Måndag

Sömnbristen. Bruset. Livet utanför mig. Det händer något med oss nu. Vi bleknar av medan ringarna under ögonen liksom flödar ut och mörknar. Det doftar olika, dag för dag: morgon som kväll. Svavel, något sött och så den där beska himmelska doften av snö. Fuktigt och rått. Jord och dagg och blommor och frukt. Det blir alltmer gult men än är det gröna frodigt och nästintill fett. Nötter och bär och fallfrukten som snabbt krymper och ruttnar bort. Dagarna vacklar.

– Så är det. När jag var ung var det enda jag var rädd för att bli gammal, vända mig om och se att jag slarvat bort mitt liv. Men jag är nöjd med det liv som varit. Jag har hela tiden gjort mina val och levt utifrån de valen oavsett om de varit rätt eller fel. Jag har aldrig stått där som ett torrt löv som någon kastat ner i strömmen och slumpmässigt kan hamna var som helst som strömmen för det. Jag törs vända mig om i dag och titta bakåt, för jag ser att jag inte slarvat bort mitt liv. Det unika med livet är ju att man får stå för de val man gör. Man kan aldrig ta ett steg tillbaka och göra om. Fast det betyder däremot inte att jag är färdig. Döden, när den än kommer, stör alltid i detta levande som pågår. (Från Mankell-intervju i GP)

Mellan liv, träda och död. Städar lite i ett skåp. Insekterna tacklar ihop; troppar förvirrat, stillsamt av. Gråvit, stilla måndag. Rosorna lyser som lampor, eller knallrosa maränger. En solstol trotsar det grå. 

Vi borde prata mer om döden, om existentiella frågor, skrev Henning Mankell i en krönika i tidningen ETC.

Stilla. Lilla måndag. Det doftar hav, snö och skog. Nu tittade solen fram igen. 

/Döden döden döden