onsdag 8 april 2015

The greater good

Det lättar. Luften bär spår av liv. Döden är alltid närvarande, nuet snabbt ett då.

Det här blyga vårljuset och dagarna som går. Kan inte skriva, kan inte tänka, kan inte hitta min kärna. Flyter tungt. Drömmarna så oklara. Jag bär på streptokocker.

Läste en intervju i ETC med Roland Paulsen som väckte tankar och frågor. Jag håller med om mycket, men inte allt. Jag håller inte med om arbetets meningslöshet, även om vissa jobb ter sig rätt så hjärndöda. Däremot är jag övertygad om att vi jobbar för mycket, men även att de flesta av oss älskar att producera och skapa: hjälpa till, föda eller bruka. Berika varandra med våra olika färdigheter. Vi hungrar efter både kärlek och bekräftelse, vi människor. Visst, det finns säkert de som inte tycker om något alls, men de är troligtvis en försvinnande liten grupp människor. Alla jag känner är stolta över sina jobb, sina färdigheter och hobbies. Och vi spinner likt katter när någon ser oss göra något fint, eller bra. Vi klappar oss själv ömt på kinden, eller high five:ar oss när altanbygget äntligen är klart. Jag tror att vi är sådana. Och jag tror att vi är giriga med, i viss utsträckning. För jag är rätt säker på att de flesta vill ha mer än en medborgarlön: alltså kommer vi att fortsätta jobba på, men med mer glädje och frivillighet, och utan kniven mot strupen*1. Färre timmar, fler att dela arbetet med. Skillnaden ligger i detta, precis som med den goda chefen. Den goda chefen som ser oss, lyfter oss. Den chefen som vi vill göra glad, som vi känner oss lojala mot. Inte på grund av lönen, utan för att vi växer och blir sedda och känner oss viktiga, behövda och bra. Den andre, den allra vanligaste sortens chef, vill oftast låta oss leva i osäker ovisshet och skapar både ångest och oro och i värsta fall sjukdom och mobbning . Där den knappa mödan ligger i lönen och uppdraget i sig, men hjärtat är någon annanstans. (Och apropå vanligaste sortens chef: kanske vore det på tiden att göra om de där psykologiska lämplighetstesten som så många rekryterare pysslar med? Kanske, om man alltför lättvindigt och enkelt kan svara på så pass komplexa frågor, att man faktiskt har ett personlighetsdrag som mer liknar en psykopats, än vad en analytisk och genomtänkt chefsperson bör ha? Att gilla att oreflekterat bestämma (till exempel), är inte detsamma som att vara skicklig på att delegera, fatta riktiga och viktiga beslut, vara inspirerande, empatisk, kunnig, lyssnande eller på något vis lämpad. Eller vara peppad på bra företagsresultat och -klimat (det brukar hänga ihop)). 

(från filmen Bird People)

Så satt jag på bussen in till doktorn igår och funderade kring det där med löner och vilka arbeten som verkligen är viktiga. På lönesättningen, och dem som vi verkligen behöver: Lärare, läkare, förskolepersonal, hemtjänst, brandmän, städare av offentlig miljö, arkitekter, chaufförer, byggarbetare, brevbärare och så vidare, och så vidare. Alltså, dom som verkligen behövs för att samhället ska fungera och röra på sig och vara tryggt. Jag tänkte även på konstnärerna: att de behövs, men att jag inte har en aning om hur man kan sätta ett rimligt pris på en personlig och abstrakt upplevelse som kan vara banbrytande för en och samtidigt helt ointressant för en annan. Och hela tiden återkommer tanken kring konstnärslönens värde och betydelse för ett gott samhälle, men även att det där med medborgarlön kanske inte vore alltför dumt? Tänk om socionomerna fick arbeta med det som de är utbildade till att göra: hjälpa utsatta människor och inte bara administrera och kontrollera? Tänk om de fick rädda misshandlade barn och människor i tid, istället? Tänk om arbetsförmedlarna kunde få förmedla jobb? Jag älskar idén kring basinkomst, även om jag vet för lite i dagsläget. Jag har länge tänkt på det som lite naivt flummigt, men ju skarpare läget blir, desto mer befriande känns tanken. Den här idén vurmades det även för från republikanskt håll en gång i tiden. Ja, bara känn på tanken lite. Mindre administration och kontroll och högre (livs)kvalitet för fler. Så enkelt och lättsamt. Och den där strulputten som inte reder ut att arbeta, kanske vi kan stå ut med det för att alla andra ska kunna få ha det bättre i livet, på arbetet och för vår framtids skull? Så tänkte jag på vilka arbeten vi kan klara oss utan och ett är väl faktiskt hemstädningen, vilket Nina Björk vackert formulerat i DN 2006. Det finns bara ett aber och det är den stora ojämlikheten. Vem städar och vem städar inte i hemmen? Kan vi gå ner i arbetstid så att vi reder ut barn och städning tillsammans istället? Eller är denna tanke helt vettlöst och sjuk?  Tänk om vi kunde satsa på miljön istället. På varandra. På livet som är alldeles för kort. Så jag vrålar: NEEEEEJ, till dagens ledare i samma tidning. Vi måste och borde verkligen inte cementera orättvisorna, så som DN-ledaren önskar: Den lågutbildade (oftast) städerskan (kvinna, oftast) kommer att gå sönder tidigare och få lägre pension bara på grund av sitt kön och livets slump eller arv - och den som beställt tjänsten (oavsett kön) kommer att leva flera år längre, med substantiellt högre pension och livskvalitet. Är vi okej med det här? Hur motiverar vi för oss själva att det är viktigare att göra (ekonomisk)karriär på en annan människas bekostnad, än att putsa våra egna skor? Som jag önskar att vi kunde pusta våra skor själva och istället betala rediga löner till dem som sliter och behövs på riktigt.

Vi har haft städerska hemma och mitt enda försvar är att jag är sjuk, småbarnsförälder och hade möjlighet. Jag har också själv jobbat som städerska, vilket jag skrivit om tidigare. Men varje gång jag går hemma och städar så går jag och nynnar, alltid helt spontant och högst omedvetet, på Internationalen*2. Just sayin'... Vi måste jobba på det här med jämlikheten (överallt) och vi måste börja tro på något, på varandra och en framtid. Alltså: MILJÖN. NU.  Fortfarande undrar jag om man städat bort bajset från toaletten på neurolog-avdelningen jag låg på i Malmö. Troligtvis inte. Jag skulle också vilja skriva om samhällsnyttan och besparingarna vi gemensamt skulle göra genom att lyfta städyrkets lön och anseende. Men det saknas verkligen intresse för det.


Puss puss och upp till kamp i alla fall!

/Döden döden döden

... och ska vi lösa vårdkrisen någon gång? Tänk om det fanns vårdplatser så att sjuka fick sin behandling, eller operation, i tid. Där platser fanns och till vad de var ämnade för, och att det fanns personal, inte minst. Tänk om vårdpersonalen, som vi bevisligen är högst beroende av, fick lön för mödan. Wow. Då kanske pensionärer och sjuka fick ha det tryggt och fint och vänligt omkring sig tillsammans med personalen. Så enkelt egentligen, om vi orkade och ville, på riktigt. Tänk så mycket friskare och gladare vi skulle bli. Till allas glädje.



*1 man ska inte behöva bli hemlös för att man blivit sjuk, olycklig eller bara blivit drabbad av livet självt.  Man måste få lov att gå sönder utan att bli sparkad på. Vi pratar inte heller om hur farligt det faktiskt är med alla osäkra anställningar (att inte våga eller kunna vara sjuk, som den tyske piloten, eller vem som helst som inte har råd att vara hemma och sedan smittar alla andra). Så dumsnålt av samhälle och arbetsgivare. Dessutom bidrar detta till att människor faktiskt inte vågar byta jobb. Ond spiral, eller vad man nu säger. En död, farlig och knasig arbetsmarknad, om ni frågar mig. Dessutom: hur ska folk kunna flytta dit jobben finns när det inte finns bostäder i någon form till en rimlig kostnad? Hur kunde vi låta detta ske? Friheten lyser tydligt och klart med sin frånvaro, men billigt med städhjälp det är viktigt, det.

* 2 Alternativt, Tuffe, tuffe tåget går, eller Samborombon, en liten by förutan gata,
den ligger inte långt från Rio de la Plata...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar