WE ARE THE FREAKS

och rädslorna.

Olle Ljungström, Nina Simone, Nick Drake, Jason Molina och så fortsatte det. Melankolin och allt det vi knappast nämner. Sambanden och vilka vi är. Vem, eller vilka vi hör ihop med. Läser om Jan Gradvalls skräck och Karin Johannisson och jag känner igen mig. Ska försöka lyssna på hennes Sommar om Tårar.

Längtar till Ingmar Bergmanstan, älskar Malmö. Fortfarande en främmande fågel i villalandskapet, men det är vackert här om man sväljer isoleringen. Lagren av isolering. Allt har sitt pris. Precis som det där med tiden. Utmätt och begränsad, ständigt. Fan ta mina öron. Det slutar aldrig tjuta, får aldrig vila nog. Paniken. Rädslorna. Alla dessa rädslor. Min mänskliga otillräcklighet. Våra gemensamma och högst personliga mardrömmar.

Jan Gradvalls rädslor låter precis som de jag träffat som drabbats av krig berättat om. Den insikten. Den. Där. Insikten. Att helt plötsligt är allt det som var du borta utom din kropp och hjärtat som bultar och slår, pickar som ett nyfött barns. En fågelunges livslust och skräck. Och det gick så fort. Några dagar till. Jag är sådan också. Jag vet att det kommer: förr eller senare kommer allt att se helt annorlunda ut. Jag vet att människor inte orkar ta ansvar över mer än sig själva, om ens det. Po Tidholm skrev fantastiskt fint, klart och inkännande utan pekpinnar. Svante Weyler om det jag tjatat om så länge. Mitt land och mitt folk, alla dessa öar. Egentligen är vi inte mer än geografiskt sammanbundna. Länkade av närheten. Alla försöker nå ut: lyssna på mig. Några analyserar och någon berättar fint. Summan är att vi måste börja ta ansvar för varandra om vi ska kunna fortsätta leva. Så tror och känner jag. Det ringer i öronen. Nej, ingen som lyssnar ändå. Önskar att jag kunde skriva så snällt och så klokt. För oss som vill fortsätta tro.

Blyerts i mjölk, det doftar ömsom fläder, ömsom skog. Jord. Längtar alltid bort nu för tiden. Måste ta tag i det. Ja, jag vet. Men jag är i nuet och häret också. Ständigt mitt i ett andetag. Jag tänker på vem jag är och jag är jorden. Att naturen är min nationalitet, mitt Heimat. Att jag är kopplad till vissa trakter och dofter. Jag kan inte säga att mitt ursprung är vackrare eller bättre än någon annans. Det tycker jag inte. Bara att ur denna jord är jag sprungen och den rör mig väldigt starkt. Jordens, skogens, mossans och den tångiga havsremsans doft. Dessa är jag en del av. Men alla känner inte på samma vis, så är det också.

Boggs: "Nästa amerikanska revolution kommer inte att handla om jämlikhet

 utan om vad det innebär att vara människa"

Så fortsätter spellistan: Cortex The Freaks och jag tänker att så är det ju. Fast vem är vad egentligen.

Fred och kärlek.

/Döden döden döden så trött.

Och det här pratade vi om till frukosten: NASAs genomgång om vad som orsakar klimatförändringar. Kort, trevlig grafik och oerhört tydligt. Det är upp till oss nu, även om det känns knöligt och svårt. Kolla in!!