Humanism

Medkänslan och döden

Går och lägger mig tidigt. Orkar inte mer än en fika med far, en lunch med mor en annan dag. Simmade på riktigt och det kändes i kroppen. Ska skriva ett brev till simhallen där jag bor. Om deras förakt mot simning som motion och oss som simmar, men jag är rädd för att det ska bli i affekt, och sen glömmer jag bort hur det var jag tänkte. Det är ju ofta så.
Vi gick på en konsert och firade en födelsedag. Nu är jag hemma igen. Isolerad, men här, i vårt, och det känns skönt. Längtar efter hösten, men än är det inte dags för Leonard Cohen, jazz och ost.  Jag längtar till Paris.

På något sätt är den här sången bra för dagen. I den sista riktiga grönskan, mot mörkare kvällar och hjärtats längtan och lite vemodiga och sköra slag. 

Läste om 'the late Oliver Sacks' och jag förstod att han gått bort. Det stod om hur hans sista dagar var, och hur han slutit fred med sin barndom. Vad gjorde jag den dagen han försvann? Jag kollade upp och då var jag trött. Såklart. Han, om någon, skriver om jaget och hjärnan, eller minnet och existensen. Att existera som en annan: ny och märklig, tom, men kanske helt nöjd ändå. Önskar att jag strök under alla viktiga texter och passager i livet på något vis. Men jag glömmer även det.

Hur väljer man att leva när man vet att det snart är dags att dö? Går vi i barndom? Att känna lyckan och sorgen i samma andetag. Jag tänker, varje gång jag sitter nära eller sover med mina barn, att jag befinner mig i ett högre lyckoläge. En slags fulländning; en stilla känsla av oändlighet och värme: kärlek. Att bara vara nära och höra andra människors andetag.

Jag tror att alla stora tänkare och att alla stora författare har en sak gemensamt och det är ett absolut empatisk gehör. Jag kan ha fel och det är enbart min högst ovetenskapliga uppfattning, men tanken återkommer till mig gång på gång. Precis som den absoluta vikten med medkänsla (från en fin artikelserie i Svenska dagbladet, läs även del två här). Hur ruttna, trötta och små vi än må känna oss så värmer alltid den lilla gesten mest. Vi orkar några stapplande steg till. Om att överleva och små bitar av choklad. För att orka leva, och dö, ska vi försöka vara fina mot varandra. På riktigt, jag menar verkligen det.


Fred och kärlek!

/Döden döden döden ska ut och plocka fallfrukt nu.

Läs den här fina texten av Oliver Sacks  (har lagt ut den tidigare, men den är så fin <3) eller hans ord om musik.