Som klister

Dagarna. Dagarna som bara går. Simskola måndag till fredag och kyliga vindar. Blommorna blommar och tomatplantorna växer samtidigt som jag bara vill hytta med näven och känner att det här är faktiskt inte okej. Att det väl vore rimligt att få ha det varmt här hemma med? Låta kroppen slappna av lite grann. Det är ingen ordning på sakernas tillstånd. Hela vintern gick jag och trånade efter vintern, sedan kom våren och bara gled förbi och häromkvällen kände en strimma i luften. Det första jag tänkte var: oh, vilken klar och friskt liten vind, tills jag kände den: hösten! Nu hoppas jag ju innerligt att det bara var en släng av något annat och att värmen kommer hit och upp till oss. Förväntningar är svåra att brottas med ibland. 

Jag orkar, hinner och kan inte skriva. Jag tror att jag håller på att bli galen ibland. Av trötthet, sorg, leda eller medelåldersfnatt. Något som alltid skaver. Stöket och det det fina. Som en vemodig film som jag inte kan styra över alls. Jag bara fortsätter att gå, helt utan riktning. Och sen: The End? Allt det jag inte kan påverka.

Min mormor sa något i stil med (när det gällde vänner) att när man tycker att alla andra är dumma så är det oftast en själv som har störst problem. Just nu är jag i en sådan loop, en uppgivenhetsloop när det gäller sakernas och världens tillstånd: jag ger upp! Jag orkar inte läsa om fler dumheter inom sjukvården, EU, fattigdom, orättvisors, bin som dör och svåra sjukdomar. Kan inte folk bara skärpa sig, liksom. Men jag vet, det fungerar inte riktigt så. Så jag håller näbben och borde väl vässa mina klor. Istället filar och borstar jag mig mjuk och len i kanterna. Jag vet inte vad som är bäst. Det är väl mig det är fel på förmodligen. 

Dagarna i Paris lämnade ett hål i mitt hjärta. Sov så sött och tungt, drog benen efter mig och all denna vänlighet. Sol och värme, gott gott kaffe. En kopp café noisette och ett glas vatten, merci (merci, my little way of saying thanks, merci for being you..).. Eller något i den stilen.  30 grader varm, ett häftigt regn och så har det dunstat bort på ett par minuter max. En park och vackra rosor och att fortfarande blir sedd. Att en blick, ett regn, en ost och några lugna varma dagarna kan göra så mycket. Fylla en med både glädje, vila, sorg och en slags livspanik. Jag jobbar på att njuta, fånga livet i det lilla men jag måste få drömma om det det stora ibland. Eller så är det bara dumt. Jag vet ärligt talat inte.

Jag vaknar i arla morgonstund, utvilad och overklig på något sätt. Lutar mig ut över den varma lugna lilla Parisgatan med håret, risigt på ända. Nattlinnets hål är decimeterstora i spetsen och allt är solkigt och nött. Om någon sett mig hade de tagit mig för en clochard. Nu har jag köpt mig ett nattlinne i sidentrikå och ett med hjärtan på, samt ett knallrött läppstift. Tack Skatteverket. Att känna sig fin inifrån och ut. Nödvändigt, om man kan. Ibland.

Så avslutningsvis, se nu på Mina två liv #minatvåliv på SVT play. Så fantastiskt jättebra och viktigt.
Snälla alla rädda, nu jobbar vi tillsammans med det där som kallas empati och tolerans. Och sluta kriga och tävla, jag pallar inte mer. Att alla måste ha rätt hela tiden. Orkar inte med det mer. Det är så... Det är så, så otroligt töntigt.

Idag gifter sig F och C och jag stannar hemma med flickorna. Fint på två helt olika sätt. Merci, my little way of saying thanks, merci for being you... Som klister och eventuellt (?!) något bättre än Barbie Girl som jag gått och nynnat på en tid.

Puss och håll i midsommarkransarna!

/Döden döden döden