Det doftar tungt och sött av honung där.

Det finns knappt luft att andas.

Borde inte ge mig på att skriva ens en pytterad. 

Står i nött i mörkret mol alena. 

Det blir nog inte mer magiskt än så här.

(Det doftar verkligen fantastiskt.)

/Döden döden döden 

Mumlar, rycker till.

Så mattas solens och grönskans braska färger stillsamt av. Dofterna som klibbat sig fast löstes upp i regn och hav. Och skuggorna, de är försiktiga; fortfarande snällt runda och mjuka. Det där sista ljuset innan natt i försommarskymningen. Som den sista kippande glödens ljus, som lyser stilla och nog så ensamt mot din kind. Molnen dova och grå. I det oändligt blå. 

Barnen andas sakta. Mumlar, rycker till. Så tacksam jag är över att få älska er. Stryka min hand över tinning, kind och arm. 

Dags att försöka sova.

Kärlek.
/Döden döden döden

Rich kids

Of Instagram.

"My Yacht vs The haters lol by mansourbinjabr #rkoi" 

En liten påminnelse bara. 

/Döden döden döden 

Sytråd i vackra färger

Alla bilder från SVTPlay och En film om Olle Ljungström av Jacob Frössén.

Jag tänker på min morfar och på fjärilen. "När han var ute, ville han in. När han var inne, måste han bara ut".  Och min ena dotter: alltid högst upp, längst ut med ryggen mot mig, men så kelig, rolig, klok och fin. Och kanske min far. Han som jag aldrig fick träffa. 

...och en gammal flaska terpentin. 

Jag hoppas att kvinnorna skriver om Olle nu. Jag väntar på er. Jag är trött på männens Olle (litegrann). Vet allt om er relation. Men det blir lätt för privat. Kvinnornas Olle. Jag gissar, alltför vackert och på tok för trassligt, kladdigt och för bart. Men jag hoppas, och väntar.

Olle, Olle, barnens Olle. Jag tänker att nu finns det någon däruppe för barnen att vara med. En snäll, och det känns tryggt. Prince kan ha musikverkstad och glittret sprider Bowie väl, men hos Olle går det bra att bara vara sig själv en stund. Ni, lyxvarianterna. En rolig vass och mjuk. En som är snäll som en karamell. 

Jag kände honom på håll, i faggorna. Egentligen inte alls. Har tänkt på de tillfällen vi träffats. Roliga och bra. När allt har varit vänligt och glatt. Trettioårsfester och fyrtioårs. Några bröllop och på Söder, bland bröder. På gatan mitt i solen. Min vän som... Nej, det blir för eget och privat. Inte raktigenom gott. Det där bröllopet när mitt hjärta var fullständigt sönder av allt som brutits av, då satt jag där med Olle och hans snygga tv-tjej. Det var så snällt, och tryggt och skönt. Var vi inte alla lite kära i honom? Och lite rädda samtidigt. Alla dessa sagor. Jag minns att jag gick cirklar bortifrån ibland. Det där mailet och den där blicken jag aldrig riktigt tog emot. Hade aldrig återhämtat mig efter en sån som han. 

Att sätta nålen, på orden, så mitt i prick. I hjärtat. Med en kaffe och en cigarett. Eller med en pincett. Strå för strå så att vem som helst kan förstå.

När Stockholm var fullt av G:n. Klistermärkena fanns överallt. Var fortfarande för mycket barn. När polletten så småningom trillade ner. Mitt Stockholm. Mitt 90-tal och sedan landsförvisning, eller flykt. Sthlm, Sthlm.

Döden döden döden skulle kunna skriva en liten bok i guld om Olle. Troligtvis skulle det också gå att leva ett socialt drägligt liv och enbart citera honom. Vi som behöver andra för att glänsa ibland. Tänk att lilla jag, och kanske du, kan känna så mycket ändå. 

Fy farao vad jag är trött. Blev det för privat?

Tack och förlåt. 

/Döden döden döden

Oberoende samtal

Valborgsmässoafton med grillkorv och lotter. Lugnt och stillsamt. Fotograferar i skymningen med mobilen. Mina ögon blir allt sämre och det skrämmer mig. Bilder är det enda som inte pajar min hjärna, allt annat sliter mig i stycken: orden, texterna, ljuden, tanken, avbrotten och rörelserna. Samtalet och dialogen karvar stora hål i mig, fast jag så himla gärna vill.

Hon skriver roligt och väldigt raljant till Åsa Lindeborg, nackhåren reser sig lite, samtidigt som hon jämför skatter med exempelvis slavarbete och reservdelar. Men visst har hon lite rätt. Som M nu verkar fantisera om att man ska kontrollera folk i sina hem. I Sverige måste människor gå till fas3-ställen annars kastas de ut på gatan (om inte nya regeringen slopat fas3?), så nog äger staten allt din kropp. Men har vi inte någon slags överenskommelse: gör du som vi säger så hjälper vi dig på traven? På gott och ont, det ska erkännas, men presterar du kan det gå riktigt bra.

 - Och man måste kompromissa ibland, lär vi barnen. Makten över den som lite har.

Poliserna som kontrollerar våra pass resan över från Danmark är också en intressant vardagsdetalj i Skåne. Fängslas, eller straffas jag, för något om jag inte visar legitimation trots att jag hyfsat uppenbart inte kommer att söka asyl i Sverige? Skulle polisen bara sköta sitt jobb då? Vad är rimligt och var går gränsen för makten? Skatt i rimlig proportion till bra skolor, vård och omsorg samt järnväg, infrastruktur och så vidare - och hjälpa dem som har det svårt, men sen ska man också försöka göra så gott man kan i godan ro. De rige klarar sig bra i Sverige idag, även om mycket alltid vill ha mer. Och de som har det sämst har tyvärr, och faktiskt, fått det allt sämre på många sätt, så det känns så märkligt med den här skatteaversionen just nu. Men visst kan man oroa sig över vart pengarna tar vägen, och då är det fint om vi kan prata snällt med varandra. Ett öppet, transparent samhälle. Men hon är väl ironisk nu igen? Jag undrar om Lena Andersson tycker att man som medborgare har vissa plikter, eller om var och en bör bära bördan och allt ansvar själv. För sig och sitt? Eller om hon är revolutionär?

Jag tänker att den autonoma människan är en utopi eftersom vi lever tillsammans, men vad vet jag.

/Döden döden döden