Läsförsåelsen

Reptilerna

Blev så glad när jag läste Kajsa Ekis Ekmans (hon är bara så bäst ibland) text om Zarembas senaste artikelserie i DN. Om textens innehåll, med kristallklar analys, som vanligt. Jag snubblade själv till ett slag på grund av erfarenheter av egenmäktighet med barn. Där en förälder, en man, i fallet jag tänker på, tvingades ge upp kampen om barnet för barnets skull. För att inte slita sönder mer. Trots rätt i rätt och laga mening, all kärlek och de förlorade åren. Men alltid: barnet först. Alltid. Skilsmässor kan göra troll av vanligt folk. Den här mannen blev behandlad sämre än misshandlande incestföräldrar och sådant är väldigt svårt att förstå. Att alla står handfallna och livrädda vid sidan om. Och samtidigt, det är föräldrarnas känslor och intressen man fokuserar på. Aldrig barnens. Intrigmakare och människor i sorg. Krossade hjärtan och hämndlystnad likaså. Ja, reptilhjärnor på högvarv ska man passa sig noga för, men jag gissar att nästan vem som helst kan trilla dit?  Det gör så himla, himla ont bara (och: vuxnana, ni ska veta bättre). Så Ebba Witt-Brattströms raseri kändes friskt och lite himlastormande även om min tankes melodi går ungefär såhär: Varför nu, kära du? Varför nu, kära du? 80-tal, 90-tal, 00-tal så varför just nu, kära du? Men jag gissar att det ska jag nog skita i. Frågorna är trots allt ständiga (läs Ekis-texten, snälla) och tiden flyter liksom bara på. Sen var den här etc-texten också uppfriskande, fenomenet går att applicera på de flesta män och grupper om man tänker efter. Musikbranschen, sportvärlden, och alla andra världar känns det som. Vi rasar och vi faller. Kravlar oss upp, och sen, det vet vi inget om. På samma vis i ny kostym: på repeat. Vi måste bara våga prata om det. Även om det svåraste (ursinnigt och tragiskt om övergrepp och rätten att uttrycka sig fritt om dem). Vi är sällan så unika eller ensamma som vi tror och känner oss. Det är modigt, ärligt och starkt att att ta itu med sina problem, erfarenheter och känslor efter bästa förmåga; det är väldigt sorgligt och själsdödande att blunda för dem i för stor utsträckning. Sen kan man väl vara en glad och ytlig lax också. Och att alltid tänka när man läser en text, eller hör någon tala: vad är det som sägs, eller skrivs på riktig; inte hur, utan vad. Så: Barnen barnen barnen och när föräldrarna brister måste andra finnas till. Det borde vi väl alla vara överens om. Vi är liksom vuxna nu.

Ibland tänker jag att livslögnen nog är den värsta. Men man får jobba med det där.  Ständigt, och om man orkar och vill ta ansvar för sig och sina nära. 

(❤ Läs Jan Gradvall om samhällsfaran med ojämlikhet ur ett journalistiskt perspektiv. Eftersom min tankeförmåga och känsla för språk brister (hade väl  tänkt knyta ihop säcken med något i stil med barnens rättigheter, manligheten och allas rätt till utbildning; och därmed ett språk och en rimlig chans yadayada), men lämnar jag över till Rich (från Brain Pickings) istället):

'We have become a pyramidic society of the omnivorously acquisitive few, an insecure, dwindling middle class, and a multiplying number of ill-served, throwaway citizens and workers 
[resulting in] a kind of public breakdown, with symptoms along a spectrum from acute self-involvement to extreme anxiety to individual and group violence.'

Kärlek och kaffe,

/Döden döden döden

Och Adrienne Richs-citatet ovan passar så väldigt fint ihop med ämnet människorna vi inte ser och dem vi inte anser har några som helst rättigheter att leva drägliga liv (på lyckligt lottades bekostnad i alla fall). Här: Lena Sundström och så Niklas Orrenius och Josefin Sköld om detta. Och för dem utan empatisk förmåga: tänk på er egen säkerhet. Vill du äta på en restaurang där människor inte har råd att vara sjuka? Vill du flyga flygplan, eller åka buss, taxi, ambulans, tåg med personal som inte mår bra? Vill du bli opererad i ett dåligt städat rum? Vill du känna det ständiga hotet, till och med från maten. Har du råd med rikigt usla löner och villkor  på rikigt? Eller gillar ni bara spänningen, living, lite fniss-fniss, on the edge. Nä, bra löner och liv åt alla.

Tycker du om gamla tryck. Här fanns en del fina <3