Att leva

och att överleva.

Den stora tystnaden.
Om värdighet.
Det lilla, det ofattbara och det oändliga mänskliga ansvaret.
Livspusslet. Sorgen. Att skärpa sig.

Tänker om alla tysta: det är ni som är kriget. Ni saknas mig.

Läste en fin, mycket hjärtskärande text, i Expressen om Förintelsen, den slutade så här: Muslimer avlivar varandra likt djur. Vare sig de är shiiter eller sunniter eller tillhör olika fientliga klaner och stammar för vilka människovärdet förgått. Kanske på det enda sätt en text om förintelsen inte bör sluta? Att avhumanisera människor var det nazisterna gjorde, mot främst judar, men även kommunister, handikappade, psykiskt sjuka, kritiska röster, romer, homosexuella och krigsfångar drabbades i dessa dödsläger. Alla andra. Det är när den inbillade, eller faktiske, fienden blir till ett djur, eller en anonym prick, som det blir så farligt och samtidigt gör det enklare att bara vända ryggen till. Vår tillåtna segregation, med all sin okunskap. Så jag fäller mina tårar och hjärtat gör ont. Ont för oss alla. Tänker på Primo Levi, tänker på alla överlevare, och på alla döda och hjärtat går sönder av den stora tystnaden och det där hatet som syns och hörs allt mer. 

Jag tänker själv helt galna tankar: Skicka IS-krigarna, al-shabaab, Boko Haram och Teaparty-rörelsens fanatiker till en riktigt öde ö. Låt dom klara sig bäst de kan! Noll kostnader, inget krig. Skicka nazisterna till samma ö och låt dem klara sig bäst de kan. De med. De är ju samma andas, det intoleranta hatets, barn. Låt oss andra vara ifred. Låta oss ta hand om vår jord och varandra i godan ro. Det är komplicerat att leva som det är - Och de där super-rika människorna som stjäl våra pengar kan väl åka till en annan planet bara? I någon lycklig farkost, sväva där ovan oss. Försvinna lite diskret bara. Vi behöver mångfald, kvalitet och frihet. Inte money for nothing. Men jag vet, det är helt sinnes, helt galet... 

Från Night Will Fall

Se här (!):

Fosterland

Night Will Fall

Uppdrag gransking (om judehat)
Uppdrag gransking (ikväll, om muslimhat)
Livet efter Auschwitz

Vi behöver se för att förstå. Vi behöver läsa för att förstå. Och vi behöver lyssna och tala med varandra för att förstå. Jag förstår det. Även om det känns svårt. Vi behöver se en ung man bära en gammal sjuk och svag kvinna på sin rygg i Fosterland (del 2). Kanske farmor, bort från krig. Till ett land som säger: NEJ, ni får inte plats hos oss i alla fall. Vad gör vi inte för dem vi älskar och dem vi känner?

Såg Night Will Fall igår. Alla filmsekvenser med människokroppar, den oändliga mängd förvridna utsvultna kroppar, bli behandlade likt slaktavfall. Är inte det också ett slags postumt övergrepp? Att även i döden, i våra bildminnen, har deras värdighet tagits ifrån dem. Till att bara bli kroppar. Men så berättas det om kvinnorna, och om glädjen i att få göra sig fin, efter att ha blivit fråntagen allt sitt människovärde också. Att vi aldrig får glömma allt detta.

Så, saker som gör dagarna lättare och bättre. Livets budgetalternativ med sina begränsningar och begär. God mat, litteratur och lite färg. Det som gör oss till de människor vi är. Att få göra sig fin. Att få tvätta sig ren. Att få äta ordentligt. Bli sedd. Att få vara människa. Det är ganska så grundläggande behov och rättigheter för alla, det kan vi väl åtminstone vara överens om?

(Grönsaker och vackra små böcker: nyttigt)

Skönhet, vitaminer och någon annans tankevärld.  Jag tänker att det är i det vackra och till kulturen hoppet står. Den där lilla varma mänskligheten:

Vänligheten. 

Den där handen. 

Den där blicken. 

De där orden.

Den där sången.

För alltid,

/Döden döden döden