We live in a society that encourages us to think about how to have a great career but leaves many of us inarticulate about how to cultivate the inner life.
[…]
The competition to succeed and win admiration is so fierce that it becomes all-consuming… The noise of fast and shallow communications makes it harder to hear the quieter sounds that emanate from the depths. We live in a culture that teaches us to promote and advertise ourselves and to master the skills required for success, but that gives little encouragement to humility, sympathy, and honest self-confrontation, which are necessary for building character.
Visst hör andefattigdomen ihop med den ism som vi tillåtit ta över våra liv? Det vi valt att tro på. Att grädde, saxofoner och visselpipor är värre i lagens mening än dödshot, barn- och (döds-)misshandel av psykiskt sjuka? Läste en klok text och jag kan inte annat än hålla med och känna igen mig i det Kawa Zolfagary skriver. Vad kan jag engagera mig i? Reta mig på duktiga flickor, eller skrika ett vansinnesvrål: rädda vår vackra värld innan det är försent?! Tar tag i det lilla, njuter av det som finns omkring mig. Andas. Doftar. Alldeles för trött. Allt innan jorden slukas upp av sitt jätteslukhål av ignorans, eller bara en puff och en sista liten smäll? Nina Björk skrev också något om att kapitalet skapat rädslan utifrån sin egen rädsla att förlora påsen full med gull, och att kapitalägarna vet vad som skulle hända om alla arbetare slutade arbeta. Att många är makt, precis som Jonas Gardell beskrev situationen med youtube. Den ensammas väntan är evig, men tillsammans kan vi göra skillnad. Det är sanningen och hur vackert som helst, om vi bara orkade och trodde lite mer på varandra.
Man blir friskare av att ha pengar, det är vetenskapligt bevisat. Precis som att för mycket pengar gör dig mindre moralisk. Så vore det då förskräckligt om vi kunde samsas lite mer rättvist?
'Högern är ett gäng pengablinda populister som struntar blankt i att samhället kollapsar, men de uppfattas inte så. Snarare tvärtom, det vi kallar städavdrag för rika och slöseri med skattepengar förvandlar de till jämställdhet och jobb. De har nämligen förstått att ipolitiken handlar det mer om hur man uppfattas än vad man faktiskt gör.' Kawa Zolfagary
Så tänker jag lite kring EU idag. Ett moraliskt övergivet Europa, där handelns ansvarsfrihet är viktigare än, och överordnat, allt annat. Jag kände mig rik i Budapest några dagar. Härligt, men på lånad tid, det vet jag om.
Nej, det handlar inte om höger eller vänster: det handlar om värdighet och vår vackra jord.
Nu har Alice Teodorescu, Karin Ohlsson Björn af Kleen, Hedi Avellan, Therese Bohman och så ytterligare någon kvinna skrivit den duktiga kvinnans lov - och fortfarande begriper jag inte vad, eller vem det är de känner att de måste försvara duktiga flickan mot? Vem hotar de duktiga? Att vara en duktig kvinna är normen på alla sätt och vis. Att vara framgångsrik är dessutom körsbäret i kakan, marsipanrosen och grädden: den allra största marängen och den sötaste makronen. Och dessutom: vem har någonsin talat illa om en kämpande person som nått framgång? Jag känner inte till ett enda fall där det skulle ses på med oblida ögon på en kämpande underdog, som sedan blivit framgångsrik och gärna är söt som socker. Det är ju drömmen kring detta alla sagor bygger på. Dramaturgiskt lika gammalt som vår existens. Jag har en teori om att det handlar om att få möjlighet att skryta, marknadsföra sig själv lite lätt? Att känna stolthet är en sak, men, nej det här köper jag inte. Framförallt när man står för en ideologi som i princip säger sköt dig själv och skit i andra. Men det är ju bara min lilla teori.
Så om alla dessa klassresenärer kämpat duktigt och sedan blivit hyllade och uppburna så är ju det vackert (heja!), men jag tänker att alla dem med bokstavskombinationer, och de som inte har så lätt för sig, men som också kämpar enormt: vem hyllar dem? Som att framgången är det enda som räknas, inte kämpandet i sig? Eller hur, ni 'duktiga'? Vad är att vara duktig, egentligen? Det måste ju vara ett litet ideologiskt aber? Jag tror också, men jag kan ju inte säkert veta, att det här måste kännas för alla som lyckats klättra: att man någonstans även har grannflickan Pia, eller busfröet Kloffe i bakhuvudet. De som inte klarade sig, de som inte var lika begåvade, och inte blev sedda. De som inte kunde följa med. Kanske var de inte tillräckligt charmiga, eller med lite för mycket spring i benen för att stilla oron i kroppen (på grund av omständigheter, eller en diagnos sorgligt nog)? Då kan man välja läge och ideologi: antingen fortsätter man att kämpa för sig själv och andra, eftersom man har erfarenhet kring hur det är att vara i ett utsatt underläge, eller så klappar man sig själv på axeln och säger att den här framgången förtjänade JAG, för att JAG är så bra. Däri ligger skillnaden. Och vem i hela världen tror att Pippi Långstrump-flickorna (och Emil i Lönneberga-pojkarna) har det bra? De flesta hamnar nog inom barnpsykiatrin, eller än värre. Så min krassa slutsats blir att majoriteten av de nämnda mest bara vill berätta om hur duktiga de är och varit, så får resten av oss kämpa på lite vind för våg. Jag vet ingen som bekräftas mer än den duktiga kvinnan, förutom mannen förstås. Eller skojar ni bara med mig?
Klart det blir lättare för tröga överklassungar att behålla positionerna om det kostar pengar att studera. Fri konkurrens kan vara jobbigt.
Jag ska lämna kvinnorna som tycker om att marknadsföra sig själva och duktighetsnormen bakom mig. Det är en oviktig parentes i dagens samhälle. Det är underbart med studier och framgång, men alla kan inte lyckas på samma vis. Så, jag tänker på medelhavets barn och flyktingar, jag tänker på de fattiga i lägren och på havet, jag tänker på tiggarna och vad de gjort med mig (eller kanske snarare slutat göra med mig). Jag tänker på sjukvården och alla som jobbar och drabbas på olika sätt, på miljön, - och jag tänker att jag borde sätta på mig lite snygga kläder och omfamna dagen. Jag tänker hellre på att blommorna doftar och att jag borde klippa mina tånaglar. På att hela 14 sparrisknoppar nu tittat opp. Att dom som kämpar på riktigtsom lämnas vind för våg och inte får den hjälp dom behöver. På vad som visas på tv. Igår GoT, ikväll kanske Korrespondenterna och så de här dokumentären Varje ansikte har ett namn. Eller senaste Babel kanske? Jag tänker att precis allt annat är viktigare än att veta att Therese Bohman tycker om betyg i skolan (eftersom hon fick sådana. Bra, kanske ska tilläggas.). I övrigt är hon och Alice och gänget säkert mycket trevliga och bra (och duktiga på sitt vis). Själv vill jag ha en bra skola för alla och hylla humanismen i sig. För själv är jag bara ett litet, litet andetag. Ett kämpande litet andetag av nonsens, smått och sånt - men kaffet, det smakar så gott, så gott...
Puss!
/Döden döden döden, misslyckad, men ganska tacksam ändå.
Läste precis Therese Bohmans inlägg och försvarstal och jag måste återigen tydligt markera att jag inte har något emot duktiga kvinnor (det är alla jag känner) - det är utfallet, ordets betydelse, dess verkan och begreppet jag ifrågasätter. - och, nej, Pippi-flickorna premieras inte i samhället. Läs mitt tidigare inlägg, om du orkar. <3
Jag inbillar mig generellt att alla de band som haft en eldsjäl, eller tokig manager bakom sig, brukar lyckas bättre. Så är det med maskrosbarnen också. Jag tänker ibland på de "lyckade klassresenärerna", att de oftast mött någon på vägen som backat dem känslomässigt, eller praktiskt. Det där när barn blir sedda är bland det finaste och viktigaste som finns. Det är svårt att blomma ensam, utan vatten eller luft. Men alla blir inte sedda, så lite ödmjukhet tycker jag vore fint.
Vi talar inte heller om utseendets betydelse, men det är alldeles på tok obehagligt. Däremot är meritokrati helfint, om än alltmer utopisk idé (tyvärr).
Puss!
/Döden döden döden planterade lite vårblommor i helgen. Det ser nu ut som en liten begravningsplats för smådjur runt päronträdet, men man gör så gott man kan.
Klarar inte av någonting just nu. Att samla ihop mig och delarna som skramlar runt i mitt alltmer tomma, försvagade skal. Läser en snutt här och en snutt där. Behöver en defragmentering; en uppfräschning och nya hyllor att samla bättre, klokare tankar på.
Lämnade rehabiliteringen med en uppgiven tomhet. Eller ensamhet, snarare. Vissheten och ovissheten, drömmar och förhoppningar som bytt plats med leda, övergivenhet och besvikelse. Ensamheten, i princip konstant. Döden döden döden har varit mitt rop i tiden. Jag har inte kunnat skriva hur och vad som helst. Jag måste skydda mina barn och mig själv bakom anonymiteten. Inte för att jag vill, men jag har förlorat nästan allt; eller åtminstone något av det viktigaste en människa har: minnet, orken och (tanke)förmågan. Det som en gång var jag. Jag har inte råd att offra så mycket mer. Sorgen och tacksamheten i samma sketna andetag. Måste kliva fram och vidare, men det hänger så löst.
'som Dostojevskij sa att 'var och en är ansvarig för allt, inför alla'. Orörliga eller handlande har vi alltid en vikt på jorden; varje vägran är ett val, varje tystnad har en röst. Själva vår passivitet är något vi har velat; för att inte välja måste vi också välja att inte välja; det är omöjligt att slippa undan.'FrånPyrrhus & Cineas, Simone De Beauvoir.
Där ute rasar kloka tankar blandat med höga arga röster; svaga pip och hatfulla vrål. En som gråter, någon som skryter, och så hånarna, hotarna och häcklarna. De tysta som går runt, runt, runt. Fågeholksblickarna och alla andra som blev över.
Jag ville svara Heidi Avellan (du har många kloka invändingar, men också aningens fel, anser jag) och detsamma gäller dig Björn af Kleen (pssst, det finns ingen kampanj mot duktiga flickor!). Hjälp duktiga kvinnliga akademiker (men inte genom att klappa dem på huvudet), istället. Hjälp dem genom att skapa ett mer jämlikt samhälle. Det gagnar alla. Låt inte flickans lön bli ordet duktig. Gå till närmsta ätstörningsklinik så får ni se vilka som hamnat där. Jag skulle vilja bannlysa ordet duktig några år, bara på prov, för se vad som skulle hända med oss människor då? Tänk om ordet god, hängiven, eller empatisk, härlig, tankfull, klok, skrattig, känslig, stark, lustig, viktig, kreativ eller intressant fick ersätta ordet duktig en tid? Men vi människor tycker så olika. Så flickorna får väl fortsätta plugga, föda barn, sträva efter perfektion, och alltid tjäna lite, lite mindre och i värsta fall må lite sämre*?
Däremot håller jag med om: Work hard, be nice - och citerar Simone De Beauvoir igen från samma kapitel som ovan:'Det mänskliga varat existerar i formen av projekt som inte är projekt mot döden, utan projekt i riktning mot singulära ändamål. Hon jagar, hon fiskar, hon bygger instrument, hon skriver böcker: detta är inte förnöjelser, undanflykter, utan en rörelse mot varat; människan gör för att vara' och precis därför är jag här. Bara för att existera. För att kunna (få) vara. För att lindra ensamheten och känna att tanken inte dött ifrån mig helt, även om delarna inte sitter och är där de ska. Identiteten.
Allting hör hela tiden ihop. Här ett klokt inlägg om skola, utbildning och public service, bland det viktigaste vi har. Där är väl (?) de flesta överen, även om vi må tvista kring finansieringsmodellerna, och oavsett politisk riktning, eller snarare filosofisk, läggning. Passar på att nämna Dick Harrisons text i Neo om kvinnornas frånvaro i Svenska läromedel också. Jag vet inte om han har alla rätt, men oavsett, så är texten viktig. Jag vill att våra barn, och mina döttrar, ska ha texter som dessa i ryggen när de växer upp. Konspirationsteorier, eller inte. Ärlig talat, jag står inte ut med missunnsamheten, rädslan och hatet för det främmande - och sanningen är att det bara är snällhet och skolan som kan rädda oss från denna kloakliknande rasistvärld vi lever i. En tid då avskyvärda grupper som IS kan existera.
Lite hederlighet och bildning är något att kämpa för. Jag själv är ganska ointressant, men får jag bredda min horisont så kanske solen tittar fram igen och jag får lära mig något nytt?
Fick ett mail från yogainstruktören jag ska till på måndag (håll i hatten!) och det stod något i stil med detta:
“Practice kindness all day to everybody
and you will realize you’re already in heaven now.”
Nej, näven i luften, lite för lite kaffe idag. Ska jobba på snällheten. Absolut. Jag lovar.
Puss!
/Döden döden döden
* Jag känner några kvinnor som faktiskt lyckats med detta och har fantastiska karriärer och relationer och barn på det, men den stora majoriteten, säg 98%, duktiga kvinnor jag känner är trötta och ibland väldigt olyckliga trots år av studier och regelbunden motion. Eller så blir de försörjda av en man, för att hinna med det där pusslet. Inte har alla duktiga flickor blivit några makthavare med god löneutveckling heller. Trots allt kämpande. Trots all så kallad duktighet. Dessutom tror jag inte på studier som ett självändamål i sig, även om bildning är grunden för alla goda samhällen. Jag tror att kvinnor måste få ha andra behov av annat än att längta efter att bli sedda i skolbänken. Nu tvingas begåvade människor som inte klarar skolhetsen, eller har otur med oengagerade, eller på annat sätt frånvarande föräldrar, (eller trötta och överbelastade lärare) bli pigor åt mindre begåvade människor som bara haft turen att födas in i rätt hem. Så, apropå begåvningsreserven som krymper, vilket jag talat tidigare om och Heidi nämner i sin text: Kan inte människor få vara som de är? Kan några få gå och drälla ett par år, för att sedan bli kirurger, krukmakare, poliser eller cirkusartister. Människor med lite livserfarenhet med yrkesval baserade på intresse/talang är väl att föredra, än osjälvständiga robotar som vara gör vad som förväntas av dem? Jag kan ha fel, men vet någon hur det är att vara flicka och inte vara tyst, lydig och duktig? Vilka fasansfulla konsekvenser det kan få för en flicka. Om en flicka väljer att vara en hel människa (sig själv någorlunda trogen): inte undfallande och ljuv, utan lite gapig och stark, lite som vanliga pojkar får lova att vara. Där kan vi tala om en riktig normterror. Flickor ska vara tysta, mjuka och duktiga (och fnissa lite gulligt med huvudet på sned och gärna med glitter i blick) - och pojkar kan göra lite precis hur som helst, men gärna i blått, brunt eller grönt och med hårdhänt, byggteknisk och sportig stil. Eftertänksamma, introverta pojkar kan ha det minst lika svårt. Orättvist, skulle mina kloka barn kalla det. Jag säger inte att det är fel med prinsar och prinsessor, men jag är tvärsäker på att det är fel att tro att det måste se ut så, per se.
Vill gå in och peta i den förra texten. Lite slarvigt skriven är den allt. Så ursäkta och förlåt, men min intention var faktiskt god. Fast kanske alla texter får lov att vara så nu? Jag har ingen att svara inför, men så ser jag att ni läser bloggen. Jag vet inte om ni tycker om den, eller inte, men alla verkar vänliga och fina. Att vi är överens om att vi får tycka lite olika, bara vi är snälla mot varandra. Jag inbillar mig det i alla fall. Jag tänker att jag borde skiva om blommor mer. Om söta saker och den stora kärleken till barnen. Att mitt stora intresse i livet är att älska dem. Det är mer än ett tidsfördriv, det är en passion med mycket otillräcklighet och oro, och en slags varm oändlig ofattbarbarhet. Jag känner mig så extremt tacksam.
Solen värmer, nästan bränner i pannan. Katten ligger inne på soffan och inväntar kvällsmat och nattliv. Det doftar av uppvärmt trä, blommor, sött, en strimma gödsel, hav och tång, men också från det heta kaffet i min kopp. Koltrastarna spankulerar lugnt omkring. Det verkar vara vi idag.
Trädgården pockar på mig, men jag vet inte vart jag ska ta vägen riktigt. Jag känner mig så osäker. Det där med fröna och årstiderna, lökarna: prunket och prakten som jag drömmer längtansfulla drömmar om. Blir bara så förvirrad, och så minns jag min barndoms älsklingsbok. Hur jag drömde och fascinerades, planerade, planterade och sådde, och så bidde det aldrig någonting. Inte ens en tummetott. Minnen från en liten koloni vi hade och morötter som blev som blyertspennor, som allra mest. Att jag fortfarande nyper mig i armen om något faktiskt gror. Så det är en kärlek med rädsla och besvikelse i botten. En tioårings oro och längtan som jag försöker mota bort.
Tredje året och äntligen luddiga knoppar på magnoliaträdet jag fick i födelsedagspresent. Oj, oj... Gullvivorna har kommit, förgätmigej och tussilago likaså. Till och med två små kronärtskocksknoppar från förra årets sådd har tittat opp. Och sparrisen den kommer väl i år igen, snälla snälla nån? Det doftar redan barndomssommar, vid lerig Ekoln-strand. Lite för kallt, men somrigt och med smulton på rad och strån i hand.
Det lättar. Luften bär spår av liv. Döden är alltid närvarande, nuet snabbt ett då.
Det här blyga vårljuset och dagarna som går. Kan inte skriva, kan inte tänka, kan inte hitta min kärna. Flyter tungt. Drömmarna så oklara. Jag bär på streptokocker.
Läste en intervju i ETC med Roland Paulsen som väckte tankar och frågor. Jag håller med om mycket, men inte allt. Jag håller inte med om arbetets meningslöshet, även om vissa jobb ter sig rätt så hjärndöda. Däremot är jag övertygad om att vi jobbar för mycket, men även att de flesta av oss älskar att producera och skapa: hjälpa till, föda eller bruka. Berika varandra med våra olika färdigheter. Vi hungrar efter både kärlek och bekräftelse, vi människor. Visst, det finns säkert de som inte tycker om något alls, men de är troligtvis en försvinnande liten grupp människor. Alla jag känner är stolta över sina jobb, sina färdigheter och hobbies. Och vi spinner likt katter när någon ser oss göra något fint, eller bra. Vi klappar oss själv ömt på kinden, eller high five:ar oss när altanbygget äntligen är klart. Jag tror att vi är sådana. Och jag tror att vi är giriga med, i viss utsträckning. För jag är rätt säker på att de flesta vill ha mer än en medborgarlön: alltså kommer vi att fortsätta jobba på, men med mer glädje och frivillighet, och utan kniven mot strupen*1. Färre timmar, fler att dela arbetet med. Skillnaden ligger i detta, precis som med den goda chefen. Den goda chefen som ser oss, lyfter oss. Den chefen som vi vill göra glad, som vi känner oss lojala mot. Inte på grund av lönen, utan för att vi växer och blir sedda och känner oss viktiga, behövda och bra. Den andre, den allra vanligaste sortens chef, vill oftast låta oss leva i osäker ovisshet och skapar både ångest och oro och i värsta fall sjukdom och mobbning . Där den knappa mödan ligger i lönen och uppdraget i sig, men hjärtat är någon annanstans. (Och apropå vanligaste sortens chef: kanske vore det på tiden att göra om de där psykologiska lämplighetstesten som så många rekryterare pysslar med? Kanske, om man alltför lättvindigt och enkelt kan svara på så pass komplexa frågor, att man faktiskt har ett personlighetsdrag som mer liknar en psykopats, än vad en analytisk och genomtänkt chefsperson bör ha? Att gilla att oreflekterat bestämma (till exempel), är inte detsamma som att vara skicklig på att delegera, fatta riktiga och viktiga beslut, vara inspirerande, empatisk, kunnig, lyssnande eller på något vis lämpad. Eller vara peppad på bra företagsresultat och -klimat (det brukar hänga ihop)).
Så satt jag på bussen in till doktorn igår och funderade kring det där med löner och vilka arbeten som verkligen är viktiga. På lönesättningen, och dem som vi verkligen behöver: Lärare, läkare, förskolepersonal, hemtjänst, brandmän, städare av offentlig miljö, arkitekter, chaufförer, byggarbetare, brevbärare och så vidare, och så vidare. Alltså, dom som verkligen behövs för att samhället ska fungera och röra på sig och vara tryggt. Jag tänkte även på konstnärerna: att de behövs, men att jag inte har en aning om hur man kan sätta ett rimligt pris på en personlig och abstrakt upplevelse som kan vara banbrytande för en och samtidigt helt ointressant för en annan. Och hela tiden återkommer tanken kring konstnärslönens värde och betydelse för ett gott samhälle, men även att det där med medborgarlön kanske inte vore alltför dumt? Tänk om socionomerna fick arbeta med det som de är utbildade till att göra: hjälpa utsatta människor och inte bara administrera och kontrollera? Tänk om de fick rädda misshandlade barn och människor i tid, istället? Tänk om arbetsförmedlarna kunde få förmedla jobb? Jag älskar idén kring basinkomst, även om jag vet för lite i dagsläget. Jag har länge tänkt på det som lite naivt flummigt, men ju skarpare läget blir, desto mer befriande känns tanken. Den här idén vurmades det även för från republikanskt håll en gång i tiden. Ja, bara känn på tanken lite. Mindre administration och kontroll och högre (livs)kvalitet för fler. Så enkelt och lättsamt. Och den där strulputten som inte reder ut att arbeta, kanske vi kan stå ut med det för att alla andra ska kunna få ha det bättre i livet, på arbetet och för vår framtids skull? Så tänkte jag på vilka arbeten vi kan klara oss utan och ett är väl faktiskt hemstädningen, vilket Nina Björk vackert formulerat i DN 2006. Det finns bara ett aber och det är den stora ojämlikheten. Vem städar och vem städar inte i hemmen? Kan vi gå ner i arbetstid så att vi reder ut barn och städning tillsammans istället? Eller är denna tanke helt vettlöst och sjuk? Tänk om vi kunde satsa på miljön istället. På varandra. På livet som är alldeles för kort. Så jag vrålar: NEEEEEJ, till dagens ledare i samma tidning. Vi måste och borde verkligen inte cementera orättvisorna, så som DN-ledaren önskar: Den lågutbildade (oftast) städerskan (kvinna, oftast) kommer att gå sönder tidigare och få lägre pension bara på grund av sitt kön och livets slump eller arv - och den som beställt tjänsten (oavsett kön) kommer att leva flera år längre, med substantiellt högre pension och livskvalitet. Är vi okej med det här? Hur motiverar vi för oss själva att det är viktigare att göra (ekonomisk)karriär på en annan människas bekostnad, än att putsa våra egna skor? Som jag önskar att vi kunde pusta våra skor själva och istället betala rediga löner till dem som sliter och behövs på riktigt.
Vi har haft städerska hemma och mitt enda försvar är att jag är sjuk, småbarnsförälder och hade möjlighet. Jag har också själv jobbat som städerska, vilket jag skrivit om tidigare. Men varje gång jag går hemma och städar så går jag och nynnar, alltid helt spontant och högst omedvetet, på Internationalen*2. Just sayin'... Vi måste jobba på det här med jämlikheten (överallt) och vi måste börja tro på något, på varandra och en framtid. Alltså: MILJÖN. NU. Fortfarande undrar jag om man städat bort bajset från toaletten på neurolog-avdelningen jag låg på i Malmö. Troligtvis inte. Jag skulle också vilja skriva om samhällsnyttan och besparingarna vi gemensamt skulle göra genom att lyfta städyrkets lön och anseende. Men det saknas verkligen intresse för det.
Puss puss och upp till kamp i alla fall!
/Döden döden döden
... och ska vi lösa vårdkrisen någon gång? Tänk om det fanns vårdplatser så att sjuka fick sin behandling, eller operation, i tid. Där platser fanns och till vad de var ämnade för, och att det fanns personal, inte minst. Tänk om vårdpersonalen, som vi bevisligen är högst beroende av, fick lön för mödan. Wow. Då kanske pensionärer och sjuka fick ha det tryggt och fint och vänligt omkring sig tillsammans med personalen. Så enkelt egentligen, om vi orkade och ville, på riktigt. Tänk så mycket friskare och gladare vi skulle bli. Till allas glädje.
*1 man ska inte behöva bli hemlös för att man blivit sjuk, olycklig eller bara blivit drabbad av livet självt. Man måste få lov att gå sönder utan att bli sparkad på. Vi pratar inte heller om hur farligt det faktiskt är med alla osäkra anställningar (att inte våga eller kunna vara sjuk, som den tyske piloten, eller vem som helst som inte har råd att vara hemma och sedan smittar alla andra). Så dumsnålt av samhälle och arbetsgivare. Dessutom bidrar detta till att människor faktiskt inte vågar byta jobb. Ond spiral, eller vad man nu säger. En död, farlig och knasig arbetsmarknad, om ni frågar mig. Dessutom: hur ska folk kunna flytta dit jobben finns när det inte finns bostäder i någon form till en rimlig kostnad? Hur kunde vi låta detta ske? Friheten lyser tydligt och klart med sin frånvaro, men billigt med städhjälp det är viktigt, det.
* 2 Alternativt, Tuffe, tuffe tåget går, eller Samborombon, en liten by förutan gata, den ligger inte långt från Rio de la Plata...
erik nises 
