Tiga, eller tala?

Sedan dess prioriterar hon sig själv och sin hälsa före allt annat.

Regndropparna, som utspridda små glaskulor på grenarna utanför köksfönstret. Det är grått, vitt och brunt men gräset är fortfarande grällt grönt. Träet murknar. Försöker samla mig. Slänger i väg mina ord och vet inte om det är okej: eller om jag borde skärpa mig och anstränga mig mer, men jag har inte tid och ork. Hjärtat och hjärnan är inte i takt. Tiden så kort. Måste verkligen orka med barnen. Evighetshämtningarna. Barnen som bullrar och skriker och bussar som ska hinnas med. Sen är jag helt slut igen. Prioritera orken. Snabba på. Jag tar slut så  fort. Hinner inte med men nu är lilla luciakransen bunden...
   

Det är som att vi delar universums alla tankar med varandra, men att beroende på vem vi råkar vara, tolkar flödet väldigt olika. Jag hade tänkt, och har skrivit en jättejättejättelång text om Sverigedemokraterna, Daesh, manlig högerhänthet, Leonardo Da Vincis ambidextri och hjärna, och så kvinnohatet under rubriken Falsk dikotomi. Jag gissar att ni får bilden av textens innehåll och massa. Troligtvis är jag inte skribent nog för att ro den texten i land, eller så orkar jag inte med mig själv bara? Jag började tänka på mina egna tillkortakommanden. Dags att vända blad liksom. 

Men här är ett stycke från texten, i alla fall:

För ett år sedans skrev jag att jag skulle sluta skriva om Sverigedemokraterna, och det är dags att jag tar tag i det löftet nu. Det finns ändå inget att göra. Jag lägger mig. Jag är besegrad. 93% fler SD-röster än rikssnittet i byn där vi bor. Medelinkomst cirka 29.200 och Volvo är vanligaste bilen. Här är det homogent, och solen skiner mellan stormarna. Firmabilar och poolbyggen och så adventsstjärnor och ljusgirlanger överallt. Tänker på fina vänner genom åren. De som varit eller är rasister. De där som säger: "Alla invandrare ska ut, alla utom dom jag känner. För dom är minsann bra". Det är ju nästan alltid så. Och jag har tjatat om detta. Och jag har tjatat om att alla är rasister och hur jag stött och blött mina tankar kring enfald, lättja, rättvisa, jämlikhet, humanism, fritt tänkande och att folk gärna kunde försöka sluta vara så otroligt skitnödiga och besatta av sina egna frågor hela tiden. Sluta bli kränkta över att vi tänker och resonerar olika. Hur kan jag som människa lära mig något om jag blir kränk av andra människors åsikter: om de inte tycker precis som mig det vill säga? Jag har vänner som är mörkblå och djupröda och jag delar så mycket med dem, men vi kanske inte kan vara bästisar kring frågan om fördelningspolitik, eller vad vi bör prioritera, till exempel. Men jag lyssnar på dem, och de lyssnar på mig när vi talar med varandra. På nätet, på Facebook och här blir det lätt så fel. Så yvigt och utan leendet och blickens lilla nyans. Brödet som vi delar saknas.

För svart och vitt blir grått, och det är alltid nyanserna jag söker. Även Malin Ullgren i DN.

Så tänker jag att jag är ju precis lika förljugen jag. Jag känner ju Sverigedemokrater, är granne med flera, och de flesta är nog så vänliga och trevliga själar. Det vill säga dem jag känner är bra, det är deras åsikter jag inte delar och förstår. Ibland krullar sig håret och jag drabbas av frustrationens andnöd av den för mig enormt ologiska (ondsinta, ogenomtänkta) retoriken, men faktum kvarstår: vi tycker oerhört olika men de är/kan vara hyggliga prickar ändå. Vi har alla ett stort ansvar att göra livet och världen bättre. Så, 1) om du inte tycker om någon, eller är rädd för denna, är det oftast för att du inte känner personen i fråga. 2) Vi måste acceptera att det finns dumskallar överallt och försöka hantera det. Även om det kan tyckas omöjligt ibland. 3) Vi är alla individer och släkt med varandra (och acceptera även detta). Vi både är och inte är de åsikter vi bär. Vi är människor. Vi måste börja tala med varandra.

Att vara lite konstruktiv

Läser Peter Wolodarskis: Vad sa du, går Sverige bra? Det kan inte stämma, sen Katrine Marçals Därför vill du inte läsa artiklar om klimathotet och precis så är det ju. Vi orkar och klarar inte med pekpinnar och känslor av dåligt samvete och misslyckande hela tiden, men är inte intresserade av positiv fakta heller om vi valt en annan stig att vandra. Sen flimrar Andrev Walden lika lysande och självklara text Ingen nation har gått under av godhet (jag ringde och kollade) förbi och han är inne på lite samma sak: G O D H E T E N och N Y A N S E R N A. Så tänker jag på hur tyst det blev i trollvärlden när bilden på den lille döde gossen på stranden dök upp. Det hördes små pip om att det nog var hittepå och lite blandade konspirationer och sådant, men annars: tyst och skönt. Att bara all vår samlade medmänsklighet kan rädda världen. Hoppets röster och uppkavlade skjortärmar. Vi behöver lösningar, förändringar, idéer och lite självförtroende och kraft. De vänliga rösterna, klappen på axeln, och en bra skola. Att det måste få kosta med bra sjukvård, mottagande, utbildning, järnväg och och så vidare, kostnadsbesparingen kommer sen (om det enda man bryr sig om är pengar). Vi gör just nu allt precis tvärtom. Vi snålar i den ena änden, så att kostnaderna blir för stora i det andra, och i värsta fall oöverstigliga och irreparabelt sen. Det är som att inte ta striden med barnen om tandborstningen, ta ansvar eller att det inte är okej att slåss och ätas snor. Det blir bara värre sen: hål i tänderna och dålig stämning. Men det är lätt att bli arg, ledsen, rädd och frustrerad. Jättelätt och helt normalt. Också att gräva ner sig och den ständiga favoriten: skylla på någon annan.  Men det är inte okej för det.

Ola Andersson skriver i Dagens Nyheter 

Att hävda att vi inte kan ta hand emot flyktingarna är parodiskt.
<3

Skratt och motion ger henne balans i livet

Läser, och jag gillar ju verkligen och tror på skratt och motion. Så det är en fin och toppdelat artikel, men så är det en mening som fastnat i mig: "Jessica bröt sina dåliga vanor. Drog ner på konsumtion och annat som skapade stress. Började träna mindfulness och söka efter sådant som fick henne att skratta. Sedan dess prioriterar hon sig själv och sin hälsa före allt annat."

...och det är där vi alltid hamnar nu för tiden. Vad händer med oss om det bara är jag, jag, jag? När alla bara tänker: mitt, mitt, mitt.  

Precis som sagorna försöker lära våra barn att lyssna, visa hänsyn, vara starka, snälla, kloka, generösa, modiga och försöka kämpa på trots att det kan vara svart och svårt – men att det liksom ändå alltid finns ett lock till varje liten kastrull.
Kanske är det ibland omöjligt att kräva ett förlåt, hur orättvist det än kan kännas? Det är det vi försöker lära våra barn när bråken eskalerat i alla fall. Alla dessa värdelösa konflikter, själsdödande skilsmässor: let it go. Bränn en dålig bro, bygg en ny och bättre. Eller laga. 

Mina öron tjuter.
Hålet. Gropen i bröstet utvidgas. Värker. Expanderar. Rör sig. Simmar runt. I dig. I mig.

Jag krymper. Annat växer.

Jag tänker att jag ska klara det.  En dag till, en dag till, en dag till. Jag måste liksom klara det. En dag till.

/Döden döden döden

Oj, nu blev det en lång text i alla fall och det var inte min mening.