Fragmentering

Will you lead me to the River?

Public service!

Klarar inte av någonting just nu. Att samla ihop mig och delarna som skramlar runt i mitt alltmer tomma, försvagade skal. Läser en snutt här och en snutt där. Behöver en defragmentering; en uppfräschning och nya hyllor att samla bättre, klokare tankar på.

Lämnade rehabiliteringen med en uppgiven tomhet. Eller ensamhet, snarare. Vissheten och ovissheten, drömmar och förhoppningar som bytt plats med leda, övergivenhet och besvikelse. Ensamheten, i princip konstant. Döden döden döden har varit mitt rop i tiden. Jag har inte kunnat skriva hur och vad som helst. Jag måste skydda mina barn och mig själv bakom anonymiteten. Inte för att jag vill, men jag har förlorat nästan allt; eller åtminstone något av det viktigaste en människa har: minnet, orken och (tanke)förmågan. Det som en gång var jag. Jag har inte råd att offra så mycket mer. Sorgen och tacksamheten i samma sketna andetag. Måste kliva fram och vidare, men det hänger så löst.

'som Dostojevskij sa att 'var och en är ansvarig för allt, inför alla'. Orörliga eller handlande har vi alltid en vikt på jorden; varje vägran är ett val, varje tystnad har en röst. Själva vår passivitet är något vi har velat; för att inte välja måste vi också välja att inte välja; det är omöjligt att slippa undan.' Från Pyrrhus & Cineas, Simone De Beauvoir.

Där ute rasar kloka tankar blandat med höga arga röster; svaga pip och hatfulla vrål. En som gråter, någon som skryter, och så hånarna, hotarna och häcklarna. De tysta som går runt, runt, runt. Fågeholksblickarna och alla andra som blev över.

Jag ville svara Heidi Avellan (du har många kloka invändingar, men också aningens fel, anser jag) och detsamma gäller dig Björn af Kleen (pssst, det finns ingen kampanj mot duktiga flickor!). Hjälp duktiga kvinnliga akademiker (men inte genom att klappa dem på huvudet), istället. Hjälp dem genom att skapa ett mer jämlikt samhälle. Det gagnar alla. Låt inte flickans lön bli ordet duktig. Gå till närmsta ätstörningsklinik så får ni se vilka som hamnat där. Jag skulle vilja bannlysa ordet duktig några år, bara på prov, för se vad som skulle hända med oss människor då? Tänk om ordet god, hängiven, eller empatisk, härlig, tankfull, klok, skrattig, känslig, stark, lustig, viktig, kreativ eller intressant fick ersätta ordet duktig en tid? Men vi människor tycker så olika. Så flickorna får väl fortsätta plugga, föda barn, sträva efter perfektion, och alltid tjäna lite, lite mindre och i värsta fall må lite sämre*?

Däremot håller jag med om: Work hard, be nice - och citerar Simone De Beauvoir igen från samma kapitel som ovan: 'Det mänskliga varat existerar i formen av projekt som inte är projekt mot döden, utan projekt i riktning mot singulära ändamål. Hon jagar, hon fiskar, hon bygger instrument, hon skriver böcker: detta är inte förnöjelser, undanflykter, utan en rörelse mot varat; människan gör för att vara' och precis därför är jag här. Bara för att existera. För att kunna (få) vara. För att lindra ensamheten och känna att tanken inte dött ifrån mig helt, även om delarna inte sitter och är där de ska. Identiteten.

Allting hör hela tiden ihop. Här ett klokt inlägg om skola, utbildning och public service, bland det viktigaste vi har. Där är väl (?) de flesta överen,  även om vi må tvista kring finansieringsmodellerna, och oavsett politisk riktning, eller snarare filosofisk, läggning. Passar på att nämna Dick Harrisons text i Neo om kvinnornas frånvaro i Svenska läromedel också. Jag vet inte om han har alla rätt, men oavsett, så är texten viktig. Jag vill att våra barn, och mina döttrar, ska ha texter som dessa i ryggen när de växer upp. Konspirationsteorier, eller inte. Ärlig talat, jag står inte ut med missunnsamheten, rädslan och hatet för det främmande - och sanningen är att det bara är snällhet och skolan som kan rädda oss från denna kloakliknande rasistvärld vi lever i. En tid då avskyvärda grupper som IS kan existera.

Lite hederlighet och bildning är något att kämpa för. Jag själv är ganska ointressant, men får jag bredda min horisont så kanske solen tittar fram igen och jag får lära mig något nytt?

Fick ett mail från yogainstruktören jag ska till på måndag (håll i hatten!) och det stod något i stil med detta:

“Practice kindness all day to everybody 

and you will realize you’re already in heaven now.”

(Jack Kerouac)

Nej, näven i luften, lite för lite kaffe idag. Ska jobba på snällheten. Absolut. Jag lovar.

 Puss!
/Döden döden döden

* Jag känner några kvinnor som faktiskt lyckats med detta och har fantastiska karriärer och relationer och barn på det, men den stora majoriteten, säg 98%, duktiga kvinnor jag känner är trötta och ibland väldigt olyckliga trots år av studier och regelbunden motion. Eller så blir de försörjda av en man, för att hinna med det där pusslet. Inte har alla duktiga flickor blivit några makthavare med god löneutveckling heller. Trots allt kämpande. Trots all så kallad duktighet. Dessutom tror jag inte på studier som ett självändamål i sig, även om bildning är grunden för alla goda samhällen. Jag tror att kvinnor måste få ha andra behov av annat än att längta efter att bli sedda i skolbänken. Nu tvingas begåvade människor som inte klarar skolhetsen, eller har otur med oengagerade, eller på annat sätt frånvarande föräldrar, (eller trötta och överbelastade lärare) bli pigor åt mindre begåvade människor som bara haft turen att födas in i rätt hem. Så, apropå begåvningsreserven som krymper, vilket jag talat tidigare om och Heidi nämner i sin text: Kan inte människor få vara som de är? Kan några få gå och drälla ett par år, för att sedan bli kirurger, krukmakare, poliser eller cirkusartister. Människor med lite livserfarenhet med yrkesval baserade på intresse/talang är väl att föredra, än osjälvständiga robotar som vara gör vad som förväntas av dem? Jag kan ha fel, men vet någon hur det är att vara flicka och inte vara tyst, lydig och duktig? Vilka fasansfulla konsekvenser det kan få för en flicka. Om en flicka väljer att vara en hel människa (sig själv någorlunda trogen): inte undfallande och ljuv, utan lite gapig och stark, lite som vanliga pojkar får lova att vara. Där kan vi tala om en riktig normterror. Flickor ska vara tysta, mjuka och duktiga (och fnissa lite gulligt med huvudet på sned och gärna med glitter i blick) - och pojkar kan göra lite precis hur som helst, men gärna i blått, brunt eller grönt och med hårdhänt, byggteknisk och sportig stil. Eftertänksamma, introverta pojkar kan ha det minst lika svårt. Orättvist, skulle mina kloka barn kalla det. Jag säger inte att det är fel med prinsar och prinsessor, men jag är tvärsäker på att det är fel att tro att det måste se ut så, per se.