Som ett andetag

Dessa dagar

Hemma igen efter ett sportlov som det inte blev så mycket med. Den skånska dimman döljer nästan allt denna morgon. Det är jag, katten och kaffekoppen. Och så oron i bröstet. Barnen prasslar och drar med sina små varma fingrar och händer efter närvaro, och så ett knä i magen: tjoff. De doftar sött, som pannkakor med sylt. Den där oöverstiglig känslan av maktlöshet och otillräcklighet. Försöker. Försöker om och om igen, men det är som att min existens är vag som ett andetag. Men havet och vårens dofter skänker hopp om framtiden. Måste orka. Måste det. Som ett andetag. 

Livet, och jag, krymper ihop som ett russin. Jag avskyr russin. Allt krymper med den stora världens futtigheter. Jag har svårt att stå ut med dessa. Den kvävande rädslans makt. Att folk inte är snällare mot varann... Vad gör all denna offentlighet med oss egentligen? Det som skulle vara fritt och för alla har gått och blivit ett fängelse. Ett tryck på fel knapp och du "gillar" något tokigt, gör en annan människa ledsen och tillsist bidde det inte ens en tummetott. Jag vill inte vara i en värld där alla tycker lika, men jag är rädd för dem som tycker illa om andra som inte tycker som dem. Jag är rädd för nästan allt, dessa dagar.


/Döden döden döden