Att förbättra katters status
 |
| Bernd och Hilla Becher |
Personligt ansvar.
Stormen försvann mot förskolor och annat. Nu skiner solen. Ett guldmilt dis över nejden.
Dagarna med den brutna överenskommelsen December. Dom där som kallar sig kristna, men troligtvis skulle tycka att Jesus bara är too much flum. Sverigedemokraternas makthunger, demokratiförakt och underliggande hot lyser igenom allt starkare trots idoga försök att spela vanliga. Svaret måste däremot alltid vara att man ska försöka vara snäll och tänka lite till. Precis som det står att läsa här. Det handlar om ett val: att tänka själv, eller bli serverad en enkel lösning (nej, det är inte alltid någon annans fel). Jag ser ytterst välmående, priviligierade människor dras åt dessa nattsvarta svar. Personliga undanflykter, och att till vilket pris som helst aldrig se sig själv i spegeln.
Tittade på Uppdrag granskning igår om Malmö psykiatri och tidigare i veckan skrev Hanne Kjöller om polisens oacceptabla lek med pinnar (Lean/NPM) i DN och jag tänkte då, helt fel, att det inte bara beror på dålig ledning, svag känsla för rätt och fel, lättja, låg arbetsmoral, eller kulturen i miljön utan också mansdominansen. Som en gammal kollega som höll på med renoveringar hemma sa: tänk om man skulle starta en byggfirma med bara kvinnliga anställda: de skulle hålla både avtal och tider. Men fullt så enkelt är det sällan, då jag gissar att det inte är en majoritet män som arbetar på psykiatrin i Malmö, men jag kan förstås ha fel. Delar av sjukvården i Skåne, som jag ser och har erfarit, har enorma problem med sin undermålighet inom vissa enheter oavsett kön. Alla jobbar hårt, men vissa under sämre ledning och kultur. En av de viktigaste och största enheterna i Europa (kanske världen) har så stora problem med kompetensen att personal har uttryckt något i stil med: 'även om jag gör minsta möjliga; det absolut minsta som krävs av mig, så framstår jag ändå som lysande och smått genial' och 'de som vill något och är duktiga, de dukar under'. Och jag kommer osökt in på ett klokt kort inlägg från Lärarnas riksförbunds blogg om skolan: 'Om man är framgångsrik i ett sjunkande system, hur framgångsrik är man då?' och det gäller väl all verksamhet, dess anställda men främst dess ledare. När det gäller psykiatrin i Malmö (läs artikelserien i Sydsvenskan för mer information) så framstår det tydligt att ledning och personal har seriösa problem. Det borde till och med regionens politiker kunna se? Någon hävdade på Twitter att vårdpersonal aldrig skulle agera på samma vis som polisen, men svagt ledarskap och en sjuk kultur på arbetsplatser smittar, oavsett var, tror jag.
Så, det jag tjatat om så länge: pengarna ska gå dit de är ämnade. Vi kan tjata om Bert, Aleris, Academedia, Carema, Jan Emanuel och så vidare i all oändlighet, men faktum kvarstår: kommuner, landsting och våra politiker är ansvariga för läget. Genom att inte anställa, utan lägga resurser på exempelvis ohemult dyra hyrläkare, eller lägga undervisning och vård på undermålig entreprenad så har man gjort ett val. Val som försämrar för oss medborgare: barn som gamla. Jag har svårt att anklaga en företagare, eller ett företag, då de främst är intresserade av vinst*. (en vänlig repetition: marknaden kan inte reglera sig själv, det är vetenskapligt bevisat). De, de allra flesta välfärdsföretagarna, har ju andra bevekelsegrunder än själva verksamheten de säljer in: det vill säga vinsten först - och de investerar inte en krona själva. Det borde provocera alla hederliga företagare enormt. Jag tycker att det är okej och självklart att vilja tjäna pengar, jag har inga problem med det, men inte med våra skattepengar. Jag tycker att vi borde kräva av Sveriges kommuner och landsting att de inte ingår några avtal som inte är bra (bäst) för kunden (oss medborgare). Kvalitet, säkerhet, trygghet och transparenta verksamheter, det borde vara minimikrav då vi medborgare faktiskt betalar för kalaset. Eller så får faktiskt SKL se över sina ansvarsområden och göra det rätta, eller låta staten ta över mer så att patienter, studenter, gamla och barn erfar någon slags likvärdighet och seriositet. Jag börjar nämligen tänka att hela världen är rätt så inkompetent. Vi kanske är bra på att sälja oss själva, men det är mest bara (förorenad) luft.
Men visst blir man lite fnissig när man tänker på att Sverigedemokraterna gillar att välfärdspengarna försvinner utomlands, ner i andras fickor? De vill något helt annat än Sveriges väl, de vill ha makt och de vill dominera. Det har även diskuteras om begreppet svensk kultur och vad det är och alla ser ut som fågelholkar. Vi har såklart massor av kultur men vi är tack vare fred och tur och samarbete fria i vår nationella tolkning, och identitet. Kanske är det därför längan efter Nato och ökad krigföring alltid är störst i lite mer konservativa och nationalistiska världar och grupper? Jag tänker ibland på Spanien 1988 och på att till och med strandraggarna i färgglada Speedos kunde sina poeter, konstnärer och sitt lands politiska historia. Men svenskarna kände tydligen mycket starkt kring IKEAS nya, lite mindre, värmeljus med kortare brinntid annars. Tänk om det det som enar oss: värmeljus? Jag är mycket stolt över Sverige, bland annats för att vi varit hyfsat bra inom bistånd, rättvisefrågor, utbildning, forskning och vård och det vill jag gärna fortsätta vara (och att vi blir ännu bättre på). Avslutar med detta knasiga, men också lite rörande från expo: 'Paula Bieler och Markus Wiechel har också lagt en motion under namnet "Förbättra kattens status".' Det ni. Det är kanske så vi ska se på dem; som rörande och små?
Nu blåser det och stinker plast. Avgastungt och grått. Men det är vackert det med. På sitt sätt.
Vet ni. Det verkar inte vara någon som bryr sig, men jag skriver på. Omkring 1000-1500 sidvyer per månad och så all min trötthet. Jag har så svårt att skriva: hitta orden och tankarna som ramlar ihop, om och om igen. Men jag lever, jag kämpar på och det känns faktiskt väldigt fint. Och lite lagom sådär.
Kärlek
/Döden döden döden
*och det skulle säkerligen jag med vara om jag drev en rörelse, även om jag troligtvis skulle investera i verksamheten och personalen snarare än att dränera den på medel och de anställda på ork. Jag tror och hoppas det i alla fall.
Så, det jag tjatat om så länge: pengarna ska gå dit de är ämnade. Vi kan tjata om Bert, Aleris, Academedia, Carema, Jan Emanuel och så vidare i all oändlighet, men faktum kvarstår: kommuner, landsting och våra politiker är ansvariga för läget. Genom att inte anställa, utan lägga resurser på exempelvis ohemult dyra hyrläkare, eller lägga undervisning och vård på undermålig entreprenad så har man gjort ett val. Val som försämrar för oss medborgare: barn som gamla. Jag har svårt att anklaga en företagare, eller ett företag, då de främst är intresserade av vinst*. (en vänlig repetition: marknaden kan inte reglera sig själv, det är vetenskapligt bevisat). De, de allra flesta välfärdsföretagarna, har ju andra bevekelsegrunder än själva verksamheten de säljer in: det vill säga vinsten först - och de investerar inte en krona själva. Det borde provocera alla hederliga företagare enormt. Jag tycker att det är okej och självklart att vilja tjäna pengar, jag har inga problem med det, men inte med våra skattepengar. Jag tycker att vi borde kräva av Sveriges kommuner och landsting att de inte ingår några avtal som inte är bra (bäst) för kunden (oss medborgare). Kvalitet, säkerhet, trygghet och transparenta verksamheter, det borde vara minimikrav då vi medborgare faktiskt betalar för kalaset. Eller så får faktiskt SKL se över sina ansvarsområden och göra det rätta, eller låta staten ta över mer så att patienter, studenter, gamla och barn erfar någon slags likvärdighet och seriositet. Jag börjar nämligen tänka att hela världen är rätt så inkompetent. Vi kanske är bra på att sälja oss själva, men det är mest bara (förorenad) luft.
Men visst blir man lite fnissig när man tänker på att Sverigedemokraterna gillar att välfärdspengarna försvinner utomlands, ner i andras fickor? De vill något helt annat än Sveriges väl, de vill ha makt och de vill dominera. Det har även diskuteras om begreppet svensk kultur och vad det är och alla ser ut som fågelholkar. Vi har såklart massor av kultur men vi är tack vare fred och tur och samarbete fria i vår nationella tolkning, och identitet. Kanske är det därför längan efter Nato och ökad krigföring alltid är störst i lite mer konservativa och nationalistiska världar och grupper? Jag tänker ibland på Spanien 1988 och på att till och med strandraggarna i färgglada Speedos kunde sina poeter, konstnärer och sitt lands politiska historia. Men svenskarna kände tydligen mycket starkt kring IKEAS nya, lite mindre, värmeljus med kortare brinntid annars. Tänk om det det som enar oss: värmeljus? Jag är mycket stolt över Sverige, bland annats för att vi varit hyfsat bra inom bistånd, rättvisefrågor, utbildning, forskning och vård och det vill jag gärna fortsätta vara (och att vi blir ännu bättre på). Avslutar med detta knasiga, men också lite rörande från expo: 'Paula Bieler och Markus Wiechel har också lagt en motion under namnet "Förbättra kattens status".' Det ni. Det är kanske så vi ska se på dem; som rörande och små?
Nu blåser det och stinker plast. Avgastungt och grått. Men det är vackert det med. På sitt sätt.
Vet ni. Det verkar inte vara någon som bryr sig, men jag skriver på. Omkring 1000-1500 sidvyer per månad och så all min trötthet. Jag har så svårt att skriva: hitta orden och tankarna som ramlar ihop, om och om igen. Men jag lever, jag kämpar på och det känns faktiskt väldigt fint. Och lite lagom sådär.
Kärlek
/Döden döden döden
*och det skulle säkerligen jag med vara om jag drev en rörelse, även om jag troligtvis skulle investera i verksamheten och personalen snarare än att dränera den på medel och de anställda på ork. Jag tror och hoppas det i alla fall.
