Förra veckans inlägg hade visst försvunnit. Jag är för trött (och snurrig). Dikten: hymnen över livet. Om att få känna, även om det inte alltid känns helt fantastiskt underbart.
HYMN TO LIFE
Surely, a friend loves a friend the way
That I love you, enigmatic life —
Whether I rejoiced or wept with you,
Whether you gave me joy or pain.
I love you with all your harms;
And if you must destroy me,
I wrest myself from your arms,
As a friend tears himself away from a friend’s breast.
I embrace you with all my strength!
Let all your flames ignite me,
Let me in the ardor of the struggle
Probe your enigma ever deeper.
To live and think millennia!
Enclose me now in both your arms:
If you have no more joy to give me —
Well then—there still remains your pain.
Från Brain Pickings <3. Jag hör en hel del klaga på bloggvärlden: Att bloggar är ute och fel. Jag tänker att det är precis tvärtom. Att de kommer att fortsätta, och att de som stressar ihjäl sig på Twitter kommer att gå sönder snart. I alla fall får jag ångest av stressen där. Jag och min trötta knopp. Det känns liksom lite forcerat om man får säga så? Jag vill se något mer. Få ett sammanhang. Precis som när jag läser en tidning; att allt hör samman på nåt vis. Fast, sen sitter jag där med min smartphone och läser en annan artikel trots allt. Lite vid sidan om. Ja, man får kämpa mot stressen och förminskningen av det stora hela.
Jag kanske klagar, men jag lever.
Ödmjukhet.
Ödmjukhet.
Ödmjukhet.
Jag åldras, men är fortfarande mjuk.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar