Linnea planterar

Kärnor, frön och annat.

Vill gå in och peta i den förra texten. Lite slarvigt skriven är den allt. Så ursäkta och förlåt, men min intention var faktiskt god. Fast kanske alla texter får lov att vara så nu? Jag har ingen att svara inför, men så ser jag att ni läser bloggen. Jag vet inte om ni tycker om den, eller inte, men alla verkar vänliga och fina. Att vi är överens om att vi får tycka lite olika, bara vi är snälla mot varandra. Jag inbillar mig det i alla fall. Jag tänker att jag borde skiva om blommor mer. Om söta saker och den stora kärleken till barnen. Att mitt stora intresse i livet är att älska dem. Det är mer än ett tidsfördriv, det är en passion med mycket otillräcklighet och oro, och en slags varm oändlig ofattbarbarhet. Jag känner mig så extremt tacksam.

Solen värmer, nästan bränner i pannan. Katten ligger inne på soffan och inväntar kvällsmat och nattliv. Det doftar av uppvärmt trä, blommor, sött, en strimma gödsel, hav och tång, men också från det heta kaffet i min kopp. Koltrastarna spankulerar lugnt omkring. Det verkar vara vi idag.

Trädgården pockar på mig, men jag vet inte vart jag ska ta vägen riktigt. Jag känner mig så osäker. Det där med fröna och årstiderna, lökarna: prunket och prakten som jag drömmer längtansfulla drömmar om. Blir bara så förvirrad, och så minns jag min barndoms älsklingsbok. Hur jag drömde och fascinerades, planerade, planterade och sådde, och så bidde det aldrig någonting. Inte ens en tummetott. Minnen från en liten koloni vi hade och morötter som blev som blyertspennor, som allra mest. Att jag fortfarande nyper mig i armen om något faktiskt gror. Så det är en kärlek med rädsla och besvikelse i botten. En tioårings oro och längtan som jag försöker mota bort.

Tredje året och äntligen luddiga knoppar på magnoliaträdet jag fick i födelsedagspresent. Oj, oj... Gullvivorna har kommit, förgätmigej och tussilago likaså. Till och med två små kronärtskocksknoppar från förra årets sådd har tittat opp. Och sparrisen den kommer väl i år igen, snälla snälla nån? Det doftar redan barndomssommar, vid lerig Ekoln-strand. Lite för kallt, men somrigt och med smulton på rad och strån i hand.   

Fredagskänslor och fågelkvitter 

/Döden döden döden

 Tänk om knopparna aldrig slår ut...