Oh, lyckan över snön. Solens uppgång och de rosa dimslöjorna över sjöar, ängar och fält. Månen vit och rund om natten och solnedgångarna som solig marmelad med en mjuk aura av djupaste glöd där borta, där havet slutar. Någonstans mellan horisont och himmel. Den kom en liten sväng, den lilla snön, men nu är det vita väck igen. Tack så mycket, och so long. Det doftar lätt av hav, den beska snön och lite mull.
Ipaden barnsmutsig och jag är trött så att jag skakar. En liten kopp kaffe till, sen frukost. En liten, liten kopp kaffe till bara.
Dag för dag. Tar er, en i sänder: ni små dagar. Öronen vrålar och bråkar med mig; tjuter ihärdigt. Ett barn bröt en arm på halkig skolgård och när chocken lagt sig pyr det inom mig. Ni måste ju se efter de små. Jag lämnar bort mitt barn till er, ni måste ta hand om henne då. Jag måste kunna lita på er. Att ni är tillräckligt många och måna om alla våra älskade mjuka små. Så tänker jag att barn leker, och vissa slår sig. Att det får vara en stilla tröst och att det inte får hända igen. Kan vi bestämma det? Nu har hon en gipsad arm, blått med glitter på och puss till ortoped-akuten som bjöd på smörgås, dryck och vänlig vård.
Lycklig och olycklig. Gammal och trött. Livet på ett ungefär. Good enough, på medelåldersvis.
Kärlek med kaffe till.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar