Tittar bort lite

Alex Da Corte (på Louisiana)

Solen går upp över grannbyn på andra sidan motorvägen. Idag ligger vinden på, det dånar därbortifrån. Månens halva svällde lätt över magen och strålande gult nu i morgontimmarna. Katten är ute. Vi börjar bli gamla nu, hon och jag. 

April och maj gör alltid så ont. Dessa. Månader. Allt ska pressas in. Varje andetag räknas. Beställer rosor. Sover dåligt igen. Tänker på vad Facebook gör med oss. Att istället för ett öppet rum har det blivit ett tyst tillhåll. Där alla bevakar varandra och allt kan missförstås. Kanske räcker det med galna matbilder, gulliga barn, knäppa klipp och fräsiga resor? Det är det vi klarar av. Vi kanske inte ska ta upp viktigare saker och känslor alls? Det gör för ont i oss att vi tycker så olika. Hur kan den där snälla X tycka så tokigt om Y och så vidare. Foliehattstrollen med sitt tjatter vinner normmark, många backar anda stretar på. Det tossiga normaliseras. Vi delas upp och det var väl inte meningen ändå? Det är väl därför jag har så svårt att skriva här numer. Min anonymitet är borta och mina barn kan drabbas. Vi kanske inte är där än, att vi klarar av att prata med, och lyssna på, varandra? Vi kanske föredrar att bli arga över eventuella olikheter istället? Vi måste kanske vara face to face för att klara dialogen. Höra tonfallet: tolka informationen och känna vibben. Vi är för känsliga och för självupptagna ibland. 

Ja, april och maj handlar alltid om akut överlevnad. Sen kommer sommaren och då går jag sönder. Varje sommar drömmer jag om att träffa vänner från förr. Varje sommar blir jag alldeles för trött. Men som fåglarna kvittrar. Som jag räknar våra sparrisar. Femton stycken och skördedags till helgen tänker jag. Rabarbern bågnar och tomatplantorna ska snart sättas ut. Tänk om vi kunde ha en liten get i trädgården? Och några hönor! Tänk om vi kunde göra ost till våra gammeldagsa tomater? Tänk om jag kunde uppbåda lite energi. Jag drömmer så tokigt om självhushåll. 

Puss 

Mina skatter

Dina skatter 

L’Officiel magazine, 1972

Det är bra att alltfler tar tag i begreppet "samhällskontrakt. Det kanske finns lite hopp för medmänskligheten. Tack Anne Ramberg, Magdalena Ribbing med flera. Samtidigt som alla medier tjatar om kostnaderna för flyktingströmmarna. TV-nyheterna maler om detta en gång i halvtimmen, minst. Tänk om vi bara kavlade upp skjortärmarna och hjälpte till istället? Tänk om barnen som svälter fick mat och en lugn och trygg sovplats någonstans. Allt går om man vill, men visst är det skönare att bara gnälla på andra istället. 

SVT från Damaskus. 

UR Play: "Henry Ascher, professor vid Göteborgs universitet, berättar om vad tidigare uppleveser har för påverkan på nyanlända ungas välmående, hur förutsättningarna ser ut och vilket stöd nyanlända barn och unga behöver. Inspelat på Nacka Strandsmässan, Stockholm, den 8 mars 2016. Arrangör: Forte." ❤️ 

Läser Lena Andersson i DN och först blir jag mest bara förfärad och tänker att hon resonerar som ett litet barn. I alla fall så som jag tänkte som barn. Barn är ju som barn är: kloka men ganska egennyttiga. Rättvisan är viktig när det avser mig och mina behov. De kan ibland sakna kunskap men de har oftast hjärtan som elefanter, om jag får citera Olle. Jag är rätt säker på att Lena är både mer intelligent och långt mer bildad än mig så kanske är det därför jag blir så illa berörd av att resonemanget haltar så, dessutom kan hon vara himla cool. 1) Försäkringen betalar du väl varje månad? Om du begagnar dig av din försäkring vid skada har du troligtvis redan betalt, oftast långt mer än det du eventuellt skulle få vid skada, och är inga pengar du får som present. 2) Att hävda att finansvärlden har ett omoraliskt system är inte ett dugg marxistiskt. Eller jo, det kan nog stämma, vad vet jag, men det kan vara djupt omoraliskt ur ett generellt allmänmänskligt och samhälleligt perspektiv också. 3) Och vill Spotify flytta till USA kan väl Spotify göra det om dom har svårt att gå runt här hemma? Amerikanska arbetsgivare betalar försäkringar till sina anställda om de anställda har tur. Brevlådeföretagen ska vi inte tala om för de har bara ett syfte. De sociala avgifterna är höga, men visst har de väl successivt sänkts i Sverige?  - och är löntagarens pengar (att så många inte har koll på detta fascinerar mig djupt) som ska gå till bland annat sjuk- och föräldraförsäkringar med mera. Jag har jobbat med löner och uppbördsdeklarationer för eoner sedan, så jag vet. Men de pengarna ska alltså gå till sådana bra grejer om olyckan eller livet skulle knacka på. Jag tänker att Lena vill att vi ska minimera skattesvindel och slarv med våra pengar genom att slopa tårtor och allmän trivsel på statliga och kommunala verk och myndigheter, eller stänga dessa helt (?), men verkligen inte inte genom att kräva tillbaka vinsterna från riskkapitalet, för det torde vore väl marxistiskt, det med? Däremot skulle det vara väldigt skönt om man som vanlig medborgare kunde känna respekt och tilltro till våra politiker och Skatteverket, det kan jag hålla med om, och då tänker jag inte på våra skatter, utan på nepotism och sånt skoj. Tyckte att Vi har räknat på det här-sidan svarar Lena väldigt bra här.

En nyutbildad läkare i Norrland skryter för sina gamla vänner att nu behöver hen minsann bara jobba halvtid och ändå tjäna 50.000 i månaden. Att ta sig igenom en dyr skattefinansierad utbildning, som dessutom sägs kräva visst läshuvud, för att sedan jobba så lite som möjligt låter också lite osunt, precis som situationen på akuten kan vara ohållbar. Fast jag tycker om tanken: jobba lagom mycket, eller lite, beroende på hur man tänker, och sedan kunna leva riktigt gott. Men man bryter samhällskontraktet även där. Precis som Johan Norbergs krönikor (jättedålig tajming sist när du skrev om guldregnet kapitalisterna skulle bidra med samma dag som Panamaeländet kom ut, men gissar att du vill parera skadan genom din senare krönika om skattehelveteslandet Sverige: - Ja, det stämmer om du talar om en global ekonomi där enorma konglomerat enbart ska gynnas. Sådana som är för stora och viktiga för att betala skatt enligt sådana som dig? Men vanligt småföretagande, små till medelstora företag, göre sig icke besvär i en sådan ekonomi, det borde du veta och förstå. Så, jag hör vad du säger, men det är en svajig väg att gå. Jag vill inte att vi ska ha samma löner på allt arbete om mallen måste vara låglönenivån i Bangladesh till exempel, vilket krävs på en global marknad, eller hur? Eller vill du det, för att friheten känns teoretiskt mysigare så? Återigen, frihet för vem? I racet där enbart den som redan har, eller bara tar, gynnas. Som att valmöjligheterna verkligen skulle vara oändliga för alla. Precis som jag tycker att grekerna inte borde tvingas köpa holländska tomater för att det gynnar något annat EU-land, tycker jag gott att Sverige ska kunna ha egen produktion av mat och finfina ärtor. Vi gör oss sårbarare i längden tror jag. Jag tror på självständighet, men också samarbete. Jag har aldrig blivit försörjd av någon annan. Kanske för att jag vet att vad som helst kan hända. Det borde även andra känna till. Oavsett och just därför. Men alla skriver sina kontrakt och bär sina ok och gåvor. Heidi Avellan är inte på lite samma spår, fast i ett annat sammanhang.

Att känna sig glad i festliga smycken. Roland Bianchini för L'Officiel 

Fina modebilder här

Så lite om bildning (Svenska Dagbladet Thomas Steinfeldt) och varför det har blivit som det har blivit (The Guardian, George Monbiot). Som alltid: allt hör ihop och min fråga är varför så många börjat tjoa och gnälla om skatter precis i samband med Panamabekrymren och privata telefonsamtal från högsta ledningen på Skatteverket, samtidigt som klyftorna ökar och skolans kämpar i motvind bra många år nu.

Börjar lästa Platon (sent ska syndaren vakna) och Jan Stolpe skriver så här i förordet till Skrifter. Bok  5 : " ....  och manade människan att ära sin egen själ genom att praktisera det goda och undvika det onda i förhållande till gudar, till samhälle, till medmänniskor, till sig själv och till utländska besökare" men i dagens samtalsklimat skulle det väl innebära att man både är vänster- och feministextremist?

Hur ålderdomliga vissa idéer ändå är finns det vissa värden som torde vara grundläggande i alla kulturer. Kan man ju tycka i alla fall. 

Vad som saknas är politiker som tar tag i de här frågorna på riktigt. Politiker som inte blir bländade  av globalt bling-bling och rackartyg i skattesvängen. Jag kan känna ett sådant förakt, samtidigt har jag också ett kontrakt att hålla: att alltid göra så gott jag kan och hålla huvudet hyfsat kallt. Men det är svårt. 

Precis så känner jag med. Visa lite tacksamhet och dela med dig så gott du kan.

Är alldeles, alldeles för trött för den här texten. Håller på att tappa greppet helt. Vi vadar i lera och motvind trots att världen doftar gott. Övermäktiga dagar. Övertrött. Öronen vrålar men barnen är varma och nybadade. Nöjda mellan tjuvnyp och vrål. Tårna ser ut som russin. Kärlek och stök. 

/Döden döden döden 

Angelägenheter

Den korpulenta katten

Vad är poesi till exempel? 

Är det utplacerade ord som betyder något. Ibland hemligt. Fritt att tolka. Eller väldigt exakt?

Är det någon slags hemlig rytm? Fullständigt fritt, men så på millimetern, i poetens, takt?

Definitionen. Jag behöver förstå den. Jag begriper inte annars. Önskar att jag gjorde det: att jag älskade poesi och fridans men det är för akrobatiskt tänker jag. Jag är som en vandrade pinne. 

Jag saknar angelägenhet. Jag hade ingen Peter May. 

Jag är instängd i dimman och bara katten hälsar på. Hon hoppar upp. Hon hoppar ner. Hon lägger sig tillrätta i någon människogrop. Hon spinner hela tiden. Min katt med burrig brun päls och sin korpulenta kropp.  Hon ligger som en boll vid min dotters fötter och vilar. Min katt, en dotter och jag. 

Vid sidan om får jag nästan plats. 

/Döden döden döden 

Vägen

Framför dig 

Och bakom mig

Så väldigt, väldigt grått. Men fröna gror och mossan frodas. Mina gullvivor, var försiktig med dom. - Okej? Och päronträdet! Och blåsipporna, förstås. 

/Döden döden döden 

Progressiva rörelser

Vi bodde på ett lyxhotell i Budapest för en tid sedan, och jag blir mig aldrig lik igen. Det var fantastiskt. Ungefär samtidigt publicerades en text av Thomas Engström från Georgien där han beskrev känslan av rikedom i den typen av samhällen: gamla diktaturer och väldigt mycket personal överallt (billigt billigt billigt). Och jag tror att det är det här som är problemet: att vi alla vi som råkat födas in i ett demokratiskt och rikt samhälle tror att vi förtjänar den lyxen, och mer. Det gör vi, och samtidigt: det gör vi verkligen inte. Vem städar hos städerskan? Den dagen städerskan tar sig städhjälp då är jag på tåget, men inte innan dess måste jag tjabba emot. Men det är alldeles, alldeles ljuvligt, det är det, och så mycket, mycket billigare än en helg i fjällen. Mjuka heltäckningsmattor, finkultur och söta farbröder som plinkar på pianon. Just becasue you can... 

I helgen skapade Schyffert och Virtanen lite twitterblåst, och man kan ju dra vilka paralleller man vill. Vissa tror på kapitalismens progressiva krafter, och det kan jag också göra. Ibland. Det finns lysande entreprenörer och företagare lite varstans (Tesla: hur många hjärtan som helst där, även om jag tänker too good to be true ibland). Det finns också dom som försöker få det till att vänstern ser ner på Mac Donalds-personalen: puh puh. Som att läsare skulle gå på att politiskt vurma för att man ska klara sig på sin lön är förakt mot arbetaren, eller går folk på den lätte? Att lön för mödan skulle vara ett problem? Skratta eller gråta, det är frågan. Sedan kan man ju dra det lite till och erkänna att 70000 skoputsare och städare kanske inte behövs om man får komma med lite kritik kring låglöne-arbetslinjen? Bättre med forskare, skolpersonal och entreprenörer (för all del) och helt vanliga försäljare, vårdare och reklamare och så vidare än att tro på billig slit och släng-personal. Och har man ett tungt jobb ska man baske mig får betalt för det också. Låt människor få plugga, eller arbeta under goda förhållanden och förutsättningar - oavsett om arbetsgivaren är stor eller liten, allmän eller privat.

Det blir bara så extra skrattretande att läsa om de progressiva kapitalisterna i Svenska Dagbladet och samtligt läsa om gamla sossars vältrande i kapital. Det är måhända orättvist ur ett personligt perspektiv; att det faktiskt är mer äckligt och samhällsfarligt, tillitsmässigt, att Nuder tjänar över 12,6 miljoner på att hjälpa Jan Emanuel sälja sina välfärdsbolag (just för att de är sossar och att det som grädde på moset är skattebetalarnas pengar de festar loss på) än att Borg och Reinfeldt skulle göra det. Då politik de facto handlar om ideologi. Den här typen av kapitalism är varken progressiv eller samhällsnyttig. Det är också hemskt att makarna Adolphson redovisar sin syn på medielandskapet på ett ytterst tveksamt vis, men de har liksom inte samma moraliska kompass att följa. Skönare att skylla på mörkläggning och invandringen (olika kulturer) istället. Det handlar återigen om ideologi och värdegrund, men det kanske anses progressivt att gömma pengarna utomlands (Nordea allra mest, men även andra) ur ett personligt ekonomiskt utvecklingsperspektiv? 

Jag känner mig politiskt fri och är uppväxt med liberaler, (konservativa) moderater, kommunister och socialister. Jag håller ta mig katten för en gångs skull nästan med Alice Teodoresco här, även om Heberlein-faktakrisen generar desto mer. Kajsa Ekis Ekman har som vanligt rätt i att det bara gnälls och gnälls och gnälls. Jag tycker så, jag med. Gör något (bra), eller näbben, liksom. Däremot vet jag inte om Ann Heberlein är en opportunist, eller bara väldigt törstig på bekräftelse? För om jag ska kritisera vänstern så är det att de verkar vara rätt kassa på att peppa varandra. Om du skulle skriva något nedsättande om muslimer i tidningen kommer det blommor med posten, gulliga mail och tusentals likes, men inte om du skriver att nu får det vara nog med kassa pensioner, låga löner och pajjig miljö, då är det oftast ganska tyst. Folks skruvar lite på sig och visst, de håller med, men vänstergrejer, det låter läskigt det. Humanism verkar generellt var oerhört laddat nu för tiden...  Samtidigt som jag tror att alla bara vill ha det lite bra. Jag fattar mig helt enkelt inte på folk... alls, men jag kommer aldrig att köpa att marknaden reglerar sig själv eller att jobb och studier inte ska löna sig för vissa. Gör du det? 

Och EU... Kom igen nu då.  

Puss!
/Döden döden döden 

Främlingar

(i närheten av mobilia)

Ser henne från bussfönstret. Blonderat, långt och halvrisigt hår men mycket kärlek nedlagt på att få det att ligga i små, små vågor. Alldeles för mycket smink. Hon bär en låda kattsand i famnen med en arm och ser så himla lycklig ut. Hon bär sin sand, tar sig en cigarett och verkar alldeles, alldeles nöjd. Längre fram på trottoaren står en kvinna, någonstans mellan 30 och 40 i präktig frisyr och har sminkat sig med kajal i ansiktet. Hon har också lagt ner tid, och stor omsorg, på sina ansiktskrusiduller, men som hon lider. Flackar med blicken, så där som man gör när man känner sig fel och allt skaver snett. Det som skulle bli så fint.

Kanske bloggande tillhör dem som verkligen kan skriva eller ska handla om hobbies alternativt om människor som är lite mer lyckade? Folk som är festliga. Jag skulle ju kunna fortsätta hitta min form, och en vacker dag kanske meningen skulle landa på skärmen. Meningen som förklarade allt, men jag är den otillräcklig.

Så frågan är väl snarare huruvida man ska utsätta andra?

Såg för en tid sedan att Jessika Gedin undrade så här på Twitter: "Om ditt vuxna jag fick ge ditt sjuttonårsjag ett boktips, vad skulle det vara? Vad skulle ha räddat dig?" och så: " - Hörrni allihop. På vilket sätt skulle de ha räddat er då? Böckerna. Jag vill så gärna ha era motiveringar också." Jag vet inte om jag riktigt förstår. Skulle böckerna ha räddat mig, eller skulle de ha kunnat rädda mig? Återigen vet jag inte om jag vet vad som skulle ha hänt utan de böcker jag jag läst och alla de böcker jag inte har läst. Hade jag kunnat bli en annan? Skulle jag ha formats till ett bättre, eller sämre, jag? Kanske, men jag vet ju inte. Precis som den där olyckan, som nästan hände. Ett pysande puuuhh som blåser förbi. Som vinden - och så borstar vi av dammet från rockärmen och tittar åt ett annat håll. Men jag har tänkt på hennes undan.  

Drömde att jag var med i en bokcirkel och jag sa till läraren som för övrigt var modeexperten Cay Bond, att jag letade efter boken som fångade essensen av mig. Boken om mig. Att det funnits några sådana böcker i mitt liv. När hon undrade över vilka det var så jag kom inte på några. Kände en slags förtvivlan. 

Jag tänker att jag är en sådan som tycker om att arbeta. Jag tycker om människor, men ensamhet likaså. Att det finns något nästan meditativt med att skapa och att producera. Göra rätt för sig, och lappa och laga. Att slita. Boken Väggen handlar ju om det, och om att överleva. Att använda det som finns tillgängligt efter bästa förmåga. Det finns så många bra böcker. Det finns ju något nästan barnsligt romantiskt med att i sitt anletes svett arbeta och skapa. Så om jag inte läst Lilla huset på prärien och Mina drömmars stad-serien som barn, vem hade jag blivit då? Om jag inte läst alla dessa sagor, där den goda med list, flit, mod och vänlighet besegrar troll och onda häxor. Betyder böckerna alls någonting? Om jag inte hade läst mina ryssar och tyskar och tantsnusksagorna i min ungdom, vem hade jag blivit då? Tänk om jag läst min Camus och gått från klarhet till klarhet istället? Tänk om jag hade haft lockigt hår och fräknig rygg. Ja, tänk om.

Är inte svaret att alla böcker räddar dig från verkligheten (ibland), okunskap (då och då), men kanske allra mest ensamheten?

Jag vet aldrig vad jag vill: det spelar liksom ingen roll. Får man tycka och känna som man vill? Får man det? Verkligen? Näeh, det verkar läskigt... Inte ska väl jag komma här med mina behov, det kan ju kännas jobbigt för någon annan? Slagen i Jantelagens bojor. Försöker dunka in bollen ändå. Det har gått sådär. Känner mig kort och satt och ganska vilsen, men det är givetvis inte hela sanningen. Ju fler alternativ desto svårare. Utan några står jag mig slätt. 

Min hjärna är så kaputt. Kan inte skriva alls. Helt plötsligt vet jag inte var ett eller en ska placeras, och jag tror verkligen inte att ni förstår. Jag begär det inte av någon heller. Kommunicerar med emojis, folk måste tro att jag riktigt blåst. Dricker kaffe, tittar ut. Himlen ljus och klar. Öronen tjuter. Drömmer om att visa er hur illa jag verkligen skriver. Visa hur mycket jag sliter. Bara för att få finnas till. 

Kärlek och sorg. Liv och död. Vi hör ihop.

/Döden döden döden