det är frågan.
När jag läste Kristian Lundbergs Yarden tänkte jag att han är min låtsatsbror. Att han sätter ord på det viktiga, i en melodi som jag förstår: ”Varje morgon när jag vaknar sätter jag mig ner vid köksbordet och skriver ett par rader i min anteckningsbok. Jag låter handen föras fram. Jag drar den tillbaka. Världen framträder. Den gör sig tydlig. Jag blir en del av den.”. Vi skulle kunna sitta tysta på Centralstationen tillsammans han och jag, och ändå vara släkt. I min fantasi. Kom att tänka på det när jag läste den här fina artikeln. Om släktskap, men att också ibland tvingas och i andra fall vilja och behöva vara anonym. Ingen nämner ett ord, men jag vet att ni vet och har vetat det länge. Men jag måste också få en plats i världen. Jag med. Om än så liten, om än helt utan fog. Så jag fortsätter på svajiga ben. The theory of obscurity, ni vet? I Sverigedemokraterna förlovade land.
Att det ska vara så fruktansvärt svårt med både hänsyn och tolerans? Som att dessa begrepp, eller ord, skulle stå i något slags motsatsförhållande, när dessa tu egentligen går hand i hand. Rasisterna vill hata (och kunna kränka) muslimer och judar fritt och 'liberalerna' vänstern. Ingen vill tala om ett sätt fram, eller bort, från en värld där inte alla får plats. Självreflektion och eget (moraliskt) ansvar verkar tydligen mycket omodernt. Min snabbtolkning av sakernas tillstånd är att det som vanligt är högern mot vänstern. Högerfolket sitter mestadels tysta när det gäller kvinnors rättigheter (aborter och jämlikhet t ex), den fria konstens existens eller när det gäller antirasistism: vänsterextremism, såklart! Vågar du pipa något om ansvarsfullt företagande, samma sak. Men ska profit verkligen gå före lärande i skolan, säker vård och bra omsorg? Man kan inte smita från sitt ansvar så fort kundunderlaget sviktar och samtidigt hävda att man är mer effektiv än en verksamhet som tålmodigt står där i ur och skur. Vad hände med riktigt, vanligt, hederligt företagande? Nej, orkar vi förstå vad som händer på och med våra sjukhus, flyktingförläggningar, vägar, tåg, EU, ekonomin och miljön och... Nej, det är alltid alla andras fel och ansvar. Kom inte hit, men låt oss skratta åt er i allafall. För när det gäller satir om andra är det knuten näve i luften, inte annars.
Eftersom många verkar ha problem med förståndet (jag med, av och till, det erkänns): läs Fredrik Virtanen och Ann Heberleins (länkar den senare igen, för jag tycker att den har sina väldigt viktiga punkter) texter, koka ihop dem i huvudet och ungefär så resonerar jag. Hur resonerar du? Sedan, ni små och avundsjuka människor: tänk om lite hederlig medmänsklighet kunde råda bot på fanatikerna? Jag hejar på ödmjukhet, hänsyn och tolerans. Vill du slåss, gör det med dig själv. Försök att stå för något i alla fall. På rikt.
Fred och kärlek,
/Döden döden döden skrev detta med mobilen, men likväl, till allännyttans tjänst. Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar