(1876-1907)
Livet är för kort. Det krymper bevisligen med varje andetag.
Världen i stilla frost och rosa ludd i milda morgonstrålarna. Nu sjunger fåglarna med solen bakom lätta moln. Kaffet kallt och utan stuns.
Barnen sprang runt. For omkring och ville bara rulla backe.
Den här miljön är kanske bland det bästa och enda jag verkligen kan ge mina barn. Jag som inte ens har körkort... Att de ska slippa känna rädsla, osäkerhet och nervositet kring konst i alla fall. Det är bara färg och man tycker om det man tycker om. Annars kan man liksom måla lite själv. Att inte göra det svårare än det är. Jag jagade dem och vips var de någon annanstans. Försökte fotografera tavlorna för att kunna titta på dem i lugn och ro här hemma och upptäckte i mobilen att de fick nytt liv. Vissa bilder som tedde sig grova såg ut som verk av renässansmästarna och andra blev till fotografier.
Läste Valerie Kyeyune Backström i Nöjesguiden igår och jag förstår vart hon vill komma, samtidigt som det landar i detta klassiska kvinnohat. Inte i ojämlikhet och orättvisor utan hatet mot mig, den inbillade medelklasskvinnan; normtypen, som egentligen inte finns, men är allra enklast att hata. En vit, pk-kvinna som gillar konst på amatörnivå. Fy fan så vidrigt va!? Jag har sagt det förr och jag kommer att tjata kring detta tills jag dör: ALLT ÄR INTE VAD DET SER UT ATT VARA och döm inte dem du inte känner. Dessutom, det ena behöver inte utesluta det andra. Låt människor få vara fria i möjligaste mån. Fria från klass och fördomar. Jag vet att det är svårt och att samhället inte är rättvist och fritt, utan rasar, rusar åt ett annat håll. Jag vet, jag vet, men likförbannat blir det ju inte bättre om man sparkar på den som vill hjälpa till: kvinnan. Jag har också skrivit om de där fräscha människorna. Avundsjuka är fult och något vi pratar dagligen med de små (och med oss själva) om. Jag jobbar personligen ständigt med att inte kräkas på den, oftast självutnämnda, duktiga kvinnan. Bara begreppet får morrhåren att spreta rätt ut. Man har sina ömma punkter, helt klart.
Men du, du känner inte mig. Du bara dömer.
Den här miljön är kanske bland det bästa och enda jag verkligen kan ge mina barn. Jag som inte ens har körkort... Att de ska slippa känna rädsla, osäkerhet och nervositet kring konst i alla fall. Det är bara färg och man tycker om det man tycker om. Annars kan man liksom måla lite själv. Att inte göra det svårare än det är. Jag jagade dem och vips var de någon annanstans. Försökte fotografera tavlorna för att kunna titta på dem i lugn och ro här hemma och upptäckte i mobilen att de fick nytt liv. Vissa bilder som tedde sig grova såg ut som verk av renässansmästarna och andra blev till fotografier.
Läste Valerie Kyeyune Backström i Nöjesguiden igår och jag förstår vart hon vill komma, samtidigt som det landar i detta klassiska kvinnohat. Inte i ojämlikhet och orättvisor utan hatet mot mig, den inbillade medelklasskvinnan; normtypen, som egentligen inte finns, men är allra enklast att hata. En vit, pk-kvinna som gillar konst på amatörnivå. Fy fan så vidrigt va!? Jag har sagt det förr och jag kommer att tjata kring detta tills jag dör: ALLT ÄR INTE VAD DET SER UT ATT VARA och döm inte dem du inte känner. Dessutom, det ena behöver inte utesluta det andra. Låt människor få vara fria i möjligaste mån. Fria från klass och fördomar. Jag vet att det är svårt och att samhället inte är rättvist och fritt, utan rasar, rusar åt ett annat håll. Jag vet, jag vet, men likförbannat blir det ju inte bättre om man sparkar på den som vill hjälpa till: kvinnan. Jag har också skrivit om de där fräscha människorna. Avundsjuka är fult och något vi pratar dagligen med de små (och med oss själva) om. Jag jobbar personligen ständigt med att inte kräkas på den, oftast självutnämnda, duktiga kvinnan. Bara begreppet får morrhåren att spreta rätt ut. Man har sina ömma punkter, helt klart.
Men du, du känner inte mig. Du bara dömer.
Patrick Svenssons jättefina krönika i november förra året handlade om det där med att födas utan ett kulturellt kapital. Där har Andres Lokko och Fredrik Strage ocskå varit och tassat. Man talar om klass och man talar om pengar, men man talar sällan om det där med det kulturella arvet (media-kändisbarnen i rakt nedstigande led). Det vill säga, exempelvis journalister, era barn och barn till andra kändisar (det är inte utan att man börja nynna på den här pärlan). Kontakter, kontakter, kontakter - eller pengar, är lika med jobb. Arbete, ni vet. Jag bara kom att tänka på det och den där tröttsamma diskussionen om Söder. Men faktum är att det är orättvist. Vi kan inte låtsas som något annat, och värre blir det. Det kommer bara bli barn till pengar eller kontakter som får en chans och rätt självförtroende. Självkänslan och självklarheten, ni vet. Den som kommer med bröstmjölken och som är så få förunnat. Utjämningsmekaniken har klappat ihop helt. Begåvningsreserven krymper givetvis i samma takt. Det finns begåvningar lite varstans (även i överklassen, tro det eller ej). Så jag är glad och tacksam över den enda fördelen jag har som förälder. För jag har en enda tillgång kvar och det är att jag är saknar konstnärliga komplex och helt plötslig känner jag mig som Baloo. Och det hoppas jag att jag lyckas föra över på mina barn. I annat fall har de fått njuta av att rulla backe och rutscha kana i alla fall. Och det kan få vara härligt nog. Just nu, i alla fall.
Ju kortare livet blir, desto viktigare att hitta det som gör en glad. Det som känns viktigast.
Rilke
(Paula Modersohn-Becker)
Jag vet inte. Vi kvinnor hör liksom ihop även om vi inte älskar varandra. Vi dör för våra barn och vi tuggar i oss bra mycket orättvisor. Vi ska vara snälla mot varandra. Alla ska vara det. Jag önskar också att små pojkar fick vara hela människor och inte bara pojkar. Detsamma önskar jag alla världens flickor. Att vi får vara de människor vi är, i fred.
