronen tjuter oavbrutet och dimman ligger tät över fält och åkrar. Oro och glädje i samma kropp. Det står jag ut med, och kaffet smakar bra. Tänker att nästa år, det ska bli bra, Jag hoppas det i alla fall. Bättre. Kanske fika med en vän?

Så avslutningsvis en svängig klassiker till alla Sverigedemokrater (och kram på er!).

Puss!
/Döden döden döden lite för trött men kolan blev god.

Ulf

har börjat blogga,

så han får en pepparkaka av mig. Kanske någon lyssnar på honom, Börje och de förvånade fnissen från Färöarna i alla fall?

Nu vill jag titta på Fanny och Alexander. Kanske göra lite hemmagjord kola och få långt och fluffigt hår. Jag skulle vilja äta en calzone (och känna mig sunkig och alldeles för mätt) och sova riktigt gott i natt. Sova och sen börja packa. Putsa skorna och röja upp i tvättstugan. Få lite energi. Sen längtar jag efter att få skratta riktigt mycket. Så där så att man får ont i magen och blir yr i bollen. Går det för sig?    

Eder hopplösa,

/Döden döden döden, som älskar doften av snö

Sömnen

och Väggen

Kan inte sova. Väcktes av röda lågor och röster. Ungdomarna i byn. Längtar efter mormor. Eller farmor. Vill gråta. Den lilla snusar på vid min sida i trassligt hår och tomtepyjamas. Jag är faktiskt för trött. Jag är på gränsen till död. Kan ingenting alls. Känner mig obehaglig till mods. Den där ständigt pågående svagheten och insikten: det tar ju aldrig slut. Finns det ingen gräns någonstans; en kulle att bestiga och en dal att rulla nedför? Nej, jag kan absolut ingenting längre. Borde läsa en bok men orkar inte med att läsa om en kvinna som inte reder ut det där med bedrägliga beteenden och att alla känslor inte alltid besvaras, eller respekteras. Boken ska vara jättebra, men det finns viktigare saker just nu. Sömnen. Eller det där med rättvisa, sanningen och minnet av mig. Av oss. Jag är väldigt trött och ordet är väl ensam, förmodar jag. Tänkte att jag skulle vilja läsa något annat, men just nu är det den enda bok jag har. Stackars stackars mig...   

Inte ett ord orkar jag skriva om den bruna sörjan (gyttjet) eller budgeten. Det går inte utan att bli dålig själv. Som ett slags besudlande. Nej, jag kan inte tänka, jag kan inte skriva, jag inte göra något vettigt alls. Jag vill bara sova och göra något verkligt och fint någon gång. 

Puss

/Döden döden döden 

Body Electric

Tobias Bernstrup

Andréhn-Schiptjenko

Bara så bra.  

/Döden döden döden

Tisdagsmusik

Nu och då då.

Så vackert att tiden stannar. Miranda <3.

Tänker att det här kommer inga Stockholmare* att lyssna på. Skåningarna får åka till Tyskland istället. Ingen bitterhet alls, endast ett knastertorrt konstaterande. Vackert är det i alla fall. På riktigt.

Sen har vi den här herrn också som står bakom en av mina disco-favoriter. Tack för tipset JPWL <3.

Patrick Cowley och Jorge Socarras

Kämpa kämpa (jäääj...).
/Döden döden döden

Inget ont om Stockholmare dock. Miss you  <3. 

Bedårande barn av sin tid

Fria fantasier

Ibland längtar jag bara efter ett glas champagne, en tight klänning och lite Bryan Ferry, så tänkte jag igår när jag vandrade till bruksorten för att hämta den äldsta med Song For Europe i hörlurarna. Ibland tänker jag att man inte ens får fantisera så, men det gör jag. Mina glättiga drömmar som jag både står för och skäms över. Min generations drömmar om det ljuva livet och världen, som jag tycker att Historieätarna äntligen lyckades definiera, eller linda in i en mer försonande satinmantel (och med pannband och tangatrosa på) igår. Tack för det <3.

Man kan tro på rättvisa i paljetter också (även om det mest blir kaffe i manchester).  

Fred och kärlek!

/Döden döden döden ska snart ut och gå

    

Som man bäddar får man ligga

Ljuset kom till byn. Kaffet svart och tydligt, men jag har ändå inte vaknat. Det är som ett litet sorgeflor över världen just nu, samtidigt som julvärmen gör gott. Hörde lite av Patrick Modianos tal och så ville tårarna fram. Den stillsamma eller desperata sorgsenheten. Det där om livet som är det enda vi har och alla historieförfalskare på vägen. Precis som att mitt liv försvinner med min glömska. Vem är jag om jag inte kommer håg mina handlingar och ord? Mina känslor, eller dina. Vilken är vår verkliga relation? 

Så tänker jag på att varje gång Henrik Arnstad försökte säga något verkligt intressant i morgonsoffan så blir han avbruten. Och så tänker jag på våra skilda världar. Min dröm om att någon som kunde tala till alla fick lite mer plats. Jag tänker på min uppväxt i Ingmar Bergmanstan, akademiker i basker och att de lärde gärna var både höger och rasister (ledsen att säga, men det här hör ihop). De kanske inte är några stora tänkare, men det har i alla fall rytmen i blodet. Sådant har vi alla fått höra i Bergmanstan; vi som växt upp med äldre Gösta Bohman-människor eller/och arbetat inom hemtjänsten i stadens mer centrala delar. Detta är fakta och det är den typen som Per Svensson beskriver ur ett historiskt och dagsaktuellt perspektiv. Det är historiska fakta som järnsrörsmänniskorna vill stoppa oss från att ta del av. Det kallas censur. Sverigedemokraterna är livsfarliga och ibland har jag lust att säga: Kom inte och gråt hos mig sen. Som man bäddar får man ligga. Alla kommer att drabbas om vi låter dem växa. Alla. alla. alla. alla...

Så tänker jag på budgeten och att de rödgröna faktiskt kommit med konkreta budgetförslag som skulle påverka hela samhället positivt, i en mer humanistisk, och ur en veteskapligt mer hållbar (och därmed lönsam, om man ska vara petig och sådan), riktning. Så tänker jag att jag hellre ser flera tusen undersköterskor och studieplatser och fungerande järnväg, än rabatterade ungdomsjobb i restaurangbranschen. Med erfarenhet från både restaurangbranschen och som småbarnsförälder: Det är ingen jättejättebra arbetsmiljö för unga. Punkt. För det, och skattesänkningar, är väl det enda Alliansen har att komma med (utom Fas3 och Nuon då)? Det slitna ansvarskortet är faktiskt inte är giltigt längre. Sorry borry, Annie Banni och gänget. 

Annars känns det som att hjärtat ska sprängas av sorg och livet av trötthet, men än har jag lite tid kvar, och barnen. Barnen som är ljuset. Nu är kaffet kallt och sängarna bäddade.  Dags för Olle Ljungström idag? Känns så just nu i alla fall <3.

Puss
/Döden döden döden

Skrev för övrig här kring en artikel i Nöjesguiden att: 'Om Så: Dö, kultur. Dö' om vi inte fick lov att inspireras av varandra. Här två andra herrar (Andres Lokko och Erik Helmerson) kring samma fråga. Och så det där med solidaritet, avslutningsvis. Fint och svårare än man kan tro <3

Ett litet tips: The Secret Life of Walter Mitty  med ett fint soundtrack till.

     

Härskarna

Att skämmas eller att skrämmas, det är frågan.

Från A Clockwork Orange

Hur var det han twittrade? 

Något om att medierna kommer att tystas i sinom tid?

I somras var jag på en högtidstillställning med min ena dotter. Det var ett fint och vackert firande och en trevlig sammankomst. Jag pratade efteråt med min vän som hade festen och jag sa: "Alla var så snälla". och hen svarade: - Men såklart är alla snälla! och lät uppriktigt förvånad. Efter det samtalet har jag gått omkring och tänk på det, och tänkt att jag lever i en miljö där snällhet inte är något värt. Jag tänker på det ofta och tycker mig se är en ny slags självupptagen hänsynslöshet. Att samtalens tid är förbi. Härska är grejen: antingen genom vrål, hot och bråk, eller via offermanipulationer. Tårar, eller en smäll, om man får överdriva lite. En miljö där ingen lyssnar och alla kör sitt eget race. Tänkte på det och på en vårdnadstvist jag blivit tvungen att bevittna på nära håll. Där den part som vägrade samarbeta vann vårdnaden, men att det var bättre än att slita sönder barnet. Det är aldrig någon som tänker på dem/den de berör. Och nu ser jag Alliansen som den icke-samarbetande föräldern. Bara man får härska så är alla medel tillåtna. Jag tror att jag inbillade mig att vi i Sverige är lite försynt förståndiga och vana vid att samarbeta politiskt, historiskt sett. Men vi går nu, helt klart, en annan framtid till mötes. Alla lika skyldiga. Vissa för härsklystnad, andra för naivitet några av pur ideologisk lättja. 

Till Alliansens försvar så är det givetvis så att de måste rösta på sin egen budget. Det har de dessutom varit tydliga med under hela valrörelsen. Det som de däremot måste börja tala med väljare och oss medborgare om är att de inte längre är enskilda partier, utan just Alliansen - och faktum kvarstår: det svenska folket röstade bort dem. Eller snarare, valde andra alternativ. 

Jag vet många socialliberala som skulle känna sig trygga med säg Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Folkpartiet till exempel. Problemet med Folkpartiet är dock att de vill vara Alliansen och Jan Björklund inte är intresserad av varken skolan eller en socialliberal politik. Det är 'bara' väljarna som känner trygghet inför den tanken. Det här är sorgligt för Sverige, men inte mycket att göra åt så länge Alliansen tänker mobba fram sin politik genom fokusomflyttning; peka hit och peka dit, men  titta inte på mig eller och mitt ansvar för då skriker jag floskler som liten arg gris. Jag vägrar samarbeta om inte jag får bestämma.  Jag kan personligen inte heller på något enda vis se det vänsterextrema med att satsa på välfärden; det som en gång i tiden gjorde Sverige till ett inte alls perfekt, men ändå, stolt och hyfsat neutralt föregångsland för många. 

När det gäller Sverigedemokraterna (ni röstade på den budget som svek era väljare mest), vilka jag inte vill prata onödigt mycket om egentligen, måste min fråga till er bli: vad skulle du/ni göra om ett gäng jihadister kom till er by? Stanna kvar och fika, eller fly för livet. Om du hade barn, vad hade du gjort? Stannat kvar med dem, eller sökt något säkrare och bättre? Jag beundrar dem som lyckats fly över kontinenter och ett hårt Europa. Som av kärlek till livet och sin familj gör allt för att överleva och sedan försöker skapa sig något annat. Det är inte heller så att alla vill bo i Sverige. Däremot klarar inte vi av att hantera segregationen och orättvisorna vilket skapar andra allvarliga konsekvenser, problem och olika former av utslagning. Det är inte på långa vägar hållbart med den ojämna fördelningen av människor i flykt. Vad hände med den Europeiska gemenskapen? Men om jag blir tvingad på grund av krig, försörjning eller klimat att fly Sverige för att kunna överleva så hade jag givetvis gjort det. Jag hade dessutom älskat att träffa andra svenskar, för även om vi idag inte älskar varandra så delar vi ändå mer än bara ett språk. Jag hade tytt mig till mina landsmän och kämpat för livet för att lära mig mitt nya land och språk, och jag tror att det är precis det en absolut majoriteten av alla invandrare faktiskt försöker göra. Vi är egna individer i olika grupper. Precis som jag inte heller vill kladdas ihop med fulla svenskar på en charterort idag, skulle jag säkert älska samma människor i ett annat läge. Tillgång och efterfrågan. Sedan när jag förhoppningsvis hjälpligt lärt mig mitt nya språk hade jag med stapplande steg försökt hitta andra med samma intressen om mig. Då hade jag velat ha några vänliga händer att hålla i. Jag kan inte förklara det bättre än: vi måste ta hand om varandra bättre. 

En annan sak som jag tror att många väljare måste börja inse är vad Sverigedemokraterna är. De är ett gammal nazistparti i modernare kostym. De står både för väldigt tydliga högervärderingar och fascism. Inget annat. Jag skulle också önska att någon duktig murvel börjar rota i vem eller vilka som sponsrat/sponsrar dem. Var kommer pengarna ifrån? Innan de nått några som helst politiska mandat hade de faktiskt så mycket pengar att de kunde flasha med både fyrfärgsfoldrar med post till hela svenska folket och en riktigt fläskig valturné. Follow the money, please. Jag är så nyfiken och återigen, lite skrämd. Läs lite om ledarnas Lundabakgrund här (Sydsvenskan 2010).

     

Ja, så jag skäms. Jag skäms så fruktansvärt mycket över svensk politik. Över det politiska klimatet. Över bristen på samhällsansvar och arbetslust. Jag skäms över att politiken och forskningen inte gör något åt världens kriser rent praktiskt. Busy doin' nothin' at all. Att vi inte kämpar och hjälps åt mer. Jag skäms över att tiggarna nu tillhör vår normala världsbild. Att svenska uteliggare slåss mot utländska medan vi dag efter dag informeras om hur storägare och investerare blåser människor, stater och vår framtida miljö. Jag skäms över att människor inte skäms över att de inte har självkännedom nog att inse sina begränsningar. Jag skäms och skräms över Tea-party-rörelsen, jihadister, dumskallar och fåntrattar och det tar liksom aldrig slut. Vad är det som har hänt? Dumskallarnas sammansvärjning inlindat i bajs. Ursäkta mig, men så känner jag det. Och jag håller (faktiskt) helt med Dilsa Demirbag-Sten när det gäller det här. Det hon skriver kan även appliceras på våra kära politiker. Kan ni inte samtala och samarbeta är ni inte cut for the job, enkelt uttryckt (om man inte gillar diktaturstilen då). Alla som sliter och kämpar och jobbar/har jobbat, alla vi vet att det skulle vara omöjligt att få fortsätta våra anställningar eller projekt om vi vägrade att samarbeta, eller utföra det vi blivit ålagda. Vi kan inte lära våra barn vikten av teamwork och vägra lyssna och samtala själva. Att livet inte alltid är superkul vet vi också. Ibland får man helt enkelt bita ihop, eller sadla om. Ja, tuffa bud i Mellerud. 

Så jag skäms något fruktansvärt över att Jan Björklund inte sagt upp sig än, eller erkänt att folkpartiet inte existerar mer än som en floskelspruta i Alliansen. Jag skäms över Annie Lööf för att hon verkar njuta över att vägra samarbeta. Hellre mobba än att jobba, om man säger så. Jag förstår däremot den enkla psykologin i att det är lättare att peka finger och vråla än att ta ansvar över sina egna (urusla) resultat. Jag skäms så fasligt över att Stefan Löfven inte verkar vara den vassaste kniven i lådan. Jag skäms över svensk politik just nu. Jag hoppas verkligen att det vänder. 

Men kul att Carl Bild och Sverigedemokraterna är glada i alla fall (den här tillägnar jag er <3). Vad Fi anser har jag inte en aning om men nu börjar det twittras rosa har jag sett. 

Puss!
/Döden döden döden (kanske min sämsta text någonsin, men jag står för mina ord i alla fall.)

(Nu ska jag trösta mig Lena Sundströms kloka ord igen. Klok text i en ding-ding värld. Ska sätta på en ny kanna kaffe och packa min badväska. Tänker att det är sorgligt att jag kan bekräfta båda här och där det jag skrev i Att låtsas att det regnar-inlägget. Om någon tvekat. Tok-listan växer ju dagligdags, så tröst och tröst... Sammanfattningsvis, det där jag aldrig begripit när det handlar om marknadsekonomin: hur man inom vissa kretsar styrs så mycket av ideologisk övertygelse att man hellre rear ut sin själ och sitt land, än låter något långsiktigt löna sig för fler än bara en. Tjata tjata tjata <3 <3 <3 och väl skrivet av Katarina Mazetti. Man ska vara snäll.)

På resande fot

Misslyckas ständigt

men landet ligger kvar. 

Grått och vitt. 

Det mullrar vid fallet. Ån. Luften doftar gamla vintrar. 

Nationsköer och frusna tår. 

Så värdelös. Så slut. Över på något vis.

Det mullrar vid fallet. Ån. Den med gamla cyklar i.

Den där känslan av misslyckande.

Att inte ha lyckas väja av vid rätt kurva. 

Sista sucken av förvåning. 

Aha. O, nej. 

Det mullrar i fallet. Ån. Rinner bort. 

/Döden döden döden ska skärpa sig

Jag, Robot.

Det dagas så sakta. Jag ser den där kastanjen, den där jätten, avteckna sig allt tydligare bakom mörkt blyertsgrått och vitt. Ibland kommer doften. Doften: snö. Och doften av clementiner. Första koppen kaffe och lite stulen tid. Önskar att det vore lättare samtidigt som jag känner mig så djupt förunnad.

  

Tänkt lite, och just nu vadar jag i tung och sårad, en mörk och dyster leråker (som så ofta), på det där med Valerie Kyeyune Backström och twerkarna och.... nog förstår jag vad hon menar och nog kan hon ha någon poäng.... Men det är fortfarande, för mig, obegripligt att blanda grus med vatten. Rasism och fördomar är inte okej, men måste varje kulturyttring isoleras? Får vi inte inspireras? Om så: Dö, kultur. Dö. För då kan vi lika gärna lägga ner all konst (dans, musik, måleri, skriveri och så vidare) om vi inte får låna eller inspireras av varandra? Då skulle varken rocken, bluesen eller hiphopen existera för att nämna några idag levande musikgenrer. Väldigt manliga i och för sig (och beklagligt nog). Personligen är jag less på all sexualisering inom populärkulturen även om jag gillar kroppar, och jag känner mig för gammal, ja, verkligen way to old, för att gå loss och twerka till tunga beats. Jag kan testa att dansa som en robot, men twerka, det reder jag inte ut. Jag känner mig nog innerst inne allra mest less på det där med att det mest är välbärgade barn som blir stjärnor idag. De som får chansen. Den här texten skulle kunna bli väldigt lång och det finns så mycket mer att orda om, men jag är för trött. Världen blir alltmer skev. Oh. himmel över oss. Lite mer år rosa och ljusblått. Det vilar något tungt över världen. Känner ni? 

Nej, hej helgen. Idag ska vi glittra mossa och binda granris. Göra lite julefint. Jag ska linda in min sorg i rött och tända några ljus. Det ska blir fint. Ja, julefint och gött.


/Döden döden döden

    

Tillägg

Förra inlägget. 

Jag påstår verkligen inte att jag vet hur någon annan människa har det. Hur en annan människa känner sig, eller har någon egentlig sann förståelse över andra människors upplevelser. Det är väl egentligen precis tvärtom jag menar. Jag söker någon slags ömsesidig respekt över våra olikheter, och likheter.  Jag känner mig också trött på att ständigt vara orolig över vad jag får och kan skriva på den här lilla bloggen. Mitt andrum. Jag söker nyanserna även om svartvitt är både vackert och funktionellt - och ibland enklare att förstå.  Att livet är mycket större och svårare (komplext) även om vi bara vill få vara dem vi är. Den mänskliga respekten alla borde få uppleva. Jag kan också känna mig lite less på hur lättkränkta vi alla är. Vad hände med det så kallade levande samtalet? Att tillåtas pröva sina idéer lite då och då? Jag vidhåller dock att de flesta av oss är fördomsfulla och rasistiska i en eller annan mening. Alla. Sedan vet jag att de flesta av oss har mjuka hjärtan som slår - och att en ballad alltid är en ballad. 

<3

/Döden döden döden 

Vem är du, vem är jag

levande charader.

(från The Shining)

Det här har pyrt i mig ett tag och kanske borde jag inte skriva det här inlägget alls? Det handlar om vem som får tycka vad om vem, samt hur det får göras? Får jag lov att tycka något alls?

I förmiddags gick jag i det stora grå. Det blir bara mer och mer en svartvit film. Öststats-grått, om man får skriva så? På gator där jag rullat mina små. Hur våra kroppar hör ihop ändå. Så rasar den ena debatten efter den andra och egentligen vill jag ju bara vara. Tänker på barnen och vad jag kan ge dem utifrån min klass och etnicitet. Vilken är den? Känner mig osäker och hela tiden återkommer känslan (och frustrationen) över att det är så mycket större och mer komplext än vad den lilla ytan visar. Hur jag avskyr förenklingarnas melodi. 

Så jag blev lite glad när Åsa Lindeborg tog upp det där med åsiktsförtrycket (-korridoren). Det där jag faktiskt avskyr; begrepp huller om buller och alla skriker som arga grisar att andra inte kan, eller får, eller bör tycka på något vis - om det inte låter exakt likadant, eller du tillhör rätt människogrupp. Vad hände med intellektualismen? Jag är nog alldeles för dum för att förstå.
Det är trångt, trist och andefattigt för ögonblicket, samtidigt som alla spottar ur sig åsikter (jag med). Där vissa grupper tycker att bara de får eller kan ha en åsikt. Som att empati och kärlek bara tillåts komma från det egna gänget, eller att man avkräver andra grupper strikt disciplin (hur i hela friden menar du, Tanvir Mansur, att Tomas Ledin ska göra då?) Intoleransen ökar, och förståelsen brister, man avkräver och dikterar villkoren för den andra partens stöd. Eller dess tystnad. Stå i mitt led eller bort. Skon klämmer obehagligt och hårt.

Jag känner mig så väldigt lyckligt okunnig och befriad över att få stå utanför. Över att inte förstå och veta allt. Så skönt. Jag är fri på så vis.

Läste något i Nöjesguiden mot att medelklassmusiker (kvinnor, givetvis) inte fick rocka ryckigt och knarkigt. Vad vet du om deras liv egentligen? Kanske bara missbrukare och män får röra sig (dansa, uttrycka sig med kroppen) ryckigt, spastiskt på en scen eller i en musikvideo som de gjort sedan urminnes tider? Är den fria dansens tid helt förbi?  - Eller kvinnor i slöja? Som att man inte får ha en åsikt, eller ett samtal om slöjor? Så löjligt. Vissa måste säkert ha slöja, andra älskar det och några bär dem i protest. Tala om det istället. Några visar brösten, andra inte, men hela tiden är det kvinnokroppen som det ska petas på. Klanka inte ner på konstnärer vars jobb på något sätt faktiskt är att vara en del av det offentliga rummet och sin tid. Eller är metaforernas tid helt förbi även i konsten, framförallt vad gäller kvinnor? Låt människor vara lite ifred med sina tankar, känslor och kroppar. Lite respekt och några samtal kanske vore bättre? Skrik inte i mitt öra att jag aldrig kan förstå. Du känner inte mig, jag känner inte dig, men jag vill dig verkligen inget illa.

Här en liten lista, en kortversion, på diverse grupper som KAN ha det svårt, och som det EVENTUELLT skulle kunna vara lite synd om. Grupper som på olika sätt inte är NORMEN, det vill säga oerhört många, i olika grad. Normen är en kulturell föränderlig idé och ett statistiskt underlag skulle jag vilja våga påstå. Helt ovetenskapligt sådär. Skulle också vilka påstå att det finns människor med i princip erfarenheter av nästan alla nedan nämnda erfarenhetsområden, som inte upplever sig som speciellt drabbade OCKSÅ.  

  

Barn till missbrukare

Ensamstående föräldrar

Barn till ensamstående föräldrar

Immigranter

Flyktingar

Politiska flyktingar

Ekonomiska flyktingar

Adopterade
Föräldrar till missbrukare

Barn som lever med en saknad eller död förälder

Allmänt dysfunktionella familjer (handen på hjärtat, de flesta, mer eller mindre)

Arbetsinvandrare

Fosterbarn

Analfabeter
Mobbade barn och vuxna

Andra och tredje generationens invandrare

Misshandlade kvinnor och män

Barn till misshandlade män och kvinnor

Barn vars föräldrar sitter i fängelse

Psykiskt sjuka

Barn till psykiskt sjuka
Föräldrar till psykiskt sjuka

Syskon till svårt sjuka

Deprimerade

Melankoliker

Fattiga

Alla olika sexuella yttringar som inte enbart innehåller standardutbudet (behov, eller obehov och så vidare).

Lågbegåvade

Dyslektiker

Sjuka 

Funktionshindrade

Långtidsarbetslösa

Ensamma

Fattigpensionärer 

Överviktiga

Underviktiga
Barnlängtande barnlösa... Och så vidare, och så vidare och så vidare och helt utan någon som helst klassificering.

Etnicitet och bakgrund är så mycket mer, och utanförskap kan se ut på så otroligt många olika sätt. Vem är du som tror att just ditt utanförskap inte kan förstås av någon annan?  Eller inbillar du dig att just ditt utanförskap skulle vara större, viktigare och mer komplicerat än någon annans? Varför vägra bjuda in någon annan i din sfär utom dem som är precis som dig? Läste precis Vi överlever alla enstaka fester av Leila Brännström i Bang om att inte få, och att få, vara den man är till fullo, och etnicitet. Våra olika referenser. Någon som tänkt till. En människa. För det var precis det jag (personligen) läste in, även om det kanske inte var skribentens mening rakt igenom. (Jag kan ju omöjligt veta exakt hur Leila tänker och resonerar). Eller helt enkelt smärtan i att vara ung, växa upp och lära känna sig själv. Det är så mycket större än bara en enda sak (läs listan ovan). Så oändligt många faktorer att ta hänsyn till som gör oss till dem vi är. Att hitta sin flock är underbart, men att samtidigt måste vi också försöka acceptera våra olikheter.  I och utanför gruppen. 

Din smärta är varken större eller mindre än min. I vilket fall bestämmer inte du vilken smärta, eller vilket utanförskap, som är viktigast, om vi nu, de facto, strävar efter ett jämlikt samhälle. Jag kräver faktiskt att jag ska kunna få reflektera över saker som sker i min samtid oavsett hur jag växt upp. Du vet ingenting om mig, eller din nästa, så näbben, eller lite tolerans tillbaks, TACK. Du och jag vet ingenting heller om Tomas Ledins eventuella smärta - så vänligen tolerera andras empati och solidaritet. Erkänn din och alla andras inre rasist och ge mig din hand.  Alla bär på sina ok. Okej?  

Tänk dig att aldrig ha blivit älskad. Det tänker jag på ibland.

Fred och  kärlek,
/Döden döden döden utan klass.

Det stora grå

Luften. Utan skärpa.
Det blåser stadigt. Mjukt.

Det doftar lite hav. Lite jord
och kanske lite snö.

Av allt det där som aldrig blev.

Det skälver till där råttor bor.

 

/Döden döden döden

Vatten och smör

Räddaren i nöden.

Golvad men glad. Befrielse och lycka, som när du klarat av det där svåra. Eller när världen doftar framtid, ler så rart och fåglarna glatt håller med. Så känner jag mig nu när vi äntligen lyckades skicka i väg 'den minstas' spök-inbjudningar (många månader försent), hålla kalas, överleva och göra det okej. För det tycker jag med tanke på budget och ork. Sen att jag nu inte kan fylla i ett formulär för att jag inte kommer på hennes fyra sista, eller vårat postnummer, det får jag ta. Orden ramlar omkring, försvinner och har sig.  Så är det ju bara. Vila nu och sen. Jag har också fått vara lite redig mamma. Bästa känslan i stan, eller på byn. Leka vanlig (vad nu det är?) är det härligaste som finns ibland.

Förlåt nu alla supermammor och -pappor, men här kommer ett tips på ett väldigt billigt och mycket lättsamt enkelt kalas för nio barn: FUSKA (tillsätt endast vatten och smör) och niopack gräddbullar
för en tia, så ni vet. För er som inte orkar, har oändligt med tid och pengar: FUSKA FUSKA FUSKA <3. Barnen älskade bakverken, bara de ligger vackert på (rosa) fat. - och körv, det dög verkligen toppenbra som mat.

Jag är lycklig och jag är väldigt, väldigt trött,
men gladast är nog liten ändå.
Allt blev så oerhört gulligt och jättejättesött*.

/Döden döden döden

* Psst, lite för sött egentligen. Nästa år blir det gurkstavar och broccoligratäng.  Kanske, kanske lite russin...  Äsch. 

   

Kulturskolan

Bildning. 

Jag tänker att Alice* B K säkert är helbra, men som kulturminister hade jag nog hellre sett Marie-Louise. Om jag fått välja helt själv och fritt, men det får jag ju inte (pust). Däremot verkar det fritt fram vad gäller förenklingar när det gäller skolan, och vems allt ansvar allt egentligen är. Det är allas om jag får vara sådan. Inte föräldrarnas om skolan (rektor och kommun) brister. Eller skolans om föräldrarna inte fullt förmår. Så, vad funkar bäst? Jo, teamwork.  Det är faktisk sant, precis lika sant som att det finns jobbiga typer lite överallt. Ni skulle ha sett på badet idag. Ingen ordning alls. 

Så satsa lite på kultur och bildning istället, så ska ni se att vänder. Snöbollseffekten ni vet. 

Oj, det blev en liten sur, raljant,  liten text. Jättetrött på att vara trött. 

Upp till kamp då,

/Döden döden döden 

* inget ont om Alice, jag tror bara att det handlar om att många längtat efter en förändring. En riktigt en. Så i en annan tid hade hon säkert kunnat varit bra. Just nu lätt desperation. 

Hey

Moon

Läggdags. Strålkastaren bakom molnen. Vinden flyter, skuggor fladdrar till. Läggdags.

/Döden döden döden 

Att låtsas att det regnar

Hanne och jag

Döttrarna har upptäckt Veronica Maggio. De vill lyssna på regnet. Ute är det grått och stilla. Jättevackert. 

Tjutet i öronen tar aldrig slut. Ibland surrar det, ibland som att ha en stämgaffel mot huvudet. Ögonen svider. Jag är i mitt. I min kropp. Jag känner kärlek och lycka, men jag orkar liksom inte mer. 

En lite för lång text med några dagar på nacken. 

Det har slumpat sig så att jag läst flera cancerbloggar, fyra eller fem, de senaste dagarna, och nästan samtliga är så oerhört lyckliga och starka och så gripande och bra på så många olika sätt. Så jag blir både glad och lite avundsjuk (så rutten är jag!). - För sådan skulle ju jag också vilja bli och vara. Så fint vill jag också skriva. Det var vad jag trodde i alla fall efter min förvärvade hjärnskada. Att jag skulle se ljuset och få glittret i blicken, och kanske till och med kunna hjälpa andra på något sätt (det drömmer jag i och för sig fortfarande om). Istället kämpade jag i ensamhet med skammen, rädslan och sorgen i fem år innan man över huvud taget började fundera på någon som helst form av seriös rehabilitering eller stöd. Tänker att skillnaden inte ligger i vilken sjukdom man har: det är alltid tungt när döden går från teori till praktik. Megafonen i örat: du kan dödödödödö på riktigt. Det är inte hysteriskt humoristiskt även om man kan försöka skratta åt det. Som jag hatar cancer. Skillnaden ligger i annat. Det som drabbar oss med hjärntrötthet är en både akut och långvarig trötthet. Det finns inte utrymme för skratt och gråt, det handlar om att andas och bära sin kropp. Framåt. Skittröttheten. Du orkar och kan varken dela eller beskriva den. Som att gallskrika tyst. Ensamt och helt meningslöst.

Jag har personligen känt mig generad över min 'svaghet': mina brister och tillkortakommanden. Fortfarande gör jag allt jag kan för att verka så normal som möjligt. Den, vi kan kalla den, offer-oförmågan, jag besitter, som jag inbillar mig att det handlar om, är en stor brist hos mig och skammen jag känner, som jag vet inte borde få finnas alls. Som att det bor en liten Hanne Kjöller i mig. Fast hon ju ändå är min totala motsats: hon tycker att hon förtjänar vård och omsorg, men ingen annan. Så det stämmer ju inte heller. Jag är helt enkelt värdelös på att vara sjuk (och det slutar alltid med att jag tycker mer synd om alla andra). Det är inte synd om mig, livet är bara oerhört tungt ibland och det som drabbade mig vill jag bli fri från, och göra allt jag förmår för att informera andra om. Slarv inom sjukvården på grund av nedskärningar och allmänna besparingar får enorma konsekvenser och blir oerhört kostsamt för väldigt många. Punkt. Så försöker jag förstå vad det är Hanne försöker säga i sin förvirrade svada i DN. Är det tillgängligheten till vård och psykiatri som skapat överkänsliga, vårdberoende (och arbetsskygga?) individer i det här landet (apa, tänker jag så snällt jag bara kan)? Jag ska tala om för er som inte vet: det är oerhört lätt att komma till en vårdcentral, men att få rätt sorts hjälp, eller träffa en specialist, är däremot i princip omöjligt och kräver sin man eller kvinna, tur, mor eller far - pengar eller kontaktnät. Dessutom dessa enormt långa kötider och både långa och knöliga resvägar som kan vara, och oftast är, för tunga och krävande för dem som är sjuka på riktigt. Fråga vem som helst som haft svårare bekymmer med sig själv, med psykiskt sjuka släktingar eller vänner. Det saknas kompetens. Det saknas vårdplatser och resurser. Det saknas vilja och ekonomiska förutsättningar. Så det Hanne kommit fram till är ett direkt påhopp på alla människor med svårt sjuka anhöriga som faktiskt lever som rön för vinden. De som valsar runt. De som inte kan tillvara ta sina egna intressen, eller betala för sig. Vården är en enda stor popularitetstävling. Gulligaste vinner. Eller den som vrålar högst, eller  gråter bäst. Aldrig den som rent kliniskt har störst behov av insatser och stöd. Jag skulle önska att man tog tag i dessa frågor mer, än ansåg att vård ges för att människor skulle ha svårt att acceptera själva livet.  Det finns så många exempel, och de flesta som mår dåligt jobbar ändå på. Sliter med sig själva och vardagens matkassar och funderingar. Sörjer (och vissa tar faktisk livet av sig eller dör på grund av försenade diagnoser). Det raljeras även från Åsa Kadowaki (i Hannes text) om rätten till att känna sig trygg. Baby, nästan ingen känner sig helt, eller särskilt trygg idag. Bara så att du vet.

Så tänker jag på det där med barn med cancer som får åka runt milsvis för att få behandling, och att det där med att vissa sjukdomar och människor är viktigare och mer behjärtansvärda än andra. Att det är det som är så farligt när vi börjar prata om välgörenhet och vård. Vem ska vi välja, vem känns gulligast och viktigast för stunden? Till slut blir det kanske bara riktigt söta barn, valpar och tuttar kvar. Bajs, fetma, underliv, läskiga insekter och psykiskt sjuka missbrukare får reda sig själva. Om man får vara sådan, och det får man väl egentligen inte vara? Förlåt, förlåt, förlåt, men det jag menar är att alla borde få vara lika viktiga. Sjukdomar som människor. Hur ska man kunna välja, det är väl den frågan man måste ställa sig och sedan varför och vem. Vi måste hjälpa till överallt och det är väl det som är så svårt och känns så omöjligt ibland.

Orkar inte stapla exempel på exempel på unga som inte fått den vård de behövt, men vi kan ju ta den smärtsamma #minskola-texten för någon vecka sedan. Nämna lite lätt det där med ätstörningar, mobbing, depressioner och självskadebeteenden och hur galant vård- och samhällsapparaten fungerar. Lite med hatten på svaj sådär. Fy fy fy, man ska faktiskt försöka vara snäll.

Puss puss puss!
Döden döden döden 

Löv

Jag drar mig fram på knäna. 

Bara en vecka till. Sen. Alltid sen. 

För barnen skull. Bara för deras mjuka hjärtans skull. 

Bara för dem.

Sen. 

/Döden döden döden och så det där med perspektiv <3

Tracey Emin

Förlåt, för trött.
Ljuset är som något jag vill äta till efterrätt.
Som människa är jag slagen.

Mamma, nu går vi till konsten.

Så den ständiga frågan

(If  I Could Just Go Back and Start Again, 1995)

<3

  

/Döden döden döden

Höstglöd

Det viner. Det visslas.

Vilken erbarmlig trötthet. Det sjunger i öronen (känns som att det aldrig ska ta slut). Golven böljar, marken rör sig. Har vimsat på stan några dagar. Hjärtat slår: dunk dunk dunk. Någon (eller hundra sexåringar) som ska firas, massor som måste göras och ett minne som inte håller. Låtsas att jag vet vart jag är på väg. Har ingen som helst aning om någonting. Ser någon. Någon med något svårt jagat i blicken, och en trött, trött, tråkig mun. Grå i tonen och håret risigt på ända. Spegeln i affären i ögonvrån. Det är ju jag. Trött så att jag stundvis vill dö, fast ändå inte. Outhärdligt av och till. Kroppen värker influensalikt.

En man visslade efter mig och jag tänkte att här borde jag nog ha blivit arg, men jag orkar aldrig bry mig om sådana saker, fast jag nog borde det. Jag vet inte. Det är som det där med barnen: man får välja sina strider. Istället började det bubbla inom mig. Nästa år är jag mer femtio än fyrtio. Så jag ville bara stå kvar, mitt på gatan och skratta. Sådär lite tokigt, som man inte får. Skratta åt det bisarra med män som visslar och trötta gamla jag. Skulle jag inte nått längre, blivit bättre och mer själsligt framgångsrik och klok? Så blev jag bara en sådan där sliten människa som fnissar; skrattar åt 'tokiga klipp' och yvs över livets frågor. Stora som små. Av och till. En ganska enkel och ytlig person, med berg och dalar. Facetterna ni vet. Precis som när man är mellan- och högstadieung, och blandar Sidney Sheldon med Per-Anders Fogelström med lite Tjechov för att sedan drömma om en ny Jackie Collins efter Nikolai Gogol; de böcker som dök upp. Eller som när man varvade Kool & The Gang med brittiskt svårmod med Prince, Wham och italo 12:or. Det gick faktiskt hur bra som helst.

Orden klarar jag inte just nu. Det får bli som det blir. Rappakalja för dig, något annat för mig. Jag är så lyckligt lottad och ändå står jag bara här. Grå och trött. Nött och dan. Så glad jag ändå kan känna mig för en kopp kaffe och lite matrester. Solen, lite grått och vinden. Löven och livet. Stort och så smått. (Förresten, har ni tänkt på det där med floskler. De där floskelmaskinerna som skriver självklarheter  i stil med:  Glass är kallt! Kompisar är kul! och alla hurrar på. Det är baske mig smått genialt och samtidigt lite märkligt om man får vara sån?)

 Puss!

/Döden döden döden 

Så här.

Så fint.
Här i det tysta grå.

Efter frukosten så kan man titta på tröjor från förr och undra över hur barnen tar hand om mormor på det enorma köpcentrumet. 'Det ska visst finnas väldigt bra glass där.'

/Döden döden döden

Frukost i sängen?

Man får drömma.

/Döden döden döden

Mindre rimligt

Tänk, det fanns en tid då en kille i prickig blus och page hade varit ett lätt beslut. Tänkte sen på ett inlägg jag skrev för hundra år sedan när jag hörde låten ovan. Ung och  kär. Så Sami Said: och stackars, stackars oss alla. Det går lite hand i hand med den sköna känslan som infinner sig när det berättas om den nuttiga kriminalvårdspersonalen som åker och bor femstjärnigt (sänds på söndag) för att verkställa utvisningar. Är det barn det handlar om, eller kriminella, sjuka eller familjer som flytt krig som ska bort och ut? Klart man måste vila upp sig lite klassmässigt, flyga business och så*. Orkar inte läsa om 'Super-Reva'. Min lättja, eller min hjärna? Kan och orkar inte bära allt dumt i mitt hjärta just nu. All denna sorg över känslans och moralens korruption; att vi vänjer oss så snabbt vid den allmänna (köpe)kulturen. Klarar inte längre texter. Skriver så märkligt och så fel: "tårka", "och så" "ock så vidare". Det ni. Hoppas att ni slipper, man kan bli galen för mindre. Drömmer mig bort, ifrågasätter mig själv. Mina bevekelsegrunder. Hela jag är ett tveksamt projekt, men innerst inne känner jag mig ändå lite glad. Det är hösten och mörkret som ger mig en chans att pusta ut. Barnen sover sött och mjukt; de doftar så varmt och gott. Livet. Finns så mycket bra och fint att kämpa för, även om man aldrig blir den där fantastiska människan. Den där personen av betydande betydelse, eller något lagom märkvärdigt sådär.  Jag jobbar med min inre orealism. Jag erkänner den.

(Tänkte lite på det där med slumpen? Saab och Alliansvinst, och Volvo och sossarna. Bara tänkte lite alltså. Sen ska jag nog testa att spy galla på tvångslärlingsplatserna, men vi tar det en annan dag. ...Och så det där att borgare (inte de mest fanatiskt nyliberala, eller de med egna vinstintressen, men många övriga), mittentyper och vänsterfolk är ganska överens om detta: att marknaden inte hör hemma överallt (som i välfärden). Däremot kan det mesta skötas bättre tror jag. Båda marknaden och välfärden.)

Nej, oh, vad jag önskar er alla en fin partyhatt och blanka dansskor ikväll! Vi skulle ha åkt in till stan, gått på bio och ätit en bit. Nu åker vi bort. Ut på landet en sväng. Tröttheten som en tung yllefilt. Helt fantastiskt det med. Längtar nästan alltid efter höstluft och hav och något mer...


Fred, kärlek och jazzhands på det,
/Döden döden döden

* – Jag har respekt för att man tycker att det är mindre rimligt, att det till och med kanske ibland är lite stötande. Men nu får vi titta på hur vi ska reglera det här och där göra bedömningen om vad som är rimligt och inte rimligt (Hans Lagerlöf, chefen över reseplanering och köp)

1900 x 2

Öronen tjuter. 

Alldeles för trött. 

Där ute fortsätter hösten och skatan.

Det är grått och blött. 

Från filmen 

Är man summan av sina erfarenheter? De böcker, filmer och människor man genom åren mött. Likväl de möten, eller återseendet, som aldrig kommer att ske. Men vad händer med allt det man glömt bort?

Lyssna (ganska nytt (2008) och väldigt bra)

Titta (några år på nacken (1976) och också väldigt bra)

Skriver och tänker knackigt, men intentionen, innerst inne, är faktiskt ganska god. Jag försöker med något. Osäkert dock med vad.

Puss!

/Döden döden döden kan inte tänka en redig tanke idag. Sorry.

Höstlövie

Mjuk i konturen.
Mjuk i hjärtat.

Den ljusa, smutsgrå himlen, flyttfåglarna på rad. Det dagas så sakteliga.

I ett väntrum med bullrigt barn och pratig mor. Lätt tortyr, men i övrigt bra.

 ❤
/Döden döden döden

Lite om mod

Malala

Motsatsen till feghet och lättja måste väl ändå vara Malala Yousafzai <3.

Framtiden. Stötta, inte konkurrera. 

Puss!

/Döden döden döden

Lite om lättja

Gå på glas.

© Patrick Modiano, undated, by Olivier Roller

"Modiano skriver om tid, minne, identitet och sökande. 
Ämnen som han återvänder till gång på gång med olika infallsvinklar. 
Hans böcker talar med varandra, säger Peter Englund, 
"De är eko av varandra"." 

Vilken lycka att inte ha läst. Ett nästan skånskt litet pris. <3

Helgen har varit full av höstens milda guld. Än blommar dahliorna och jorden doftar liv och sen. Något mer och alla höstars längtan efter nytt. Nystarten, ni vet.

Nu är det grått och tyst. Jag älskar även det.

Men låt oss tala lite om lättja. Alla letar efter svaren på frågorna. Varför hit, och varför dit, och när jag söker i mig själv och betraktar mina andra så blir svaret på våra felaktigheter och ibland vanföreställningar alltid: lättja. Jag ser inget större fel i lättja, det kan vara skönt och behagligt att dra benen efter sig: att inte känna efter, att inte tänka efter, att inte söka svaren, att inte ifrågasätta sig själv, sina tankar, idéer eller ideal. Sin eventuella ideologi. Att luta sig tillbaka, mot den stora bekvämligheten. Ibland kan det bara göra för ont. Jag tycker inte heller att man alltid bör gå på tå, eller vältra sig i sitt innersta i det oändliga; självupptaget älta och gå på. Det är en annan sorts lättja; kanske en rädsla från att gå vidare i livet. Eller sjukdom. För det kräver sin människa att våga ta ansvar för sig själv och de sina, men jag återkommer hela tiden till ordet lättja. Att det är intellektuell, politisk, viljemässig eller själslig lättja som skapat vår tids monster. Den gråa massan njae-sayers, de enkla lösningarnas filosofi. Feghet och lättja är i princip samma sak skulle jag vilja våga påstå, eller varandras speglar och syskon i alla fall. De kompletterar varandra perfekt. Att inte våga eller orka se, tänka och känna efter: vår tids gift.

Så hur gör man för att hitta balansen, för att inte trilla ner och slå sig alltför illa? Att orka gå vidare, trots känslans avgrundsdjup, på halkigt golv. Att njuta av solnedgången när pengarna är slut. Att våga hoppas och ge de andra fingret då och då och samtidigt vara snäll, empatisk och rättvis. Att våga ta det lugnt utan att sluta tänka för den sakens skull. Att inte sluta kämpa för och tro på de stora och små sammanhangens betydelser. Att våga vara hel och sann. Alla vi som vet att allt kan gå sönder. Nästan när som helst.

Artikeln Torka alltid tårar med dubbla handskar och citatet därifrån får bli veckans ledord tycker jag.

”Facing it, always facing it, that’s the way to get through. Face it”.

Jobbigt, jobbigt!

Så mycket kärlek.

/Döden döden döden