Vi räcker inte till. Barnen behöver bättre vuxna. Inte Åkessons blick och barnfötter som inte får blir lortiga mer.
Barn, kan ni inte rädda oss från våra småskaligheter? Vi leker färdiga och gråter, och lever på. Jag är besviken på oss: vår oförmåga att kommunicera med varandra, skratta åt oss själva eller erkänna våra misstag. Brisen på respekt. Vi är så ofärdiga och när vi väl upplever oss färdiga så vägrar vi flytta en millimeter: jag är så här och så är det bara. Som att dansa genom att statiskt bara hoppa upp och ner. Det funkar, men är fult, och helt, rakt igenom, ointressant. But hey, could work as art...
Många blev rörda av Alans fötter och lilla människokropp, och jag med. Jag brast första gången av en ung man som bar en tant över sin rygg. En mormor? Eller farmor? Han som bar en som var svagare. Det är dom där små, och så är det dom där gamla vars doft man aldrig glömmer: rösterna och den mjuka huden på armen. Skinnet som är alldeles följsamt på handryggen, som barnets fingrar liksom lyfter och formar tills det sjunker ner igen. Barnhullet så lent och bestämt. Där, hos dem man kunde gömma sig ibland; där pusslet kunde läggas lite större och sanningen fick växa fram. Landet där det fick gå lite långsammare och kärleken var stor och fast. Hur skulle jag kunna orka bära er idag?
Hur gör de människor som flyr med diabetes, influensor och barnen som inte tyar allt? Alla hjärnskador, funktionshinder och inkontinensbekymmer (svaga höfter och migrän). Farbrorn med sitt hetsiga temperament, melankoli och så alla dessa svaga hjärtan, och den avbrutna cancerbehandlingen. Men det är här och nu föräldrar blir föräldrar och barn endast är barn, och dem som ger oss andra kraft. För vuxna måste vara vuxna nu. Det är tider då hjärtan krossas och kärlek är viktigast av allt (för störst av allt är kärleken).
Nu tjoar barnen,
jag kan inte skriva en redig rad
och maken han pysslar med skaldjur och sin dill.
Och saffransmajonäs.
Det är det där med kärleken, tiden och hopp(lösheten) allting snurrar. Och identiteten. Allt hör ihop. Vi med i detta nu.
KÄRLEK!
Barn, kan ni inte rädda oss från våra småskaligheter? Vi leker färdiga och gråter, och lever på. Jag är besviken på oss: vår oförmåga att kommunicera med varandra, skratta åt oss själva eller erkänna våra misstag. Brisen på respekt. Vi är så ofärdiga och när vi väl upplever oss färdiga så vägrar vi flytta en millimeter: jag är så här och så är det bara. Som att dansa genom att statiskt bara hoppa upp och ner. Det funkar, men är fult, och helt, rakt igenom, ointressant. But hey, could work as art...
Många blev rörda av Alans fötter och lilla människokropp, och jag med. Jag brast första gången av en ung man som bar en tant över sin rygg. En mormor? Eller farmor? Han som bar en som var svagare. Det är dom där små, och så är det dom där gamla vars doft man aldrig glömmer: rösterna och den mjuka huden på armen. Skinnet som är alldeles följsamt på handryggen, som barnets fingrar liksom lyfter och formar tills det sjunker ner igen. Barnhullet så lent och bestämt. Där, hos dem man kunde gömma sig ibland; där pusslet kunde läggas lite större och sanningen fick växa fram. Landet där det fick gå lite långsammare och kärleken var stor och fast. Hur skulle jag kunna orka bära er idag?
Vi som krossas
Krossar och går på
Små späda barn
Med hjärtan som elefanter
Hur gör de människor som flyr med diabetes, influensor och barnen som inte tyar allt? Alla hjärnskador, funktionshinder och inkontinensbekymmer (svaga höfter och migrän). Farbrorn med sitt hetsiga temperament, melankoli och så alla dessa svaga hjärtan, och den avbrutna cancerbehandlingen. Men det är här och nu föräldrar blir föräldrar och barn endast är barn, och dem som ger oss andra kraft. För vuxna måste vara vuxna nu. Det är tider då hjärtan krossas och kärlek är viktigast av allt (för störst av allt är kärleken).
Nu tjoar barnen,
jag kan inte skriva en redig rad
och maken han pysslar med skaldjur och sin dill.
Och saffransmajonäs.
Det är det där med kärleken, tiden och hopp(lösheten) allting snurrar. Och identiteten. Allt hör ihop. Vi med i detta nu.
KÄRLEK!
/Döden döden döden så skrämmande banalt
Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer
Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer
(Olle Ljungström)
(Och så tänker jag att det alltid är Sylvester som är nyårskungen. I alla fall min. Livet är bra fint och skört. Vi ska vara snälla mot varann.)
(Och så tänker jag att det alltid är Sylvester som är nyårskungen. I alla fall min. Livet är bra fint och skört. Vi ska vara snälla mot varann.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar