Ser henne från bussfönstret. Blonderat, långt och halvrisigt hår men mycket kärlek nedlagt på att få det att ligga i små, små vågor. Alldeles för mycket smink. Hon bär en låda kattsand i famnen med en arm och ser så himla lycklig ut. Hon bär sin sand, tar sig en cigarett och verkar alldeles, alldeles nöjd. Längre fram på trottoaren står en kvinna, någonstans mellan 30 och 40 i präktig frisyr och har sminkat sig med kajal i ansiktet. Hon har också lagt ner tid, och stor omsorg, på sina ansiktskrusiduller, men som hon lider. Flackar med blicken, så där som man gör när man känner sig fel och allt skaver snett. Det som skulle bli så fint.
Kanske bloggande tillhör dem som verkligen kan skriva eller ska handla om hobbies alternativt om människor som är lite mer lyckade? Folk som är festliga. Jag skulle ju kunna fortsätta hitta min form, och en vacker dag kanske meningen skulle landa på skärmen. Meningen som förklarade allt, men jag är den otillräcklig.
Så frågan är väl snarare huruvida man ska utsätta andra?
Såg för en tid sedan att Jessika Gedin undrade så här på Twitter: "Om ditt vuxna jag fick ge ditt sjuttonårsjag ett boktips, vad skulle det vara? Vad skulle ha räddat dig?" och så: " - Hörrni allihop. På vilket sätt skulle de ha räddat er då? Böckerna. Jag vill så gärna ha era motiveringar också." Jag vet inte om jag riktigt förstår. Skulle böckerna ha räddat mig, eller skulle de ha kunnat rädda mig? Återigen vet jag inte om jag vet vad som skulle ha hänt utan de böcker jag jag läst och alla de böcker jag inte har läst. Hade jag kunnat bli en annan? Skulle jag ha formats till ett bättre, eller sämre, jag? Kanske, men jag vet ju inte. Precis som den där olyckan, som nästan hände. Ett pysande puuuhh som blåser förbi. Som vinden - och så borstar vi av dammet från rockärmen och tittar åt ett annat håll. Men jag har tänkt på hennes undan.
Drömde att jag var med i en bokcirkel och jag sa till läraren som för övrigt var modeexperten Cay Bond, att jag letade efter boken som fångade essensen av mig. Boken om mig. Att det funnits några sådana böcker i mitt liv. När hon undrade över vilka det var så jag kom inte på några. Kände en slags förtvivlan.
Jag tänker att jag är en sådan som tycker om att arbeta. Jag tycker om människor, men ensamhet likaså. Att det finns något nästan meditativt med att skapa och att producera. Göra rätt för sig, och lappa och laga. Att slita. Boken Väggen handlar ju om det, och om att överleva. Att använda det som finns tillgängligt efter bästa förmåga. Det finns så många bra böcker. Det finns ju något nästan barnsligt romantiskt med att i sitt anletes svett arbeta och skapa. Så om jag inte läst Lilla huset på prärien och Mina drömmars stad-serien som barn, vem hade jag blivit då? Om jag inte läst alla dessa sagor, där den goda med list, flit, mod och vänlighet besegrar troll och onda häxor. Betyder böckerna alls någonting? Om jag inte hade läst mina ryssar och tyskar och tantsnusksagorna i min ungdom, vem hade jag blivit då? Tänk om jag läst min Camus och gått från klarhet till klarhet istället? Tänk om jag hade haft lockigt hår och fräknig rygg. Ja, tänk om.
Är inte svaret att alla böcker räddar dig från verkligheten (ibland), okunskap (då och då), men kanske allra mest ensamheten?
Jag vet aldrig vad jag vill: det spelar liksom ingen roll. Får man tycka och känna som man vill? Får man det? Verkligen? Näeh, det verkar läskigt... Inte ska väl jag komma här med mina behov, det kan ju kännas jobbigt för någon annan? Slagen i Jantelagens bojor. Försöker dunka in bollen ändå. Det har gått sådär. Känner mig kort och satt och ganska vilsen, men det är givetvis inte hela sanningen. Ju fler alternativ desto svårare. Utan några står jag mig slätt.
Min hjärna är så kaputt. Kan inte skriva alls. Helt plötsligt vet jag inte var ett eller en ska placeras, och jag tror verkligen inte att ni förstår. Jag begär det inte av någon heller. Kommunicerar med emojis, folk måste tro att jag riktigt blåst. Dricker kaffe, tittar ut. Himlen ljus och klar. Öronen tjuter. Drömmer om att visa er hur illa jag verkligen skriver. Visa hur mycket jag sliter. Bara för att få finnas till.
Kärlek och sorg. Liv och död. Vi hör ihop.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar