Tro, hopp och kärlek

Takten. Rytmen, och ett liv.

Guy Bourdin

Vi räcker inte till. Barnen behöver bättre vuxna. Inte Åkessons blick och barnfötter som inte får blir lortiga mer.

Barn, kan ni inte rädda oss från våra småskaligheter? Vi leker färdiga och gråter, och lever på. Jag är besviken på oss: vår oförmåga att kommunicera med varandra, skratta åt oss själva eller erkänna våra misstag. Brisen på respekt. Vi är så ofärdiga och när vi väl upplever oss färdiga så vägrar vi flytta en millimeter: jag är så här och så är det bara. Som att dansa genom att statiskt bara hoppa upp och ner. Det funkar, men är fult, och helt, rakt igenom, ointressant. But hey, could work as art...

Många blev rörda av Alans fötter och lilla människokropp, och jag med. Jag brast första gången av en ung man som bar en tant över sin rygg. En mormor? Eller farmor? Han som bar en som var svagare. Det är dom där små, och så är det dom där gamla vars doft man aldrig glömmer: rösterna och den mjuka huden på armen. Skinnet som är alldeles följsamt på handryggen, som barnets fingrar liksom lyfter och formar tills det sjunker ner igen. Barnhullet så lent och bestämt. Där, hos dem man kunde gömma sig ibland; där pusslet kunde läggas lite större och sanningen fick växa fram. Landet där det fick gå lite långsammare och kärleken var stor och fast. Hur skulle jag kunna orka bära er idag?

Vi som krossas

Krossar och går på

Små späda barn

Med hjärtan som elefanter

(olle ljungström<3)

Hur gör de människor som flyr med diabetes, influensor och barnen som inte tyar allt? Alla hjärnskador, funktionshinder och inkontinensbekymmer (svaga höfter och migrän). Farbrorn med sitt hetsiga temperament, melankoli och så alla dessa svaga hjärtan, och den avbrutna cancerbehandlingen. Men det är här och nu föräldrar blir föräldrar och barn endast är barn, och dem som ger oss andra kraft. För vuxna måste vara vuxna nu. Det är tider då hjärtan krossas och kärlek är viktigast av allt (för störst av allt är kärleken).

Nu tjoar barnen,
jag kan inte skriva en redig rad
och maken han pysslar med skaldjur och sin dill.
Och saffransmajonäs.

Det är det där med kärleken, tiden och hopp(lösheten) allting snurrar. Och identiteten. Allt hör ihop. Vi med i detta nu.

KÄRLEK!

/Döden döden döden så skrämmande banalt

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer

(Olle Ljungström)


(Och så tänker jag att det alltid är Sylvester som är nyårskungen. I alla fall min. Livet är bra fint och skört. Vi ska vara snälla mot varann.)

Hålen i huvudet

Avsked

Alla klarade sig, med lättnadens suck och med gråten på lur.

Julen är nästan över nu. Hjärtat pickar fort och ojämnt. Huvudet låter precis hela tiden. En kopp kaffe. Ingen ro, bara förvirring. Den där demensen som tömmer hjärnan. Suger ut och lämnar hål. Urgröpningarna, och fågeholksblicken jag försöker dölja. Men annars är allting bara bra. Jag samlar mig själv på hög.

Men min vän Quinn gick troligtvis sämre för och det känns inte helt okej. 

Puss
/Döden döden döden

Tar en paus

Rått och vemodigt. Städar. Pausar. Drömmer. Brygger en kanna till. Städar lite till. Lyssnar på Phoenix och Serge. Grått och vemodigt. Männen. Kvinnorna och livet. Det går så fort allting. För fort. 

Ett liv.
Ett farväl i skjorta och jeans.

Puss
/Döden döden döden

Tiga, eller tala?

Sedan dess prioriterar hon sig själv och sin hälsa före allt annat.

Regndropparna, som utspridda små glaskulor på grenarna utanför köksfönstret. Det är grått, vitt och brunt men gräset är fortfarande grällt grönt. Träet murknar. Försöker samla mig. Slänger i väg mina ord och vet inte om det är okej: eller om jag borde skärpa mig och anstränga mig mer, men jag har inte tid och ork. Hjärtat och hjärnan är inte i takt. Tiden så kort. Måste verkligen orka med barnen. Evighetshämtningarna. Barnen som bullrar och skriker och bussar som ska hinnas med. Sen är jag helt slut igen. Prioritera orken. Snabba på. Jag tar slut så  fort. Hinner inte med men nu är lilla luciakransen bunden...
   

Det är som att vi delar universums alla tankar med varandra, men att beroende på vem vi råkar vara, tolkar flödet väldigt olika. Jag hade tänkt, och har skrivit en jättejättejättelång text om Sverigedemokraterna, Daesh, manlig högerhänthet, Leonardo Da Vincis ambidextri och hjärna, och så kvinnohatet under rubriken Falsk dikotomi. Jag gissar att ni får bilden av textens innehåll och massa. Troligtvis är jag inte skribent nog för att ro den texten i land, eller så orkar jag inte med mig själv bara? Jag började tänka på mina egna tillkortakommanden. Dags att vända blad liksom. 

Men här är ett stycke från texten, i alla fall:

För ett år sedans skrev jag att jag skulle sluta skriva om Sverigedemokraterna, och det är dags att jag tar tag i det löftet nu. Det finns ändå inget att göra. Jag lägger mig. Jag är besegrad. 93% fler SD-röster än rikssnittet i byn där vi bor. Medelinkomst cirka 29.200 och Volvo är vanligaste bilen. Här är det homogent, och solen skiner mellan stormarna. Firmabilar och poolbyggen och så adventsstjärnor och ljusgirlanger överallt. Tänker på fina vänner genom åren. De som varit eller är rasister. De där som säger: "Alla invandrare ska ut, alla utom dom jag känner. För dom är minsann bra". Det är ju nästan alltid så. Och jag har tjatat om detta. Och jag har tjatat om att alla är rasister och hur jag stött och blött mina tankar kring enfald, lättja, rättvisa, jämlikhet, humanism, fritt tänkande och att folk gärna kunde försöka sluta vara så otroligt skitnödiga och besatta av sina egna frågor hela tiden. Sluta bli kränkta över att vi tänker och resonerar olika. Hur kan jag som människa lära mig något om jag blir kränk av andra människors åsikter: om de inte tycker precis som mig det vill säga? Jag har vänner som är mörkblå och djupröda och jag delar så mycket med dem, men vi kanske inte kan vara bästisar kring frågan om fördelningspolitik, eller vad vi bör prioritera, till exempel. Men jag lyssnar på dem, och de lyssnar på mig när vi talar med varandra. På nätet, på Facebook och här blir det lätt så fel. Så yvigt och utan leendet och blickens lilla nyans. Brödet som vi delar saknas.

För svart och vitt blir grått, och det är alltid nyanserna jag söker. Även Malin Ullgren i DN.

Så tänker jag att jag är ju precis lika förljugen jag. Jag känner ju Sverigedemokrater, är granne med flera, och de flesta är nog så vänliga och trevliga själar. Det vill säga dem jag känner är bra, det är deras åsikter jag inte delar och förstår. Ibland krullar sig håret och jag drabbas av frustrationens andnöd av den för mig enormt ologiska (ondsinta, ogenomtänkta) retoriken, men faktum kvarstår: vi tycker oerhört olika men de är/kan vara hyggliga prickar ändå. Vi har alla ett stort ansvar att göra livet och världen bättre. Så, 1) om du inte tycker om någon, eller är rädd för denna, är det oftast för att du inte känner personen i fråga. 2) Vi måste acceptera att det finns dumskallar överallt och försöka hantera det. Även om det kan tyckas omöjligt ibland. 3) Vi är alla individer och släkt med varandra (och acceptera även detta). Vi både är och inte är de åsikter vi bär. Vi är människor. Vi måste börja tala med varandra.

Att vara lite konstruktiv

Läser Peter Wolodarskis: Vad sa du, går Sverige bra? Det kan inte stämma, sen Katrine Marçals Därför vill du inte läsa artiklar om klimathotet och precis så är det ju. Vi orkar och klarar inte med pekpinnar och känslor av dåligt samvete och misslyckande hela tiden, men är inte intresserade av positiv fakta heller om vi valt en annan stig att vandra. Sen flimrar Andrev Walden lika lysande och självklara text Ingen nation har gått under av godhet (jag ringde och kollade) förbi och han är inne på lite samma sak: G O D H E T E N och N Y A N S E R N A. Så tänker jag på hur tyst det blev i trollvärlden när bilden på den lille döde gossen på stranden dök upp. Det hördes små pip om att det nog var hittepå och lite blandade konspirationer och sådant, men annars: tyst och skönt. Att bara all vår samlade medmänsklighet kan rädda världen. Hoppets röster och uppkavlade skjortärmar. Vi behöver lösningar, förändringar, idéer och lite självförtroende och kraft. De vänliga rösterna, klappen på axeln, och en bra skola. Att det måste få kosta med bra sjukvård, mottagande, utbildning, järnväg och och så vidare, kostnadsbesparingen kommer sen (om det enda man bryr sig om är pengar). Vi gör just nu allt precis tvärtom. Vi snålar i den ena änden, så att kostnaderna blir för stora i det andra, och i värsta fall oöverstigliga och irreparabelt sen. Det är som att inte ta striden med barnen om tandborstningen, ta ansvar eller att det inte är okej att slåss och ätas snor. Det blir bara värre sen: hål i tänderna och dålig stämning. Men det är lätt att bli arg, ledsen, rädd och frustrerad. Jättelätt och helt normalt. Också att gräva ner sig och den ständiga favoriten: skylla på någon annan.  Men det är inte okej för det.

Ola Andersson skriver i Dagens Nyheter 

Att hävda att vi inte kan ta hand emot flyktingarna är parodiskt.
<3

Skratt och motion ger henne balans i livet

Läser, och jag gillar ju verkligen och tror på skratt och motion. Så det är en fin och toppdelat artikel, men så är det en mening som fastnat i mig: "Jessica bröt sina dåliga vanor. Drog ner på konsumtion och annat som skapade stress. Började träna mindfulness och söka efter sådant som fick henne att skratta. Sedan dess prioriterar hon sig själv och sin hälsa före allt annat."

...och det är där vi alltid hamnar nu för tiden. Vad händer med oss om det bara är jag, jag, jag? När alla bara tänker: mitt, mitt, mitt.  

Precis som sagorna försöker lära våra barn att lyssna, visa hänsyn, vara starka, snälla, kloka, generösa, modiga och försöka kämpa på trots att det kan vara svart och svårt – men att det liksom ändå alltid finns ett lock till varje liten kastrull.
Kanske är det ibland omöjligt att kräva ett förlåt, hur orättvist det än kan kännas? Det är det vi försöker lära våra barn när bråken eskalerat i alla fall. Alla dessa värdelösa konflikter, själsdödande skilsmässor: let it go. Bränn en dålig bro, bygg en ny och bättre. Eller laga. 

Mina öron tjuter.
Hålet. Gropen i bröstet utvidgas. Värker. Expanderar. Rör sig. Simmar runt. I dig. I mig.

Jag krymper. Annat växer.

Jag tänker att jag ska klara det.  En dag till, en dag till, en dag till. Jag måste liksom klara det. En dag till.

/Döden döden döden

Oj, nu blev det en lång text i alla fall och det var inte min mening. 

Agare Bagare Kopparslagare:

Ynnesten. Ynnesten. Ynnesten.

(snällt är det inte att slå en svagare.)

Marguerite Duras århundrade på SVT Play

"Jag tänder en gång till, sätter mig upp i sängen och inväntar gryningen. Jag kan inte läsa och inte heller lyssna på musik. Jag kan inte göra någonting... jag kan bara resa mig upp och vänta på morgonen. När det väl gryr lyckas jag äntligen få lite sömn. 

När jag vaknar är kudden kall och blöt, det verkar som om jag gråtit i sömnen. Men jag har ingen aning om varför." 

(Haruki Murakami /Kafta på stranden)

All kapacitet och kraft. Allt rinner genom mina fingrar. Mina läppar är röda och fåglarna har mat.

"Kittla mig på rumpan!" skrek en liten och skrattade så lyckligt glatt att hjärtat både smälte och brast. Hur gör krigens föräldrar när barnen slutat skratta? När blöjorna är slut.

Att vara tacksam över barns skratt.

Och när jag håller om henne ömt i nattens storm så känner jag bara ynnesten. Ynnesten. Ynnesten. Ynnesten.

Nej, jag kan inte skriva, men jag gör det ändå. Ni får stå ut. Läser gamla inlägg jag skrivit och tänker att jag ju kan. Ibland.  Läser Livezilor, Bukarest – en plats för de levande döda. Står knappt ut. 

Stod och väntade på perrongen i Malmö för en tid sedan. Skulle norröver. Det är flyktingar där som också ska ta tåget upp. Ett barn gråter och jag känner att snart börjar jag också gråta och så blir jag arg och tänker att mina tårar, de hjälper ju ingen. Vad ska jag göra? Jag står och funderar. Ska jag köpa något gott, vad skulle passa: en smoothie? Våtservetter? Kaffe och kaka? ...men dom kanske är allergiska? Så går tankarna och jag vågar inte gå fram. Jag är nog lite blyg, rädd för att vara påträngande i deras koncentrat av umbäranden, och så tänker jag att om de är kvar på tåget så ska jag fråga, men sen ser jag dem inte mer. Jag känner mig osäker och långsam. Många ondgör sig, med all rätt, över att vi gör för lite. Jag gjorde inte min medmänniskoplikt trots att jag ville. Jag borde bara ha bett, och frågat, om jag kunde få hålla deras barn. Lättat deras börda för en stund. Men jag stod bara där och tänkte på eventuella matallergier i min ensamhet. Men jag såg hur fint poliser, väktare och hjälparbetare samarbetade: att allt flöt på så bra. Jag såg inte kaoset. I Stockholm stod där nya människor och väntade på att få hjälpa till. Både praktiskt och med språk. Vi kan visst, om vi vill! Ni som tror annat är bara lata, eller hjärtlösa. 

Duras säger något om att all fascism är förenkling.

Ann Heberlein skriver bra om välgörenhet, i Gåvor eller rättigheter? Även om jag gillar och tror på godhetsgrejen lika mycket som jag anser att det är det gemensamma som måste stötta främst. Prioritera korrekt. Skatten och den goda viljan (vi) som ska så pall mot ondare krafter. Tillsammans. Så här skrev jag för ett år sedan i inlägget Att låtsas att det regnar: "Att det är det som är så farligt när vi börjar prata om välgörenhet och vård. Vem ska vi välja, vem känns gulligast och viktigast för stunden? Till slut blir det kanske bara riktigt söta barn, valpar och tuttar kvar. Bajs, fetma, underliv, läskiga insekter och psykiskt sjuka missbrukare får reda sig själva. Om man får vara sådan, och det får man väl egentligen inte vara?" Det farliga med att låta opinionen och vindarna styra. Bättre att vänta och segla sen, när siktet klarnat och vinden mojnat lite grann. But, why state the obvious, kan man ju fråga sig? Ibland tänker jag också att vi borde lyssna mer på experterna och på vad forskningen säger, inte på SIFO/reptilhjärnorna/NPM eller vad den där fräsige konsulten säljer in. Läs vad Wilhelm Engström, professor i allmän patologi, SLU skriver om det här, men det borde vara lika självklart det, kan man tycka.

Nu värmer solen pannan lätt och kinden blåses kall och frisk. Det doftar damparfym och bussen skakar, kränger och dundrar fram.

Jag tänker på barnen och den villkorslösa kärleken.

/Döden döden döden