Badkultur

När jag simmar, så simmar jag, och så tänker jag. Jag formulerar de vassaste tankarna, tycker jag själv i alla fall, där i plasket. Tag efter tag skjuter jag mig fram. Jag ser allt så klart. 

Efter simningen blir jag snäll och mjuk och mör och förskräckligt sugen på te. Alldeles tom i bollen blir jag också, och tankarna vill sig inte riktigt längre. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om simhallen: om oss som simmar, våra kroppar och om personalen och vardagslivets politik, men allra främst om hur vi beter oss mot varandra.

Havet dånar. Vulkanen gömmer sig bakom diset. Vinden blåser i växter, bordsdukar och i parasoll och handdukar. Allt svajar och rör sig. Magar, rumpor, lår och armar. Stora bysten, lilla barnabringan och allt det där håret. Allt fladdrar fritt och glatt. Solen värmer och någonstans hörs musik bakom havet. Naturliga veck, och så alla groparna. Jag som har så svårt för naturligt naket finner mig ändå fort och jag tänker att detta är en slags demokrati i baddräkt. Alla får vara med och ingen bryr sig om kropparna mer än att de ska fungera att bada och leka med. Celluliter med benproteser, ny-deffad bredvid gravid och så vidare. Gamla och unga, fattiga och rika. Som på badhuset när man tar steget över hindret dit. Att orka blöta ner sig. Att orka bara vara. Tillsammans.

Letar baddräkt. Hittar massor av fina (pris 1000-4000). Som hittat, för vissa. Brukar bli en ny från Stadium för 200-300 när den gamla fallit ihop som en sladdrig påse, men så kul det är med färg och festliga mönster. När man är i min ålder och känner sig lagom på alla sätt och vis går tankarna ungefär så här: inte för uppseendeväckande men trevligt. Lagom festligt. Man måste orka bära upp och kunna leka med de små. Funktionalitet i trivsam modell i halvglad färg, om möjligt.

På badhuset ser jag den äldre mannens lystna blickar på den yngre kvinnan och det enda jag känner är: Oh, vad skönt det är att slippa blickarna! Att slippa att alltid vara ett objekt. Nu är jag enkom en människokropp, en mammakropp, samtidigt som jag tänker att nog tänker jag på hur jag tittar på en man alltid. Aldrig för surt, aldrig för glatt: väck inte den björn som sover. Att man som kvinna omedvetet passar sig hela tiden. Det tänker jag på ibland.

Jag tycker inte heller att vi ska ha separata badtider, om skälet är den manliga blicken. Men när jag läste att en flicka blivit våldtagen på Eriksdalsbadet så känner jag: nej, ska man ge upp? Ska man ha separata badtider för alla dåligt fostrade pojkar, och för att män är sjuka i huvudet, trots allt? Nej, skärper mig igen. Män ska sluta trakassera kvinnor. Punkt. Män som inte kan reglera sina aggressioner, eller sin sexualitet måste få hjälp och vi måste börja ta det på större allvar, tidigare i skolan, och i hemmen. Barn, kvinnor och andra män ska inte behöva gå omkring och vara rädda för andra män och pojkar i grupp. För en tid sedan sa någon till mig att ungefär fem procent av världens befolkning är våldsamma och kriminella, och gissningsvis är en större del av dessa fem procent män. Resten av oss är nog rätt okej, oavsett kön, även om vi ibland tycker väldigt olika om mycket - och vi måste inte älska alla. Jag vet inte om siffran stämmer, men jag tröstar mig med den i alla fall: hela världen är inte dum i huvudet! Det är bara det att just nu hörs och syns dessa fem procent väldigt högt och de gör allt för att sätta den så kallade agendan också. Så, jo, Heidi Avellan (15/1 2016) med flera: detta är ett manligt problem som drabbar andra män, kvinnor och barn - och det är väldigt trist (och inte okej).  

Problem uppstår ju, precis som i samhället, när alla bara roffar åt sig och ingen vågar säga ifrån eller ta ansvar. Det är en lite ding ding värld vi lever i just nu. När blev det omodernt att visa hänsyn? När försköts idén om alla människors lika värde? Jag tänker på det i det lilla. När jag simmar och jag ser hur få det är som visar hänsyn. Att badhus-chefen säger till damen som blivit sparkad på av crawlaren att "man får allt tåla lite vatten om man ska på badhus", när crawlarna tar en bana var och övriga tappert och trångt delar en annan. När mamman som är för trött, eller sjuk, eller något annat (jag vet inte vad som gått snett för just den här personen), mobbar och trakasserar sitt barn och jag får lov att säga till, så försynt jag bara kan: - Det finns en liten barnpool här bredvid, börja med den istället. Så att barnet får andas och sluta gråta och vara livrädd. Så att båda ska slippas förnedras. De vuxna tittar på varann, eller bort, men ingen säger något. Badvakten försjunken i sin mobil hela tiden. Kanske man inte vill lägga sig i? Kanske man inte vågar? Jag simmar inte på Kockums mer. När en pappa skriver en insändare i Sydsvenskan om att folk som inte har barn borde låtar p-platserna för familjer vara ifred blev det ett himla kacklande och tjoande från folk som raljerade över i-landsproblem, och det enda jag tänker är att det är ni arga överengagerade mobbartroll som är det verkliga i-landsproblemet. Det är ni som tycker att det viktigaste är bästa parkeringsplatsen, för: I couldn't care less, myself. Det är ni som är problemet. Jag gissar att ni också tycker att barnen i Syrien får skylla sig själva (för hit ska de inte!) och att greker är lata och så vidare, men jag önskar er allt det bästa ändå. Jag tänker att det är er Palme talade om: "Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framförallt ett uttryck för okunnighet och rädsla" på repeat. Ni som inte förstår det där med hänsyn och solidaritet förtjänar en kram, för ni behöver den ju allra mest. <3

Allt som inte rör svält, miljökatastrofer och krig är väl i-landsproblem i egentlig mening, så om vi använder den här retoriken så fort någon har en fundering ligger vi nog rätt uselt till. Sedan får väl folk engagera sig i vad helst de vill, så länge de är normaltrevliga i tonen, tänker jag. 

Det finns en massa saker man kan göra för att få det trivsamt och bra på badhus och i simhallar. En idé vore kanske att kontakta människor som faktiskt simmar, för arkitekter och badvakter verkar ha andra intressen, och ytterst liten erfarenhet krig vad som behövs för att skapa en vettig motions- och rekreationsmiljö. Jag försökte, när Kockums Fritid hade gjort bort sig för sina kunder (för femtioelfte gången) förklara att många som simmar är sjuka, gamla, gravida och under rehabilitering och tunga cancerbehandlingar. Det kan vara den enda formen av motion som dom här människorna klarar av, men jag möttes av det gamla vanliga lättjan, inkompetensen och oviljan till utveckling: - Det finns ingenting man kan göra, alla simmar olika fort. Alla är nöjda, svarade en badvakt... Nej, alla var och är inte nöjda, förutom den ensamme crawlaren då. Resten fick gå eller stå och trängas till full pris i en bana...

Lata laissez faire-badvakter förstör badhusen. Kanske är det ledningen som är lam, beats me, men det är dem som skapar dålig stämning, sätter ribban och skapar kulturen på badhusen. Läs om Isländska stilen här, om badhushygien, lite badvett och respekt. Och har någon svårt att förstå skillnaden mellan crawl, ryggsim och bröstsim, så är det bara en av tre simstilar som ser sina med-simmare till exempel. Kanske är det inte bara hastigheten ("snabb" och "motion") som ska avgöra bana? Är det inte lite vagt formulerat, om man tänker efter? Vem bestämmer vad som är snabbt (det som är snabbt för dig, kan  ju vara långsamt för mig), och är inte all simning motion? Gör det tydligt för simmarna vad som gäller, eller försök att ta reda på vad ni anser på respektive badhus så att ni kan hjälpa era kunder och motionärer. Jag tänker personligen att så här, som jag såg på ett litet badhus med många gäster, fungerar det ganska bra (så länge simmarna klarar av att tolka informationstexter då):

Motion: dom som vill prata i par-simning, träning, plask, ryggsim och lite lugnare bröstsim.

Snabb-bana: enbart bröstsim.

Extra snabb-bana: Crawling och bröstsimning

Sedan kan man inte annat än baxna på det nya badhuset som jag numer går till, med sin underbart trevliga personal och helt okej anläggning, där arkitekten, eller planeraren, har satt lås på varenda dörr UTOM till omklädningsrummen från badhuset sett. Troligtvis har personerna som tänkt ut detta aldrig tränat, eller gått på skolgymnastik. Jättejättemärkligt att vem som helst kan kliva in i duschen när jag står där alldeles blottad, eller är det killen som alltid råkade gå in i fel dusch som tänkt ut det hela...? 

Simma lugnt (pusspuss)!

/Döden döden döden

Pssst! Ett litet tillägg: Döden döden döden har inte något emot någon som helst simteknik, eller stil. Det är inte det texten handlar om (alls). <3