Cirklarna

mellan dikt och verklighet

Självporträtt

Som barn blev jag ofta demoniserad, men jag var också mycket älskad. Det är så mitt minne talar till mig, och eventuellt har jag fel. Jag blev ibland kallad manipulativ. Det här (hatade) ordet har följt mig i bakhuvudet genom livet. Det var inte för så längesedan jag insåg att det var jag som hade blivit manipulerad. Manipulerad till att tro på detta och inte lyssnat på ordets innebörd. Jag blev manipulerad till tystnad och en falsk bild av mig själv. För nog var jag busig och känslosam och kanske ett svårfostrat barn, som min mamma brukar säga ibland, men samtidigt fullständigt obegåvad att manipulera min omgivning. Däremot ville jag bli älskad, men vem vill inte det?
Bland alla våra sanna och falska minnen är det svårt att stå oböjd. Vi tänjer våra kroppar och förändras. Vi accepterar okritiskt andras tolkningar och påverkas av tiden vi lever i: åren, omständigheterna och dem omkring oss. Det är lurigt. Ibland behöver vi tiden och erfarenheterna för att bilden ska klarna, men med årens distans också få ett mildare, mer förlåtande filter. Bilden av förändras med dig, och våra rörelser.

Lou Reeds syster återtar kontrollen över sina minnen om sin bror och familjer (via M T-E). Att äga sitt.

Jag borde skriva mer om hur det är att inte ha något vettigt minne. Jag har varit här och tassat förr. Vem berättar sanningen om mig? Den gapige sanningssägaren, eller den som lyssnar och försöker ta in? Alla har sitt utsnitt, sin bild av sig och mig och den och det, men det fullständiga pusslet låter sig inte läggas klart. Den där mjuka känslan och doften av gran och hav och mormors andedräkt. Värmen från vårsolen, eller en allra första cigarett.

Det där om att inte kunna välja fritt. Om vem jag är om jag inte minns mig själv fem minuter senare? En slags vardagsdemens och all oro, stress och förvirring den genererar. Försöker minnas varför jag började skriva och vart jag en gång noggrant lagt de där rengjorda vinterstövlarna. Kanske är det bara känslorna och dofterna som hänger kvar till sist? Jag minns inte om det var för att berätta om sjukvårdens konstanta ojämlikhet och kris som jag började skriva, eller om hur det är att bli en annan lite grann. Kanske hade jag nog tänkt skriva mer om kaffe också? Eller var det bara för att få finnas till: existera och ta lite plats? För att äga mig själv och stå lite still med mitt.

Jag har också skrivit förr om när jag vaknade upp ur respiratorn: om att kroppen och hjärnan kortslutits för att sedan byggas upp igen. Återfå och återgå i ändrad form och modell. Och här kommer SPRÅKET in. Att jag återfann orden tack vare barn- och pekböcker, men hur svårt och stapplande det var och är. Hur svårt jag hade, och fortfarande har: att tolka text, och så det där mystiska, oändligt krävande med kommunikation. Människor och ljud och all denna ensamhet. Att sakna gehör (när jag är trött och läser för barnen kan det minst sagt låta märkligt, men dom är glada ändå). 

Så nu, nu sitter jag här och tänker att nu skriver jag bara för att jag kan. För att träna upp mig litegrann. För att minnet sviker och om mina barn vill veta mer om mig så är det här de kan lära känna mig, med mina ord, ett litet tag och så småningom. Kanske, men jag kan ju ha fel, är jag bäst lämpad att berätta berättelsen om mitt liv? Åtminstone måste vi få chans att välja vems sanning vi ska bära. 

Det enda som inte smular sönder min hjärna är bilder. Längtar efter ett sammanhang. Dricker lite kaffe. Känner mig lycklig och ledsen. Det är svårt att förklara. Bilderna blir dagboken jag inte orkar skriva. Årstiderna passerar, och återkommer. Samma och annorlunda, precis som allt annat. 

Jag borde väl skriva mer om min skada? Vad den gör med mig, mina barn och vår familj. Dråpligheterna och paniken och om alla tokiga situationer. Dela med mig mer och skratta lite högre, göra komedi av eländet, men där är jag inte än. Den där eviga brottningsmatchen och alla missförstånd. Ambivalensen och frustrationen i att å den ena sidan behöva allt stöd och förståelse som finns att mänskligt begära och samtidigt inte vilja göra en grej av det. Att inte vara ett offer eller bli stigmatiserad mer än jag redan är rent praktiskt och så vidare. Jag skulle vilja kunna skriva så att andra i en liknande situation skulle känna trösten med att vi är många, men det är svårt. Språket är ju som det är. Och jag med. Jag räcker inte till för detta alls.

Där vi är så olika och samtidigt i samma andetag och kropp: NUET. Det svårslagna, korta och precisa. Lika skrämmande som berusande. Som döden, utan berusningen med den eviga frågan: vad händer sen och vad väljer du att leva efter och tro på? Vi pratar mycket om det här hemma nu. Döden och om man blir en ängel när man dör. Mitt svar: om du tror det blir du det och så alla dessa fina barnböcker. Själv lever jag på hoppet, men vet, det gör ju ingen. 

/Döden döden döden behöver plommonrecept (på något gott, men det måste vara barnsligt enkelt!!!)

Så en snabbsummering kaffe och sjukvård:

OM kaffe. Kaffet dricker jag svart och helst ekologiskt här hemma. Kaffekulturen i Sverige är helförvirrad om ni frågar mig. Det ska drickas på spanska, italienska och franska och varje café och kedja kör sin egen tolkning. Borde det inte vara straffbart att sälja extra shots, så att kaffet ska smaka kaffe egentligen? Det är tragiskt om ni frågar mig och leder till irritation. Jag vet däremot hur jag skulle lösa detta om jag finge starta ett café, om jag haft pengar och ork det vill säga. Det är också på tok för dyrt att dricka, uppvärmd mjölk med liten touch av något som ska påminna om kaffe (tvi vale). De som har bäst kaffe i Malmö som jag känner till är Solde och Kaffebaren på Möllan och så gillar jag Njutbar och Bistro Royal på Malmö centralstation också. Bästa kaffet (och priset), <3  

OM sjukvårdskrisen: Hej på dig! Alltid lika aktuell, ojämlik och farlig. Ibland har man tur och möter kärlek, omsorg och kompetens, ibland inte. Orättvisorna är dessvärre oändliga och oacceptabla. Jag vet inte hur mycket man bör och ska tjata om detta, då ingen beslutsfattare verkar lyssna, mer än för ett kort tag om en kändis, anhörig eller kollega drabbas. Min sorg är stor. Det finns mycket bra vård att få, men också personal och patienter som far illa helt i onödan.