Badkultur del 2

Hänsynen då?

Leandro Erlich

Tänkte lite på det när jag läste Heidi Avellan: om det där med att alla ska bada tillsammans efter att jag några dagar tidigare försökt problematisera badandet och främst anser att det är badvakter, simhallar och vår medmänskliga plikt att se till att det går bra och tryggt till, för alla. Jag tycker som hon gör, men ändå inte. Det är aldrig fullt så enkelt, även om hon har rätt i sak och i vissa avseenden håller med mig och vice versa. Jag önskar så att jag kunde vila på den sortens enkla matematik (ideologi). Ett plus ett bli givetvis två, men massan kan ju liksom variera. Man måste få vara blyg, sjuk och få lov att vara med sina olika kollektiv, men jag värnar vår sekulariserade demokrati allra högst: där vi får tro på vad vi vill så länge vi håller oss inom de lagar och regler som gäller i vårt samhälle. Så alldeles så lätt är det inte, även om jag verkligen önskar att det kunde vara det. Jag vet inte vad jag tycker, mer än att man ska bete sig schysst. Jag vet inte var gränsen går för vår allmänna hänsyn. Skulle vilja diskutera detta mer. 

Vi återkommer alltid till barnen. Vi återkommer till könen. När vi var i en miljö med många barn med en lång trappa slog det mig att vi i möte med andra barn väjde undan, men inte pojkarna med sina föräldrar. Slumpen, eller ej, men det var en märklig erfarenhet. Kom att tänka på den när jag läste When you're accustomed to privilege, equality feels like oppression (The Huffington Post) .  

"And things started making a little more sense to me. All this anger we see from people screaming "All Lives Matter" in response to black protesters at rallies. All this anger we see from people insisting that their "religious freedom" is being infringed because a gay couple wants to get married. All these people angry about immigrants, angry about Muslims, angry about "Happy Holidays," angry about not being able to say bigoted things without being called a bigot...

They all basically boil down to people who have grown accustomed to walking straight at other folks, and expecting them to move. So when "those people" in their path don't move -- when those people start wondering, "Why am I always moving out of this guy's way?"; when those people start asking themselves, "What if I didn't move? What if I just kept walking too?"; when those people start believing that they have every bit as much right to that aisle as anyone else -- it can seem like their rights are being taken away.
Equality can feel like oppression. But it's not. What you're feeling is just the discomfort of losing a little bit of your privilege -- the same discomfort that an only child feels when she goes to preschool and discovers that there are other kids who want to play with the same toys as she does."

Anita och Fellini repeterar

Ja, vars går gränsen? 

Eller är människor upprörda över att det gäller främst muslimer? Tänk om det vore så att människor med ätstörningar och komplicerad kroppsuppfattning skulle kunna få en egen dag om året på badhuset. Skulle rösterna ha varit lika upprörda? Jag bara undrar alltså. Dels om detta, men kanske främst kring våra känslor kring hänsyn generellt? Lena Andersson tycker att man ska tänka kring privat kontra det allmänna, om jag förstod rätt. Men handikappades plats i det så kallade allmänna rummet då? Alla allergiker... Ja, vars går gränsen för vår gemensamma hänsyn? Jag tror att det är viktigt att tänka på det ibland: att vi inte lever i en perfekt värld och att det kan vara komplicerat ibland: hur vi tänker men framförallt hur vi kategoriserar varandra.

Vi måste våga säga till och badhallarna måste ta sitt ansvar, så är det ju. Sedan tänker jag på The Huffington Post-artiken (se ovan) om att väja undan eller inte igen och det ligger ju på oss: Hur hanterar vi mobbaren och hur uppfostrar vi våra barn. Tänk om alla klarade av att väja istället och tydligt markera, vänligt men bestämt, om någon beter sig illa? Jag vet att det finns riktiga idioter, men de flesta av oss vill faktiskt bara leva och ha det gött. Det är därför den nyliberala "sköt dig själv och skit i andra" devisen inte fungerar i ett samhälle befolkat av olika människor.

Bob Sandberg

Hade vi varit robotar hade det ju varit en helt annan femma. 

/Döden döden döden (plaskar vidare)