Samtidskonster

Konformism eller inte, det är frågan. 

(Från boken: How To Be a Nonconformist, Elissa Jane Karg, från Brain Pickings)

Skrev den här texten i fredags, tror jag. Då var den inte bra, men idag duger den trots allt. Kroppen gråter, men solen, kära solen och fåglarna är här. Våren likaså. 

Jag bor i en tyst villamiljö. Byggare har råd att renovera flott och andra putsar idogt sina fasader medan någon gräver pool till sommaren. Det var många som röstade med rädslan för det främmande här i byn. Man mörkar, man tiger och man är stolt över att förtränga det svåra: livet självt. Skylla på andra istället: alltid den lättaste vägen ut. Eftersom jag själv känner en slags rädsla för villalivets förljugenhet (det beror säkert bara på okunskap och ovana) kan jag känna mig som en vilsen varelse här ute bland de överjordiskt vackra ängarna med doft av gödsel, hav och tång. Gamla ruttna betor och blomsterknoppar. Finns det plats för mina drömmar här? Kan man vara sig själv i en värld där man inte får vara människa, utan bara förväntas vara en yta, en grill eller ett vackert trädgårdsland? Men om ni hade sett stjärnorna igår: som tydligt starka strålkastare över horisonten; från ängarna och ända upp i evigheten. Så stort, och så vackert, att jag vill äta upp varenda ögonblick. Ta emot vinden och glupskt njuta av denna undersköna natur. Bara andas in doften av allt det där vi fått, till låns. Nuet, gårdagen och det som kanske kommer sen. Det känns och bara är, helt sant. Kanske får man vara med ett litet tag till?

Sover inte så bra. Trött. Måste finnas för barnen. Städa. Vila. Städa. Vila. Plocka. Vila. Sortera. Försöker leka med tanken att jag har ett liv, men orkar ju inte riktigt vara med. Måste städa, måste plocka, måste få lite, lite överblick. Men överblicken kommer aldrig och dagarna går. Veckorna. Månaderna. Åren. Hela jag hänger. När ska jag klara av att göra ett sketet fotoalbum? När ska julsakerna ner i lådorna igen, för tvätten måste plockas in och kroppen säger nej. När och hur? Livet är ju nu. Ja, de där fotoalbumen som jag inte reder ut.

Det händer mycket i världen och den som lever sitt (låtsas-)liv på nätet vet att åsikterna är dyra och kostar vänner men i bästa fall också kan ge respekt, eller skratt. Det gäller att tänka, tycka, gilla, formulera rätt bara. Balansera elegant mellan vackra landskap, läcker mat, utlandsvistelse och lagom skön text från lämplig media. Vi är alla där på olika sätt. Jag dansar runt och misslyckas för det  mesta. Andra är roliga, en del vassa och några sorgliga och så fortsätter valsen dag ut och dag in på olika sociala medier, eller vad vi väljer att kalla de forum vi hamnat i.

Så i den stormen av åsikter och kaoset av personlig pr och delningar tänker jag att taket nu är så fruktansvärt lågt. Det är bara att krypa som gäller och när jag läste om Stina Oscarssons provprata  så tänkte jag: låt oss prova, låt oss sluta döma varandra ohörda. Jag tyckte till exempel att Jens Liljestrand skrev rätt bra (se länk nedan) om detta, även om jag däremot upplevde hans raljanta text om Andres Lokkos känslor kring det där med klass och konst som riktigt, riktigt bedrövlig (läs: pinsam). Men jag misstänker att ju oroligare tiderna är, desto mer benägna är vi att låsa in oss i grupper och likriktning. Tänker du inte som jag gör är du mot mig: personligen. Som att alla samtal är dömda innan de ens har fått en chans börja. Som att vi måste tycka lika om allt, alternativt vara oense om varenda tanke och formulering. Jag tror inte att det är så. Vi tycker lika och olika även inom familjen, så varför är det inte okej att tycka saker utan att bli misstänkliggjord, helt ohörd, på nätet? Jag blir på tvären. Måste vara lite jobbig. Måste tänka. Måste bråka lite. Testa tankarna. 

Som att det blivit omodernt att tänka och diskutera. Ponera att jag avskyr rasister, det behöver inte betyda att jag måste sluta ha dem i mitt nätverk. Jag behöver höra deras resonemang, även om det kan få mig att vilja kaskadkräkas med jämna mellanrum. Jag kan inte kräva att de ska lyssna på mig, om jag inte lyssnar på dem. Eller hur? Jag vill inte heller leva i ett digitalt, helt åsiktsisolerat, samhälle. Det är redan så enormt segregerat, och det vet ni. Det gullas med våra likartade åsikter hela dagarna. Ryggar dunkas och det kan vara så himla mysigt, men vi behöver motstånd för att växa och lära oss något också. Det är därför jag tycker att morgonnyheternas nyhetspanel är så befriande. De accepterar varandras olikheter och lyssnar på varandra. Flabbar och tycker olika. Den enda skillnaden är väl att de tjänar pengar och gjort karriär på sina åsikter och det gör ju inte vi vanliga dödliga. Kvinnorna ska i och för sig alltid tystas. Vi får vara med om vi är lagom gulliga och effektiva. Och det är ändå vi, vi vanliga dödliga, som är den stora feta massan och vi måste börja tala med varandra: inte bara tävla i inredning, motion, trädgårdsodling, tokiga klipp och hemsnickeri. Våga provprata med varandra. Våga fråga: hur tänkte du här egentligen? 

Om att tysta kvinnor

Om att tysta människor

Om att provprata

Om att få tycka och tänka fritt, och inte bara vara inlåst i en ism. Man måste få laborera med sina idéer. Det behöver inte heller betyda att jag tycker att skribenten har rätt åsikter i alla avseenden, men att själva poängen är intressant eller i min världsbild, korrekt just nu. - Tills dess att du, eller någon annan, eventuellt, fått mig att lyfta blicken ytterligare ett snäpp. Och det är här det brister. Människor blir provocerade, eller tillskriver dig i värsta fall en egenskap eller åsikt du egentligen inte har. Du prövar dina idéer, men straffet kan blir hårt. Ja, tystnadskultur kallas det här för. Sedan tror jag inte att Jasenko förstod begreppet provprata, även det låter lite töntigt i och för sig. Eller så tolkade vi allt helt olika? Det är aldrig okej, eller på något sätt, acceptabelt att kalla någon för husblatte. Det är däremot viktigt att vi vågar pröva våra idéer och tankar med varandra. Tycker jag i alla fall. Det handlar om två helt olika saker.
Sedan de ständiga frågorna kring vem som blir vad. Vem ansluter sig till IS (observera, och psssst, jag köper inte allt i texten, men den är intressant tycker lilla jag)? Vem blir näste Breivik? Vem går med i Livets Ord? Vem svälter sig till döds? Vem blir hälsomatsfanatiker? Vaccinmotståndare? Vem blir vad? Med amatörens enkla logik så känns det bara som att vi behöver något att hålla fast vid. Det handlar inte klass, även om det kan göra det. Det handlar om känna sig behövd och sedd. Skapa kontroll, en dröm om något där borta och en gemenskap. Något större och bättre. Tänkte på det igår när vi satt vid köksbordet, maken och jag. Barnen hade sprungit i väg för att tvätta händerna och vi satt helt stilla kvar; maken med näsan i telefonen och jag med blicken ut i tomma rymden, i det stumma rummet. Som en tavla. En samtidstavla, i detta nu. Framtiden känns oviss och livet alltför kort.

Kärlek.
/Döden döden döden