Boogie Woogie...

Make me queen for a night

Det där föraktet mot doftljusen och paljettbyxorna. Jag inbillar mig att man aldrig har varit speciellt drabbad om man inte kan se behovet av det där lilla extra. Vi människor behöver så lite, men ändå, och om möjligt, guldkanten i livet. Också. För att bli friskare. För att må bättre. Ett bubbelbad, eller en benvit Stetson-hatt. Smörgåstårtan, eller vad vi nu går längtar efter.
LO tjatar om att kvinnor inte vill jobba deltid. Jag tänker snarare att alla borde jobba deltid. Så att vi hann drömma, läsa, tänka och leva lite mer. 

Läste för en bra tid sedan denna replik på ett annat inlägg (se länk) och blev så provocerad. Jag har i och för sig lite svårt med skryt, och jag avskyr verkligen begreppet 'duktig flicka' av flera ganska enkla skäl: till exempel låter det som en inställsam och lydig hund, en gullig och tacksam robotmänniska eller bara en väldigt, väldigt mallig typ. Men framförallt är det intressant vem som bestämmer vem som är duktig och vem som inte är det. Är man mer duktig för att man har doktorerat och älskar pyssel (och berättar om hur duktig man är för alla som orkar lyssna) än om man arbetar med tung belastning i vården säg? Jag tror att om man arbetar med tunga lyft i vården så orkar och hinner man sällan sätta sig och blogga, eller twittra, om hur förskräckligt duktig man är. De, de självutnämnda duktiga flickorna jag känner är de som har ett starkt nätverk och får mycket hjälp från andra och anhöriga i närheten. Oftast med en man (eller far) med dollars på fickan. Det slår nästan aldrig fel, ser ni. Det är omöjligt för en ensamstående att vara duktig, om inte personen i fråga har gott om pengar, är ung, kärnfrisk och kan hyra in andra och betala för tjänster, om man inte hinner själv -  och sedan ha tid över att skryta lite lagom klädsamt. Jag har aldrig hört ett ensamstående kalla sig för duktig, fast de är oftast där man finner de sanna hjältarna. Det enda som återstår för dem är att dra sig fram. Påvert ibland och väldigt, väldigt ensamt i många gånger. De som flyttat bort från nära och kära dit jobbet finns. De tappra, kämpande skarorna.

Jag tror inte att män tycker mer om att arbeta, eller mindre om sina barn. Jag tror verkligen inte på det, men jag kan såklart ha fel. Det jag vet är att män, generellt, tjänar mer. Så någon gång bör väl männen ge upp sina löneprivilegier -  eller alternativt erkänna att de (män och kvinnor) inte vill ha samma lön för samma arbete, så att vi kan börja prata på riktigt. Frihet att välja, finns inte, om kvinnorna tjänar så mycket mindre. Eller är män lågbegåvade när det gäller barn och hushållsbestyr? I så fall få vi se över hela samhällssystemet. Fast forskning och erfarenhet tyder på att papporna givetvis också är lika viktiga för de små. Om det nu inte är så att kvinnor verkligen, och på riktigt, älskar barnen mer och att gå hemma och städa? Tillåt mig tvivla.
De människor som måste lämna barnen på förskola och fritids för att föräldrarna måste kunna betala för mat och husrum, och eventuellt en camping-semester på Öland om allt vill sig väl, inte för att de inte älskar sina barn (hör ni det, ni rara förskolepedagoger och lärare, som tycker så mycket och så illa om föräldrar, läs: kvinnor, som jobbar). Det är de här föräldrarna som behöver pepp. Alla kan kan och får inte välja. Faktiskt.

Det är arbetsfördelningen jag opponerar mig mot. Löneskillnaderna. Belastningsgraderna. Och duktigheten. Att folk ska jobba ihjäl sig och vägen till döden (eller permanenta skador) sker genom att klämma åt andra med att man minsann är så himla duktig innan man själv går in i väggen. Eller ensamheten och utsattheten för den som inte har råd att vara med. Det var bara det lilla jag ville ha sagt.

Vi måste låta den duktiga flickan vila i frid. Snälla <3.

Henri Matisse

Puss!
/Döden döden döden

GULDKANTSTIPS; Vänner och bekantas affärer. Jag har kanske inte precis råd själv, men det är finfint ändå.

Givingly
Liebling
Organic Makers