Det stora och det lilla

1995

Vi står vid flyktingkatastrofens rand och då tänds mitt hopp. Sverigedemokraterna

(och liknande organisationer och partier) må överleva hot och våld och bisarra lögner, men inte detta. Nu må deras idéer falla döda ner, istället för människoliv och hopp. De flesta, oavsett bakgrund, ser detta och vill hjälpa till.

 

Nittiotalet var mitt tal, men det var krig. Det var döda unga människor på tidningsomslagen då med. Min kollega A som flytt Bosnien såg sin lillebror ihjälskjuten på ett tidningsomslag. Jag minns det så väl, för jag var sur över något futtigt och jag kunde liksom inte ta in det. Jag minns idag att det jag mest brydde mig om var musik, roa mig ute på lokal och killar, om jag ska hårddra det något*. PK har jag väl alltid varit, men måttligt engagerad. Det var musik, IT, mellanöl och någon bok då och då. Fina märkeskläder på secondhand och papiljotter i håret. Tralalalala. Sen blev det mest bara jobb. Så jag kan inte slå mig för bröstet, sådär gorillaaktigt och tufft, och hävda att jag alltid slagits för de drabbade. Tyvärr. Men man gör så gott man kan i den tid man lever i - även om livet är kort och jag skriver som en kratta. Däremot har man livet på sig att försöka göra om, göra rätt, och så gott man förmår. Och jag har försvarat den som inte varit med, jag har backat den som blivit attackerad och jag ljuger sällan - så jag är inte rakt igenom usel, men så mycket storhet kan jag inte heller bjuda på.  

Det som sker nu med flyktingkatastrofen, det kommer med största sannolikhet att rädda Europa och krossa rasismen. Jag hoppas och tror verkligen det. Precis som klimatet och miljön kan räddas i Paris, om vi vill. Vi kan rädda varandra också (vi gör vad vi kan, Radiohjälpen, UNHCR och diverse lokala satsningar till exempel). Så med risk för att låta som en pampig Meatloaf-ballad tror jag att människokärleken vinner. Det får vara nog nu.

/Döden döden döden

*jag var och är väl aningens mer mångfacetterad än så (hoppas jag), men för textens enkelhets skull...