Sjukdomsinsikt

Det saknas. Nästan överallt. 

En klok läkare sa till mig att bara för att människor är sjuka blir de inte snällare för den sakens skull. De som redan är arga blir inte mer frimodiga, utan argare. Rädslor har en förmåga att påverka oss. Det är inte lätt att vara sjuk, och det är inte lätt att vara nära, eller ens perifert, heller. Att veta hur man ska lägga sina ägg lagom varsamt. En person jag känner (LL <3) som drabbats av cancer men är frisk nu delade den här sidan och jag tänker att de där korten hade jag också gärna fått! <3 Well put, sanna mina ord. Sedan kan vi inte heller förvänta oss att alla ska förstå hur vi vill bli behandlade när vi drabbas av sjukdom, eller sorg. Vi kanske inte vet det själva ens en gång, men korten är bra.

Såg också en rolig, eller kanske udda, TED-talk, där en neurolog som drabbats av en vänstersidig stroke berättar om sina upplevelser. För nog händer det saker med en, och alla runtomkring en, när man blivit sjuk, även om alla inte når insikt eller nirvana, för den sakens skull. Ibland vill man gråta, ibland måste man få skratta. 

Vi måste satsa på vården: sjukvård, behandling, rehabilitering åt alla så snabbt som möjligt. Det kostar för mycket för samhället med alla primära och sekundära skador och (onödiga) dödsfall. Det kostar så oändligt mycket mer för hela samhället än den regionala vårdbudgeten. Jag lovar och svär. 

Livet betyder ingen annat än vägen mot döden. Låt vägen vara så vacker, intressant och sann som möjligt. Nej, jag lever inte som jag lär, jag är inte ens i närheten av det, men jag vill och jobbar väl på det när det finns minsta möjliga ork. Man kämpar ju på så gott man bara kan (och det vänder väl, om inte annat...?). 

Puss!

/Döden döden döden

Några pyttesaker till bara, det var ett viktigt inslag om barns könsidentitet på Aktuellt för ett par kvällar sedan. Samma kväll var det även ett inslag om barnfetma och båda inslagen diskuterades med inbjuden, sakkunnig gäst. Var det bara jag som reagerade på programledarens ton, påståenden och frågor? Kanske speciellt när det gällde barnfetman och den press och familjära mobbningen barnen utsätts för. Jag blev lite illa berörd. Så kan man ju undra över varför man fokuserar så på barnen. Man måste väl finna orsakerna, inte enbart symptomen, om ni förstår hur jag tänker? 

- och varför i hela friden sa ingen någonting (Steve Reich)?? Det vilar ett slags overklighetsskimmer över detta.