Ljuva maj

Have mercy

Trött så att jag skakar. Vidrigt i allt det vackra. Försöker låtsas att det går att bära. Det gör så ont bara. Överallt. När döden, i teorin, känns som en befriare. Det är den tröttheten, den värken och de konstiga kroppsliga reaktionen ni inte kan begripa. Och slipper se. Att vara så trött och så (för)krossad, utan att vara deprimerad. 

Min man sa: Du är motsatsen till en ögontjänare. Du gör precis tvärtom. Ja, så sant, den där tvångsmässiga dumheten. Jag visar er inte hur sjuk jag är, och låter det vara så. Vi pratar om det ibland och det skrämmer mig att min otydlighet gör att det finns, säkert lätt begåvnings-störda eller naiva, men i alla fall, människor som tror att det är min man som sköter ruljansen. Till exempel. Eller att jag är frisk, när jag är sjuk. Men jag erkänner, jag skyltar inte med det. Min börda, och mina barns liv (men jag ger er min morgon). 

Det läggs på hög, men känner mig glad ändå. 

För vännerna och familjen. 
För att det doftar så ljuvligt; 

så fantastisk (satans*) gott.
Vi skördar vår sparris

ikväll blir det kanske rabarberkompott.

Detta lyxliv, mitt i sorgen, och värken. 

Så nu flyr vi fältet, lilla M och jag för en liten, liten stund. Vi tänkte skriva på en liten bok, eller bara äta glass. Jag älskar livet och respekterar det högt. Precis som döden som alltid finns här ibland oss. Försöker stilla det stressade hjärtat. Fånga nuet, den där omöjliga möjligheten. Nu, nu, nu, var är du nu, lilla du? 

Fick en födelsedagspresent på posten, den ska vi använda, lilla M och jag: skissa våra drömmar i. 

Tack, kära vän. 

Jag tänker också att man ska passa sig för så himla mycket när man är sjuk. Avundsjukans gröna svavelos. Att bli för fattig. Att bli för sjuk. Att ta plats. Att unna sig fel. Vara för glad. Jag undrar varför det är så? Vad beror den mänskliga empatibristen på, rent psykologiskt? Finns det ett namn på denna sjukdom; när människor blir galna och fyllda av vrede över att tänka sig att dem som har det sämst: svårt sjuka, flyktingar, psykiskt sjuka och så vidare, eventuellt skulle kunna få ha det lite bra, men är helt okej med överdriven lyx hos dem som har det bäst? Varför sticker det som eld och nålar i en vanlig, vänlig själ? Jag begriper inte det.

Här en artikel om utmattningssyndrom och högersidig skada på hjärnan, vilket jag drabbades av på grund av stroken. Det är inte exakt likadant, men nära. Den där oförmågan att planera, få någon som helst överblick och så människor som som låter (alla dessa ljud: vardagsterrorn!). Det som inte syns, men som gör hela världen så obegriplig och svår att förstå sig på. Stressens konsekvenser, eller bara bristande sjukvårdskompetens. Så alla mina fina vänner: bli inte sjuka den här sommaren heller. Lova mig det, okej? Och ta det med lite ro och en kopp kaffe, eller nåt'. Vi kan väl låtsas en pyttestund att man kan välja i alla fall.

Jag hukar mig för Jante och mig själv, men reser mig för de små. De mjuka två. 

/Döden döden döden
(p.s. är en ovanligt lyckligt lottat människa i alla avseenden ändå)

Morgondagg i stora tofflor. Endast jag och katten är vakna. 

* förlåt