This thing called 'art'

Eller konsten att vara människa

Snön yr snabbt, hårt och förvirrat. Smått och blåsigt, ett litet puder över byn. Himlen gråblek och matt i väntan på något nytt. Det gröna lyser igenom det vita och fåglarna pickar på äpplena som ligger där dom legat sedan i höstas. Tänk så snälla vi ändå är mot djur och natur, vi trötta som inte tyar med perfektion och tuttelutt.  

Jag har försökt skriva om utanförskap och ensamhet. Om att drömma om glitterregn och om sjukdom. Om att älska sina barn så mycket att hjärtat brister och blir till mos, och samtidigt vara en, av och till, småusel förälder ändå. Om tröttheten som inte låter sig beskrivas och försökt balansera det privata med det allmänna trots att jag inte kan skriva. Om att det ena inte behöver utesluta det andra. Enkla ord om att vi hör ihop och att vi ska försöka vara snälla och toleranta mot varandra. Lyssna och tänka och sånt, ni vet. 

Jag har staplat plattityder på plattityder (tyvärr blir det lätt så) och samtidigt försökt både viska och vråla fram livets meningslöshet men också om små lyckliga stunder ibland. Jag ska försöka skärpa mig.

Varje gång jag lyssnar på en speciell sång, som jag inte ens förstår, drabbas jag av det stora vemodet och tanken: det var ju inte så här det skulle bli.

"Åldrandet skrämmer mer än döden – och tiden syns mer påtagligt i åldrandet än i döden. ”Life is a long preparation for something that never happens,” livet är en lång förberedelse för något som aldrig inträffar, skriver Yeats och det är en tämligen befriande insikt. Det kommer aldrig att hända. Det kommer aldrig att börja, livet, ity du är mitt i det. Mer än så här blir det inte." 
 (Ann Heberlein , om just tiden och åldrandet, Sydsvenskan) 

Jag sätter mig på tvären.

Såg via en god vän Brian Enos tal (läs i helgen ❤️) och människan verkar vara rakt igenom sympatisk och intelligent. Han ger mig i alla fall en slags hopp. Han beskriver också vad kultur är på ett allmänmänskligt vis och på något sätt svarar han på min fråga som jag tyst brukar ställa mig själv på bussen när jag blickar över mina medpassagerare, och nyfiket förundras: "hur tänkte du här?". Att vi alla är kulturbärare, delar av kulturer och kulturella vare sig vi vill det eller inte - och kreativa. Så blixtrar en Stakka Bo, nej, Johan Renck-intervju förbi och han talar om hur få människor som är  kreativa på riktigt och jag tänker att han blandar ihop kreativitet med genialitet och originalitet (som David Bowie), men jag kan ha fel. Han verkar också sympatisk och intelligent han med. Hur mycket vi är och behöver det vi inte behöver. Det som gör oss till människor.

Så här skrev jag i Dödens ansikte. Sorgen. (om konstnärslöner med mera).

Nu ringlar, dalar, flingorna ner. Sagoväder för oss med ullsockor och fårskinnstofflor på. Det doftar forfarande från gran och hyacint och livet fortsätter, utan oss så småningom. Pulkabacken väntar och de lystna blickarna och röda kinderna fortsätter upp, upp, upp. Och så snabbt ner. Kalla små fingrar och lite snor. Livet.

/Döden döden döden

(Grattis)