Paris 1977

Döden 

1977 var året då jag var i Paris första gången och samtidigt stod David Bowie bland rosor och pelargoner och rökte på en balkong. I Paris. Uteliggare och skateboards. Galanta damer och croissanter på en bricka i Montmartre. Vackra kläder och ett hårspänne som försvann. 

(foto: D. Lindström)

För någon dag sedan blev jag utsedd av en god vän att skriva om de 80-tals låtar som påverkat mig mest och jag kände bara att det kan jag inte. Åren då jag var mellan 10 och 20. Jag skrev något om att röra sig mellan högt och lågt, smart och fult, glatt och svårt. Att gilla nästan allt nästan samtidigt så länge det rörde vid en nerv eller hjärteroten. Då 1984 skiljde sig extremt från 1985, för att inte tala om 1986... Den tid i livet då åren faktiskt betydde något mer än åldrandet i sig. Då ett halvår, eller en ny frisyr, kan vara i det närmsta livsavgörande, och den stora skillnaden. Jag älskade Kraftwerk mest för att det var oerhört festligt att dansa som en robot när man gick i mellanstadiet och en bra låt alltid är en bra låt, inte för att det var très moderne. Jag älskade ju Grease-soundtracket minst lika mycket. Den genre jag missade i ungdomen var hårdrocken. "Folket älskar Judas Priest" skrev en klasskompis lite överallt, men jag tog aldrig tag i den tråden. Beställde en Phenomena-skiva på postorder men den lät inte som den hårda hårdrock jag fantiserat om så det blev inget mer. Lemmy, Alice och Ozzy hade passat bättre då <3 vet jag idag.

Men det som också hände under de där åren var känslorna. De riktigt stora. Balladerna och drömmarna om ett större liv, och sammanhangen man (jag) famlade efter. "Och det var precis det som David Bowie gjorde. Öppnade dörrar, gläntade till nya världar och upplevelser. Inte minst till nya identiter. Han visade att man kan vara precis vem man vill, att alla möjligheter ligger vidöppna. Det är en bedrift som saknar motstycke i populärkulturhistorien." Ika Johannesson, Kulturnyheterna på SVT.

När jag skrev om Brian Eno förra veckan passade jag på att gratulera ett sant geni. Jag tror att jag tänkte att han kommer att leva tills han blir 100. -Jag kanske borde börja röka igen? Så fel jag hade. Jag tänker på den där i-D-fotografen som jag träffade i en bar i London som tyckte att jag var en "female version of David Bowie" och att jag blev både smickrad och stött;  man vill ju se ut som skolans Lucia, inte en androgyn man när man är ung. Så jag kommer att tänka på livets alla chanser man sumpat på grund av dåligt självförtroende, slumpen eller brist på talang, vad vet jag. Men när någon som David Bowie går bort försvinner en känsla från paletten som jag inte kan beskriva. De stora, vars verk man tillåtits gömma sig bakom, eller befinna sig i (eller klätt ut sig till). Det där tomrummet som Döden ger när Döden tar, som ställer sakerna på sin spets.

Om du hade ett år kvar att leva, vad skulle du göra då?  Tanken svindlar, och känns. Vad är vi skyldiga livet, varandra och oss själva? Fasiken så svårt det är leva och veta vad som är rätt och fel. "Ge mig ett facit käre Gud" brukar jag tänka när livet känns extra svårt. Berätta för mig att det går över, och blir bra igen. Snälla, snälla.

Jag drömmer om en kopp kaffe i Paris bland pelargoner och...

David Bowie in Paris, 1977 Christian Simonpietri

Tack!

❤️

I bless you madly,

Sadly as I tie my shoes

I love you badly,

Just in time, at times, I guess

Because of you I need to rest

Because it's you

That sets the test

So much has gone

And little is new

And as the sparrow sings

Dawn chorus for

Someone else to hear

The Thinker sits alone growing older

And so bitter

"I gave Them life

I gave Them all

They drained my very soul

...Dry

I crushed my heart

To ease their pains

No thought for me remains there

Nothing can they spare

What of me?

Who praised their efforts

To be free?

Words of strength and care

And sympathy

I opened doors

That would have blocked their way

I braved their cause to guide,

For little pay

I ravaged at my finance just for those

Those whose claims were steeped in peace, tranquility

Those who said a new world, new ways ever free

Those whose promises stretched in hope and grace for me"

I bless you madly,

Sadly as I tie my shoes

I love you badly, just in time,

At times, I guess

Because of you I need to rest, oh yes

Because it's you

That sets the test

So much has gone

And little is new

And as the sunrise stream

Flickers on me,

My friends talk

Of glory, untold dream, where all is God and God is just a word

"We had a friend, a talking man

Who spoke of many powers that he had

Not of the best of men, but ours

We used him

We let him use his powers

We let him fill our needs

Now we are strong

And the road is coming to its end

Now the damned have no time to make amends

No purse of token fortune stands in our way

The silent guns of love

Will blast the sky

We broke the ruptured structure built of age

Our weapons were the tongues of crying rage

Where money stood

We planted seeds of rebirth

And stabbed the backs of fathers

Sons of dirt

Infiltrated business cesspools

Hating through our sleeves

Yea, and we slit the Catholic throat

Stoned the poor

On slogans such as

'Wish You Could Hear'

'Love Is All We Need'

'Kick Out The Jams'

'Kick Out Your Mother'

'Cut Up Your Friend'

'Screw Up Your Brother or He'll Get You In the End'

And we know the flag of love is from above

And we can force you to be free

And we can force you to believe"

And I close my eyes and tighten up my brain

For I once read a book in which the lovers were slain

For they knew not the words of the Free States' refrain

It said:

"I believe in the power of good

I believe in the state of love

I will fight for the right to be right

I will kill for the good of the fight for the right to be right"

And I open my eyes to look around

And I see a child laid slain

On the ground

As a love machine lumbers through desolation rows

Plowing down man, woman, listening to its command

But not hearing anymore

Not hearing anymore

Just the shrieks from the old rich

And I want to believe

In the madness that calls 'Now'

And I want to believe

That a light's shining through

Somehow

And I want to believe

And you want to believe

And we want to believe

And we want to live

Oh, we want to live

We want to live

We want to live

We want to live

We want to live

We want to live

I want to live

I want to live

I want to live

I want to live

I want to live

I want to live

Live

Live

Live

(Cygnet Committee 1969)