Dagarna i Paris

Je Suis Moi (aussi)

Jag älskar dem: våra skamliga fantasier. Våra skeva självbilder. Sorgen när jag förstod att jag aldrig kommer att bo i Paris, eller på Rivieran i turban. Jag kommer aldrig bli så där smal och 25 igen. Jag vet, jag är lite trög, men sådan är ju jag. Insikten kom i alla fall. Hellre sent än aldrig, förmodar jag? Den ofattbart tråkiga acceptansen. Men man är ju den man är: i ständig förändring och förfall, men också mognad och utveckling. Förhoppningsvis. Aldrig stagnera. Aldrig ge upp helt. Som jag längtar efter att jobba, och som jag längtar efter att få gå på julbord. Så lite jag faktiskt förmår.

Soumission-recension av Kristoffer Leandoer, SvD: Houellebecqs lugna, resignerade stil ger extrem trovärdighet åt skildringen av hur vardagen förändras genom små, knappt märkbara övergångar och betydelseförskjutningar. Huvudpersonen, akademikern François, betraktar i det längsta det politiska spelet som en form av tv-underhållning, och diskuterar maktkampen med en politisk expert, uppenbart modellerad efter Prousts monsieur Norpois, med samma opersonliga hänförelse som om det gällde sportsliga prestationer. 

Den senaste tidens artiklar och krönikor tillsammans med experter (och vanliga människor i vrede, sorg och upplösning), har varit välformulerade, sorgliga och oftast väldigt intressanta. Vi har talat och skrivit om antisemitism, jihadism (här en film om IS), islamofobi, högerextremism, terrorism och vänsterns alla misslyckanden. Alla har vi känt så mycket och många står vi självklart enade efter döden i Paris. Samtidigt måste vi på allvar börja tala om vår lättkränkthet. Vår låga självkänsla. Vår lilla tro och den uteblivna globala solidariteten. Hur miljonerna går ut och protesterar - SÅ VACKERT <3 - och samtidigt sker det: i dessa dagar av protester för det fria ordet, den ständiga stadiga och gradvisa försämringen vad gäller våra mänskliga rättigheter och det fria ordet. En moralisk förskjutning, peu à peu. Sakta, men säkert. Det var tydligen rätt okej att ett främlingsfientligt parti krävde att en beställd kundtidningsartikel skulle tas bort, men inte att döda satirtecknare (givetvis!). Men det är så här det börjar. Det smyger sig på oss; dagarna före, och efter, Paris. Som att försöka göra det lagligt att negativt särbehandla människor i Guds namn? Sen när, och i vilken religion, är det okej att inte vara god och hjälpsam? För precis som att vi inte måste tycka lika, måste vi ändå försöka lyssna på varandra utan att bli ledsna eller arga. Lyssna och kanske vi lär oss något? Dagarna efter Paris.

Foto: Christer Strömholm <3

Vive la différance!

Lite tolerans och ödmjukhet, snälla nån'.

/Döden döden döden